Vad är naturen för dig: en plats för kontemplation, en källa till kraft och styrka, en tyst och stillsam oas mitt i allt larm och brus? Eller en skrämmande plats där hotfulla krafter tumlar omkring?
Häromveckan såg jag filmen ”Wild” på biografen – en film som bygger på en självbiografisk berättelse av Cheryl Strayed. På svenska heter boken Vild – en vandring till mig själv.
Såsom titeln antyder handlar Cheryls historia om att hitta tillbaka till sig själv med hjälp av naturen, att utmana sig själv för att övervinna sig själv.
Anledningen till att den då 26-åriga Cheryl beslutar sig för att knyta på sig vandrarkängorna och i tre månader bära på en alltför stor och alltför tung ryggsäck längs den 1 800 km långa vandringsleden Pacific Crest Trail från Mexiko i söder till den kanadensiska gränsen i norr är dels en vilja att bryta upp från ett självdestruktivt beteendemönster med droger och tillfälliga förhållanden som ödelagt hennes äktenskap, dels en önskan om att gå till botten med sorgen över en mor som avlidit i en aggressiv cancer drygt 40 år gammal.
Den fysiskt och psykiskt tunga vandringen blir ett slags mandomsprov, den ultimata prövningen som är både en reningsrit och en styrkedemonstration. Ett sätt att bedöva den psykiska smärtan med en maxad fysisk ansträngning, på gränsen till det omöjliga.
Kroppen en del av naturen
Liksom i en utvecklingsroman beger sig Cheryl ut på en vandring där hon stöter på olika faror (såsom skallerormar, björnar samt någon enstaka hotfull vandrare som vill utnyttja hennes utsatta belägenhet som ensam kvinna), hon tvingas ta sig igenom sveda och värk, snö och ihållande regn, strömma vattendrag och stekheta ökenlandskap – hon är ingen van hajkare och i början är hon på vippen att ge upp, men stålsätter sig och så småningom blir kroppen ett med den omgivande naturen.
I den alltför tunga ryggsäcken har Cheryl också packat ner några böcker som var viktiga för henne, såsom Adrienne Rich lyriksamling The Dream of a Common Language – en diktsamling som bar henne genom alla strapatser och prövningar.
I synnerhet dikten ”Power” kom att bli som ett mantra och en kraftkälla för henne under den långa och ensamma vandringen:
Living in the earth-depositis of our history
Today a backhoe divulged out of a crumbling flank of earth
one bottle amber perfect a hundred-year-old
cure for fever or melancholy a tonic
for living on this earth in the winters of this climate
Today I was reading about Marie Curie:
she must have known she suffered from radiation sickness
her body bombarded for years by the element
she had purified
It seems she denied to the end
the source of the cataracts on her eyes
the cracked and suppurating skin of her finger-ends
till she could no longer hold a test-tube or a pencil
She died a famous woman denying
her wounds
denying
her wounds came from the same source as her power
Naturen som en tillflyktsort
Filmen ”Wild” har ett visst släktskap med filmen ”Into the Wild” (2007), som också har en litterär förlaga i Jon Krakauers bok från år 1996 som på svenska har titeln In i vildmarken.
Krakauers historia baserar sig på efterforskningar kring vad som hände den unga äventyraren Christopher McCandless som i början av 1990-talet beslutade sig för att lämna ett (enligt honom) överkommersialiserat och förljuget samhälle och bege sig ut i vildmarken för att leva ett så naturenligt liv som möjligt. Sina besparingar hade han skänkt till en välgörenhetsorganisation och uppfunnit en ny identitet åt sig själv som ”Alexander Supertramp”.
I april 1992 styrde han kosan mot Alaska utan klocka och karta, och fyra månader senare hittades han död i en övergiven buss. 24-åriga Christopher McCandless hade svultit ihjäl pga. brist på mat, och han hade antagligen också ätit giftiga fröer.
Frågan är om McCandless kände till eller hade läst den amerikanska poeten John Haines texter från sitt självvalda eremitliv i Alaskas vildmarker.
Efter att ha tjänat i flottan under andra världskriget studerade John Haines (1924-2011) några år på olika konstskolor i Washington och New York, men han drabbades av en längtan till livet på landsbygden och som hemvändande krigsveteran (22 år gammal) hade han möjlighet att utnyttja ett erbjudande om gratis land i Alaska.
På adressen ”Mile 68, Richardson” (den ensligaste adressen i amerikansk litteratur) byggde Haines sig en stuga på en sluttning intill Tanana-floden, och härute i vildmarken levde Haines ett självförsörjande eremitliv i flera decennier: han fiskade, odlade grönsaker, jagade och snarade småvilt.
I boken Mellan prärien och evigheten – i spåren av Thoureau och Nature Writing (2014) skriver den svenska författaren och kulturskribenten Per Helge att Haines fick erfara att gränsen mellan människa och djur, liksom mellan en själv och skogen, så småningom började upplösas och bli otydlig. Haines beskrev den här erfarenheten ”som ett återvändande, en försoning med något längesedan bortglömt i vår mänskliga natur.”
Per Helge har själv översatt en del av John Heines poesi i ett urval som utkom med titeln Om ugglan ropar igen (2013) – där ingår även denna dikt:
Jag kom till denna plats,
omogen var jag, och ensam.
Skild från världen
reste jag ett hus av timmer och mossa,
kallade det hem,
satt i varma kvällar och
sjöng för mig själv som en man
sjunger
när han vet att ingen finns som lyssnar.
Min sängplats redde jag i skuggan
under löv och vaknade
i höstens första snö.
fylld av tystnad.
På bloggaren Ray Bonnells webbplats kan man ta del av Rays besök i John Haines hemtrakter i Alaska med bl.a. bilder av Haines hus och skrivarlya.
Naturen som nödvändighet
Begreppet ”Nature writing” har ingen svensk översättning, men det är en litterär genre som omfattar både sakprosa som fiktion där naturen står i fokus – stilen är självreflekterande och filosofisk och utgår från författarens personliga upplevelser och iakttagelser.
Men till skillnad från den naturmetaforik som är vanlig i t.ex. vår finlandssvenska centrallyrik eller naturlyrik hävdar Nature writing på något sätt ”naturen själv bortom bildspråk och dekorativa inslag” konstaterar Tom Hedlund i sin recension av Per Helges bok i tidskriften Horisont (nr 4/2014).
I boken Mellan prärien och evigheten – i spåren av Thoureau och Nature Writing skriver Per Helge om ett dussintal amerikanska författare som i Henry David Thoureaus efterföljd gjort naturen till huvudperson och huvudfokus i sina verk.
Enligt Per Helge är Nature writing den kanske mest vitala av alla litterära genrer som sett dagens ljus under de senaste decennierna, och de författare som Helge lyfter fram i sin bok är alla upptagna av frågan om människans öde, hennes plats och roll i den stora väv som naturen utgör.
Många av författarna är starkt kritiska till dagens moderna samhälle som predikar ekonomiska framsteg och utveckling på bekostnad av naturens resurser och mänskligt kapital – de förespråkar det småsakliga och nära liksom individens ansvar för sitt eget liv och för omgivningen, inte som utopi utan som nödvändighet.
Det som förenar författarna - vid sidan av engagemanget för natur och miljö – är att samtliga (med ett undantag) är knutna till ett specifikt geografiskt landskap, dvs. Västern eller Mellanvästern, ett USA väster om Chicago.
Den sensuella naturen
I Mellan prärien och evigheten – i spåren av Thoureau och Nature Writing skriver Per Helge om författarskap som varit viktiga för honom under olika tider – från de första litterära vandringarna i svenska författares naturtexter med Harry Martinsson, Elin Wägner, Sten Selander och Carl Fries i spetsen till författare från den amerikanska mellanvästern så som Barry Lopez, Paul Gruchow, Ted Kooser, Wallace Stegner, och bokens enda kvinnliga författare Terry Tempest Williams.
Terry Tempest Williams (f. 1955) är född och uppvuxen i en mormonsläkt i Salt Lake City, men numera bor hon i ett litet samhälle i en dalgång i södra Utah alldeles på gränsen till öknen. I sina texter förenar Terry Tempest Williams en ”sensuell, näst intill erotisk känsla för jorden och landskapet med en samhällelig kritik som riktar sig mot förödelsen av naturresurser och mot manliga maktstrukturer inklusive den strängt hierarkiska mormonkyrkan, till synes fast i den gammalbibliska synen på naturen som något för människan att exploatera och behärska”.
Terry Tempest Williams senaste bok, When Women Were Birds (2012), handlar om hur hennes döende mor skänkte henne sina dagböcker, och vilken överraskning som väntade Terry när hon efter moderns bortgång öppnade dem: de var allesamman tomma, oskrivna, blanka. Efter att chocken lagt sig började Terry fylla de vita sidorna med gemensamma minnen och berättelser från deras kvinnoliv i ett patriarkalt mormonsamhälle.
Författarna som Per Helge presenterar i sin översikt är sparsmakat översatta till svenska och de svenska utgåvorna kan idag vara svåra att få tag på.
För en svenskspråkig publik är kanske den mest kända författaren Carl Sandburg (1878-1967), vars föräldrar invandrade till Amerika från norra Sverige. Sandburgs dikter översattes till svenska redan på 1930-talet av Elmer Diktonius, Artur Lundkvist och Erik Blomberg. Förutom att Sandburg beskrev samtidens pulserande och industrialiserade storstadsliv, kom han att bli en stor skildrare av den ändlösa landsbygden som bredde ut sig västerut.
Naturen som hemkomst
Lika mycket som Mellan prärien och evigheten – i spåren av Thoureau och Nature Writing är en introduktion till en mängd intressanta amerikanska författare som vi inte hittar i bokhandelns bästsäljarbokhylla, är boken en reseberättelse där Per Helge skriver om sin och fruns månad långa bilresa från Chicago till San Fransisco genom The Great Plains, över Rocky Mountains och längs Columbiafloden.
Under resans gång får poesins landskap konkret gestalt när det litterära landskapet tar form framför ögonen på resenärerna: ”vi tycks ständigt försjunka i att lyssna till det omgivande landskap som oavbrutet talar till oss”, konstaterar Helge när de stilla tigande och kontemplerande färdas genom vidunderliga ökenlandskap, bergsmassiv och floddalar.
Per Helge har en personlig koppling till den amerikanska västern genom ett antal utvandrade släktingar vars hemtrakter han besöker, och han passar också på att hälsa på hos några av de författare som han presenterar i boken, bland dem Wendell Berry (f. 1934) som sedan flera decennier tillbaka driver ett ekologiskt jordbruk i en småstad i västra Kentucky: ”Allt hos Wendell Berry – ord och jord – hänger samman, och allt bygger vidare på den helhetsbild som är utgångspunkten dvs. denhär lilla släktgården och dess omgivningar”.
Per Helges skrift är en förhållandevis kortfattad (och ibland rätt fragmentarisk) introduktion till ett antal mindre kända författarskap – en bok som fyller en lucka och som väcker intresse för vidare självstudier, både i böckernas värld och i naturens vilda och vilsamma varat.
Jag tror att många kan känna igen sig i Thoreaus text som han skrev i sin dagbok i januari 1857:
”Jag kommer till min ensliga skogsstig som den av hemlängtan fyllde går hem. På det sättet befriar jag mig från det ytliga och ser tingen så som de verkligen är, storartade och vackra … Jag vill ägna en ansenlig del av varje dag åt att glömma alla småsinta, trångsynta människor, och därför beger jag mig till dessa ensliga ställen, där existensens problem är enklare. jag beger mig iväg några kilometer från staden, in i naturens stillhet och avskildhet, med klippor, träd, växter, snö omkring. Oförhappandes kommer jag till en glänta i skogen, där några enstaka växter och torra löv ensamma höjer sig över snön, och det är som om jag hade kommit till ett öppet fönster … Det är som om jag på dessa platser alltid mötte någon fridfull, upphöjd, oändligt uppmuntrande, om än osynlig vän och vandrade med honom.”
Några plock ur bokhyllan
På tal om naturskildringar och författare med stort naturengagemang kommer jag att tänka på vår egen Nalle Valtiala, som under hela sitt författarskap på olika sätt ställt naturen och miljön i fokus: inte minst i boken om författaren och naturskildraren Susan Fenimore Cooper (1813-1894) som utkom år 2009. Susan var dotter till James Fenimore Cooper, Skinnstrumpas skapare och den amerikanska skogens första skildrare i det episka formatet.
År 1850 gav hon ut en naturdagbok, Rural Hours, där hon skildrar livet i Cooperstown under ett år. Den boken utkom fyra år innan Henry David Thoreaus verk Walden, som i sin tur är en redogörelse från Thoureaus drygt tvååriga vistelse i en stuga vid tjärnen Walden Pond, belägen nära Concord, Massachusetts. Under den tiden var han helt självförsörjande, och levde enbart av den mat han själv frambringade i form av fiske och odlingar. Han underströk vikten av frågor som självtillit, enkelt leverne och närhet till naturen.
En av fjolårets mest hyllade finska romandebutanter var Anni Kytömäki med den Finlandianominerade tegelstensromanen Kultarinta, som belyser den politiska, samhälleliga och industriella utvecklingen i Finland under första hälften av 1900-talet via en familjs levnadsöde i tre generationer.
I centrum för handlingen har vi Erik Stenfors, en man som kommer från välbärgade förhållanden med släktrötter i skogsbruk och -industri. Erik är dock totalt ointresserad av att gå i sin godsägande fars fotspår - istället för att avverka skog vill han bevara och vårda skogen. Som ett tecken på detta låter han också göra ett stort skogsområde till fridlyst naturskyddsområde.
Skogen och naturen genomsyrar hela berättelsen: både den konkreta naturen och den mytiskt laddade naturen. Noteras bör att författaren Anni Kytömäki till sin utbildning är fältbiolog.