Veckans finska humordos levereras av tre fulla män på väg mot en klassträff. Veckans svenska klasskomedi satsar på snygga skådisar i vackra miljöer. Men hur roligt är det – egentligen?
Oberoende av om kritkerna drar på munnen eller inte så lär såväl ”Luokkakokous”-teamet som bolaget bakom svenska ”Micke & Veronica” ha anledning att skratta hela vägen till banken. De har nämligen träffat en nerv i sina respektive folksjälar.
Och det var väl det de visste: If we make it – the audience will come.
Luokkakokous – ingen miss
Nej, ”Luokkakokous” är inte en finsk version av den svenska filmen ”Återträffen”. Förlagan är istället den danska filmen ”Klassefesten” (2011). Men man kunde lika gärna tala om en finsk tappning av det amerikanska ”Hangover”-konceptet.
Och sist och slutligen spelar det ingen större roll varifrån ramverket kommer – själva konstverket är trots allt ”Made in Finland”. Åtminstone ”fifty-sixty”.
Här finns alla de ingredienser som krävs för koka ihop ett finskt framgångsrecept. Först och främst har vi tre män med problem. Rockstjärnan Tuomas (Jaajo Linnonmaa) förför kvinnor till höger och vänster, men är rädd att han inte kan få barn. Mullige Antti (Sami Hedberg) bakar bullar och saknar frun som stuckit med parterapeuten Karno (Lauri Tilkanen).
Nördige familjefadern Niklas (Aku Hirviniemi) har fin villa och trygg cykelhjälm. Dessvärre har han också hemorrojder.
Lösningen på alla problem visar sig vara en klassträff som utlovar ett veckoslut av avkoppling och gemenskap. Vilket är kodord för ”alkohol, bastubad & kvinnor”.
Redan själva utgångsläget i ”Luokkakokous” bäddar för de givna ingredienserna när det gäller inhemsk humor. Vi får både se och höra om alla roliga kroppsdelar och deras utdunstningar. Vilket innebär att man svettas, spyr, dreglar, gråter, pissar och tar spermaprov.
Och så har vi de verbala krumsprången. Vilket innebär svordomar av olika slag – bäst fångade i den roliga klassfestsången som leker med ord som börjar på P - pillu, paska, perse, pornolehti, paviaani. Samt naturligtvis en tävling i synonymer i anslutning till det kvinnliga könsorganet.
Och för att släcka publikens romantiska törst levereras många hyllningar till Kvinnan. Hon som mest är bara byst och bak. Hon som skall knullas, knasas, tas, sättas på och dras över.
Vackert är det inte. Men ack så effektivt.
Micke & Veronica träffar rätt?
Veronica (Izabella Scorupco) är en vacker, frånskild läkare med snygg lägenhet och snobbig son. Micke (David Hellenius) är en snygg, frånskild snickare med hemtrevligt hem och rejäl dotter.
När dessa världar möts bäddar man för ett evigt snubblande på tröskeln mellan olika klasser. Det är möjligt att mötas på tennisplanen, men om man inte vet hur man äter kräftor eller varför det är så roligt att barnen råkar heta Fanny och Alexander – då blir det frontalkrock.
Men hur skall man veta vad man vill när man är bunden av föräldrars förväntningar och samhällets konventioner? Tja, det förstår ju alla att man blir lyckligare av att satsa på en helyllekille som föredrar att jobba med trä än att sitta i en designad villa inredd enligt mottot ”less is more”.
Det förstår åtminstone alla vi som 2002 såg ”Grabben i graven bredvid”.
Och kan man inte identifiera sig med den kamp som pågår på det innehållsmässiga planet så erbjuder miljöerna en rejäl flykt från den grådaskiga verkligheten. De solvarma klipporna i Bohuslän varvas fint med trendiga vyer från ett vackert Stockholm. Är det sommar så tar man ut det mesta av den. Åtminstone inom svensk filmindustri. I "Luokkakokous" märker man knappt att det är sommar.
Så lika och så olika
Över en halv miljon svenskar har hittills valt att se historien om läkaren Veronica som förälskar sig i snickaren Micke. Och det finns tecken som tyder på att den finska publiken kommer att hitta historien om de missar kompisarna Antti, Tuomas och Niklas gör på väg till sin klassträff.
Det må handla om två väldigt olika sorters komedier, men samtidigt är det omöjligt att låta bli att roas över de uppenbara skillnaderna i vad man väljer att lyfta fram. 
I bägge länder är ”sixpack” ett fungerande element. Med den skillnaden att de svenska männen har det på sig, medan de finska sätter det i sig.
I bägge länder är sex något man gärna visar. I Sverige i motljus med framhävande av snygga muskler och dito underkläder. 
I Finland i kallt sken för att matcha det fulla parets bleka uppsyn.
I bägge länder är verbala vitsar en hit. I Sverige är det roligt att anspela på kulturella referenser, i Finland behärskar vi konsten att vända in och ut på olika ”under bältet”-varianter.
Och där svenskarna sitter fast i sitt ”lagom”-komplex har vi svårt att komma ifrån vårt ”för mycket av allt”-dilemma.
Om ”Micke & Veronica” är en visualiserad veckotidningsdröm så är ”Luokkakkokous” antagligen så nära vi kommer ett finskt ”Solsidan”. Medelålderskrisen, osäkerheten, insikten om alltings förgänglighet. Bara lite mer rakt på sak – liksom.
Skillnaden mellan finska komedier om män som aldrig blir vuxna och amerikanska dito? Det får vi ta en annan gång. Och då kan vi tala om klassiker som "Hall Pass", "Grown Ups", "The Change Up" och hela "Hangover"-serien.