Vet du hur det låter när sniglar pussas? I Teater Taimines nya turnépjäs för barn i dagisåldern handlar det om konsten att lyssna, också till det som bara kan anas när det är riktigt tyst. Jakten på det försvunna ljudet är skriven av Silva Lillrank som tillsammans med Oskar Silén också står på scenen. För regin står CG Wentzel.
Sommarlovet har börjat och till traditionen hör att syskonen Telma och Freddie tillbringar den första dagen på stranden. Telma gillar att fiska medan Freddie helst sitter och spelar munspel.
Men den här gången händer något märkligt. En storm drar över stranden och när den bedarrat låter ingenting längre som förut. Dubbelmackan som Freddie har i matsäcken ger ifrån sig grodläten när han gläntar på den och munspelet låter som om det rapade...
Återstår alltså inget annat än att bege sig på jakt efter det försvunna munspelsljudet. Syskonen upptäcker att alla ljud i skogen intill också har bytt plats och snart kommer de gåtan på spåret.
Allt tycks bottna i en intressekonflikt mellan skogens ivrigaste fridstörare och ägaren till skogens känsligaste öronpar. Haren med den goda hörseln har försökt få tyst på hackspetten The Gaphals med en trollformel men magiska knep är som känt bedrägliga. Ibland går det snett.
Ett mysterium med filosofiskt stuk
Jakten på det försvunna ljudet är en tät liten berättelse med filosofiskt stuk. Dagispubliken följer spänt med mysteriet och skrattar hjärtligt åt alla överraskande figurer och ljud som dyker upp på fel ställen. Lillrank och Silén pendlar smidigt mellan de olika rollerna och det är inte mycket de behöver för att byta skepnad. Ett par lurviga öronskydd, en lackröd keps eller ett par glasögon med buskiga ögonbryn – mer än så krävs inte för att vi ska fatta när den känsliga haren, hackspettsvärstingen eller skogens uggla gör entré.
Men trots de snabba rollbytena jäktar själva föreställningen aldrig iväg. I tempot och dialogen finns gott om utrymme för publikens egna upptäckter och reflektioner. För de yngsta är effekterna i sig en upplevelse medan de äldsta också kan foga egna iakttagelser till det underliggande resonemanget.
För ljud är ju härliga. Men inte i tid och otid. Vi skulle sakna dem om de försvann men hur ofta ger vi oss faktiskt tid att njuta av dem? Och går det ens i en värld det låter så mycket om hela tiden?
Ibland måste man också ge sig ro att lyssna till tystnaden.