De klassiska hjältarnas tid är förbi. De dygdiga förebilderna har blivit töntiga och omoderna. Idag är det istället brottslingarnas framfart vi med intresse följer i filmer, TV-serier och böcker.
Kriminallitteraturen och TV-serier speglar på ett utmärkt sätt den snabba förvandlingen som hjälten genomgått under senare årtionden. Ännu på 60-talet kunde brottslingen framställas som sen samhällsparia, en ondskefull person som stal och mördade för egen vinning. Bilden av brottslingen var onyanserad, rentav rasistisk. I Enid Blytons Fem-böcker var brottslingen ofta svartmuskig och illa klädd och inte sällan vändes misstankarna mot romer och andra som bröt på något främmande tungomål. 
70-talets medvetenhet och fokus på klassfrågor gjorde brottslingen till ett offer för kapitalistisk hetskultur. En ojämlik fördelning av samhällsresurser tvingade personer att begå brott. Modeuttrycket blev ”taskig barndom”. Svåra familjeförhållanden, fattigdom och låg social status var roten till det onda. Det var synd om brottslingen och väldigt lite hjältemod över pundare och småtjuvar som stal för att de inte hade något val. Brottsligheten var en samhällsfråga och problemet strukturellt. 
Hannibal & American Psycho
Länge kunde brottslingen linda sin dåliga självkänsla i medlidande och självömkan, men i slutet av 80-talet dök det upp en alldeles ny typ av brottslingar som hade väldigt lite till övers för känslopjunk och offermentalitet. Brottslingarna i Thomas Harris och Bret Easton Ellis böcker var välklädda, bildade och genuint onda. Massmördarna utförde sina dåd med brutal finess och blev ett slags omvända symboler för yuppie-erans framgångsrika individualister. 90-talet gav brottslingen nya kläder, charm och ett rörligt intellekt, men samtidigt berövades karaktärerna ett psykologiskt djup. Massmördarna var onda per definition och mycket av det bestialiska kunde avfärdas med detta cirkelresonemang. I förlängningen blev böckerna tråkiga och allt blodigare, som om graden av ondska endast kunde mätas i mängden blod och antal mord.
Den gode brottslingen
Men hur skildras då brottslingen idag? I bästa fall är det en mer nyanserad bild vi får ta del av och i vissa fall är det rentav brottslingen som står för ett slags moralisk resning. Ett utmärkt exempel på detta är kriminalförfattaren Jens Lapidus’ senaste roman Vip-rummet (2014), där Vip-rummet får stå som en symbol för överklassens privilegierade ställning i det svenska samhället. Fängelsekunden Teddy som efter många år blir frisläppt, blickar med fasa på kommersialiseringen och förytligandet som Sverige under senare år genomgått. Han vägrar att underställa sig marknadskrafternas nycker och den eviga penningjakten som driver mången annan i den här romanen. Märkligt nog är Teddy den enda som besitter både heder och moral. Jens Lapidus har själv sagt att han ville ge brottslingarna en egen röst. I den här boken är den mycket tydlig.
En radikal förvandling
Enid Blytons töntiga tjuvar har vandrat en lång väg från social paria och missbrukarelände, via lyx och blodtörst, till en position där de äntligen får ett själsliv och en egen röst. Modern kriminallitteratur ställer sig inte längre frågan vem, utan varför? I samma veva faller ett medmänskligt skimmer över den tidigare så karikerade brottslingen. Plötsligt är tjuven eller mördaren den intressantaste karaktären, han eller hon som har ett utifrånperspektiv och som ständigt måste rättfärdiga sig i förhållande till samhällsnormer.
Så vart tog de goda hjältarna vägen? De har försvunnit ut i marginalerna. Deras präktiga uppsyn har för länge sedan förpassat dem till hörnet av ointressanta karaktärer. I stället har de ersatts av romanfigurer man möter hos Jens Lapidus eller antihjältar man tar del av i amerikanska TV-serier så som True detective, där sanningen aldrig är entydig och där hjältemod kräver svidande uppoffringar och ibland även lagöverträdelser.
Vart tog de goda hjältarna vägen? Och hur kommer det sig att brottslingar blivit hjältar i deckare och TV-serier? I säsongens första Lasso (ons. 4/3 kl 20.00) medverkar bland andra författarna Jens Lapidus och Åke Edwardson, regissören Jenny Andreasson och forskaren Sofia Sjö.
Programledare: Petter Lindberg