Vem av oss har inte, i någon mån, känt av hur sociala normer och förväntningar begränsar våra liv? Vi vågar kanske inte bli det vi kan. Pertti Kurikan Nimipäivät är bandet som vågar men deras seger väcker ändå motstridiga känslor. Det här är ett band som handlar om oss alla.
Den vanliga och märkliga uppfattningen om hur medborgare i ett land som gör något offentligt antas representera nationen tog nya och sorgliga uttryck i och med punkbandet Pertti Kurikan Nimipäiväts UMK-vinst i lördags. Diskussionen i de sociala medierna var kluven, det fanns de som i segern såg ett uttryck för ett öppet och inkluderande Finland, andra som verkade anse att vi nu får skämmas mer än någonsin inför det övriga Europa.
I och för sig är det inget nytt att finländare går omkring med ett mindervärdeskomplex i förhållande till omvärlden, men i lördags stod det klart hur förlamande den skammen kan vara. Hur den kan förminska vårt omdöme.
Varför skäms vi egentligen? Och om vi skäms inför Europa, vad säger det om hur vi betraktar detta Europa? Jo, uppenbarligen som mycket inskränkt och ändå oroar vi oss för vad man tycker där. Det verkar förvirrat.
Vari ligger skammen i att fyra människor med funktionshinder tar makten över sina liv och förverkligar en dröm och gör något de verkligen vill?
Skammens filosofi
Skamkänslan uttrycker en medvetenhet om att vi inte är ensamma i världen. Det krävs en betraktare, ett annat subjekt, för att skammen alls skall vara begriplig. Den franska existentialisten, filosofen Jean-Paul Sartre, har ett berömt exempel om en människa som tjuvkikar på andra människor genom ett nyckelhål. Han beskriver den brutala chock som ”skakar” honom då han uppfattar att någon ser honom tjuvkika, då han uppfattar den andres blick. För Sartre är en annan människa något som överskrider ens egen värld. Den här blicken får en att stelna, är något som försöker få makt över en själv.
För Sartre är den andres blick ett ständigt hot och jag kom att tänka på honom då jag läste kommentarerna om UMK-vinnarna. Att handla fritt och vara sig själv i en värld där fientlighet existerar är en tuff uppgift. Hatet på nätet är kanske idag ett exempel på den blick Sartre skrev om?
Självförverkligandets ideal
Vari ligger skammen i att fyra människor med funktionshinder tar makten över sina liv och förverkligar sin dröm och gör något de verkligen vill? Är det inte det här ett exempel på just den mänskliga aktivitet som man på liberalt håll både till höger och vänster gärna anammar?
Det finns inget utrymme för skam angående det här punkbandet och att de dessutom vinner en musiktävling och får representera Finland i ett i sig så liberalt musiksammanhang som ESC är något som borde väcka stolthet i varenda en som såg tävlingen.
Att vi skäms för utseende, stil, sociala kompetenser med mera är bara något som begränsar oss
Krummig punk
Det finns bevisligen de som har svårt med den råa vinnarlåten ”Aina mun pitää”, men den uppfyller en bra punklåts kriterier. Min vän, filosofen Antony Fredriksson, skrev en kommentar på facebook där han konstaterade att bandet uttrycker livserfarenhet och känsla och att det gör låten till konst.
Bandet uttrycker allt det som begränsar deras liv, och det är slående att ”spela punk” inte finns på den här listan. Men de som opponerar sig mot bandet vill kanske skicka dem tillbaka till boendet med alla dess regler och tristess, utan möjlighet att förverkliga sig själv eller ha någon makt alls över sitt eget liv? Att tala om skam är att förneka bandmedlemmarna Pertti, Kari, Sami och Toni möjligheten att förverkliga sina mänskliga potential.
Skam igen
För några år sedan diskuterade jag skam med en kollega och jag påstod att det inte finns någon plats för skam i våra liv. Resonemanget gick ut på att skamkänslan hänger samman med att man böjer sig inför den kollektiva moralen och dess normer och att skammen gör oss olyckliga. Att vi skäms för utseende, stil, sociala kompetenser med mera är bara något som begränsar oss, ja så tänker jag fortfarande; att det ofta hänger samman med att inte våga vara oss själva inför andra och tvärtom. Vi stelnar av skam.
Förväntningarna på etikett, prydhet och hyfs handlar om ett vanligt borgerligt upprätthållande av avstånd mellan människor och ett sätt att slippa vara naken inför en annan människa. Vi har svårt att visa oss som vi är inför andra och det leder till att vi skäms.
Min kollega påpekade att det finns en slags skam som är viktig, då man skäms för något dåligt man gjort en annan människa, för handlingar som kränker eller förminskar henne. Det håller jag med om, och det finns mycket skamligt och tanklöst i hur medlemmarna i Pertti Kurikan Nimipäivät har behandlats.
På scen i lördags kunde man se människor som nådde sin dröm, förverkligade sina mål
Ibland är Finland bäst
Om man kollar på diskussioner som den i lördags så vill man spontant ge Sartre rätt. Den andre eller de andra, vi alla, begränsar hela tiden varandra genom normer och krav. Men det är bara en sida av myntet.
En annan fransk filosof, Emmanuel Mounier, identifierar det mänskliga varat med kärlek. Den här kärleken tar människans utsatthet i anspråk. Alla är vi utsatta på olika sätt, tänker jag mig. Att existera är att existera för andra, menar han. Lyckligtvis fanns många uttryck för kärlek i lördags och då bandet vann tänkte jag att ibland är Finland bäst.
Det finns många idéer om mänskliga relationer som betonar hur vi behöver varandra för att bli till och poängen här är att peka på att andra människor inte i sig är några hot. Vi kan handla på ett sätt som lyfter eller sänker en annan människa.
Punken som befriare
Det finns förstås en social moral som hotar kväva det egna ansvaret och också inställningen till en annan människa – men möjligheten att se en annan människa på olika sätt finns alltid där. På scen i lördags kunde man se människor som nådde sina drömmar, förverkligade sina mål, som generöst bjöd på sig själv och genom sina erfarenheter av ett liv med funktionshinder egentligen talade för alla människor. Ingen av oss är utan begränsningar.
Hela den här historien påminner oss om skammens logik, att den handlar om att människor ofta uppfattar att det finns de andra som man försöker rätta sig efter. Det Pertti Kurikan Nimipäivät visar är att man inte alls behöver leva på det sättet.