Vi har alla hört storyn förr. Om Stephen Hawking, den världsberömda kosmologen och populärvetenskapliga författaren. Hur är det ens möjligt att han är vid liv? Hawking har erövrat publikens sympatier, men finns det en orsak till att Nobelkommittén inte har låtit sig övertygas (åtminstone ännu)?
Stephen Hawking fick en dödsdom som 21-åring: du har två år att leva, sade läkaren 1963. Diagnosen var ALS, amyotrofisk lateralskleros, den fruktade motorneuronsjukdomen som leder till att nervcellerna som styr kroppens muskler gradvis förtvinar och man blir förlamad. Slutligen förlorar man förmågan att andas och svälja. Det är oftast det här som leder till döden.
Men inte för Stephen Hawkings del. Här är han fortfarande mot alla odds, mer än 50 år senare. Fysiskt bunden till sin rullstol, visst, fullständigt beroende av maskiner för de flesta funktioner inklusive att kommunicera med omvärlden, men fortfarande fullt aktiv och med en fullständigt gränslös hjärna som rör sig genom sfärer som vi vanliga dödliga knappt ens är medvetna om.
Vissa experter menar att hemligheten bakom Hawkings överlevnad ligger just i det faktum att han insjuknade som så pass ung. De flesta som drabbas av ALS gör det i trettioårsåldern eller senare, och då är utsikterna verkligen inte goda. De som insjuknar i en yngre ålder tycks kunna hålla ut lite längre. Ingen vet vad det här beror på, och Hawking är hur som helst helt exceptionell när det gäller att leva med ALS.
Teorin om Oscar
Just nu är Hawking aktuell som föremål för en biografisk film vid namn Teorin om Allting, The Theory of Everything, som har kammat hem alla tänkbara priser, inklusive en Oscar för bästa manliga huvudroll till Eddie Redmayne som onekligen gjorde en lysande rollprestation som Hawking.
Filmens titel, Teorin om allting, kan kanske uppfattas som lite missvisande. Den som väntar sig en djupdykning i Hawkings tankar om tiden, svarta hål och kvantgravitation blir eventuellt besviken. Storyn fokuserar främst på Stephen Hawkings komplicerade relation till sin första hustru Jane Wilde Hawking (manuset baserar sig på hennes självbiografi Travelling to Infinity: My Life with Stephen) och deras kamp för kärleken och för själva livet i skuggan av ALS. En del funderingar kring Guds existens eller icke-existens och meningen med livet blir det också.
En riktigt gripande kärleks- och överlevnadsstory är filmen ju nog, och den stryker ju inte Hawking medhårs, åtminstone inte helt och hållet; den lyfter ju nog fram lite av hans mörka sida också och det faktum att han lyckas vara något av en kvinnokarl trots att han bara kan röra på en enda liten kindmuskel.
Den riktiga teorin om allting
Men hur som helst, den som är mera intresserad av Hawkings tankar om universum, hans vetenskap, ska kanske hellre kolla in dokumentärfilmen A Brief History of Time från 1991. Trots titeln så baserar den sig inte direkt på Hawkings bästsäljande populärvetenskapliga bok med samma namn - Kosmos, en kort historik på svenska - utan är en fristående dokumentär om Hawking och hans tankar om kosmos, om tiden och om svarta hål, det där som han har funderat på som kosmolog och teoretisk fysiker. En bra film även den, jag såg den själv på bio för mer än 20 år sedan.
Apropå för tjugo år sedan så skulle jag vilja rikta ett personligt tack till professor Hawking. Det låter som början till ett Oscar-tacktal, det här... Nej, men nu råkar det vara så att Hawking är en av männen som hjälpte mig att ta mig upp ur en mörk grop i mitt liv som jag satt fast i under mina sena tonår och en bit efter det.
Hawkings bästsäljare Kosmos – en kort historik kom ut vid den här tiden, 1989, och den försåg mig med några kloka ord på vägen, att saker och ting har en tendens att ordna sig. Inte genom Hawking som person; det här med att man kan överkomma sina fysiska begränsningar och uppnå stora saker även om oddsen är mot en. Visst, det bevisade han ju visserligen också med sitt eget exempel. Men det har jag egentligen inte betvivlat. Även om man tycker synd om sig själv så kan man inse att ska någon ta en i kragen och rycka upp en så är det man själv.
Entropin och tidens pil
Nej, jag menar det där som han skrev om tiden i sin bok. Tidens pil. Tiden har en riktning, och bara en riktning. Tekoppen som faller från bordet och blir till skärvor på golvet kommer aldrig att kunna falla tillbaka upp och samla sig till en tekopp igen. Skärvorna är och förblir skärvor. Man kan limma ihop dem eller kanske göra en lustig mosaik av dem men samma tekopp blir de aldrig mer. Och framför allt får man inte bli kvar och vältra sig i skärvorna, då gör man sig bara mer illa. Man måste gå vidare, i riktningen som tidens pil pekar. Det kan verka banalt och självklart, men jag behövde någon som sade det åt mig i klarspråk.
Några desto större svar erbjöd Hawking sedan inte. Svar är kanske inte Hawkings grej. Hans yrkesliv har ju till en stor del gått ut på den stora frågan, Teorin om Allting, som filmen hänvisar till men aldrig visar. Kanske för att den inte existerar, trots Hawkings tappra försök. Den slutgiltiga, enkla, vackra ekvationen som förenar det väldigt lilla med det väldigt stora – kvantmekaniken med Einsteins allmänna relativitetsteori. Två stora, fina, utomordentligt välfungerande helheter som framgångsrikt beskriver vår värld, men som inte är kompatibla sinsemellan.
Stephen Hawking är inte den enda som har letat efter den mystiska bron mellan de två stora Teorierna, men han har liksom kommit att ge ett ansikte åt letandet efter fysikens heliga graal. Skulle han ha hittat den så skulle han ju vara större än både Albert Einstein och Niels Bohr tillsammans och få det där Nobelpriset som vissa undrar om, att "varför har Stephen Hawking inte ett sådant ännu, så berömd som han är?" Tja, hans arbete kring singulariteter och Hawkingstrålningen som de svarta hålen avger har varit viktigt, men i ärlighetens namn, som vetenskapliga meriter är de ännu inte riktigt i Nobelklass. Han är stor, men inte Einstein-stor, eller Marie Curie-stor. Eller Peter Higgs-stor.
Men också om...
Nu kan det hända att vi aldrig hittar Teorin om Allting som Stephen Hawking har ägnat sitt liv åt att leta efter. Eller så hittar någon den i morgon. Kanske Hawking själv ännu har ett sista äss i rockärmen, vem vet. Men nu säger någon kanske att vad sen då? Behöver vi ännu en högtflygande, abstrakt gudsekvation, vi fick ju Higgspartikeln, räcker inte det? Teori om allting eller om ingenting; vi skulle ändå vara lika låsta vid vår planet som Stephen Hawking är vid sin rullstol. Stjärnorna skulle ändå vara hopplöst avlägsna, utom räckhåll för oss. Livet skulle inte förändras.
Skulle Teorin om allting hjälpa Stephen Hawking att stiga upp ur sin stol? Nej, självklart inte. Men det är inte det som det handlar om. Våra idéer mäts inte alltid enligt hur väl de går att omsätta i praktiken och bidra till att öka på tillväxten och bruttonationalprodukten, helst redan under det här kvartalet. Ledsen om det är någon som har gått på den myten. På samma sätt värderas inte heller ett universitet enligt hur många doktorer det klarar av att spotta ut per år. Hawkings alma mater, Cambridge, kanske producerar doktorer på löpande band, jag har inte kollat, men inte är det ju det som man tänker på då någon nämner det ordet: Cambridge.
Idéernas oanade stigar
Det sägs att det inte finns någonting så mäktigt och oemotståndligt som en idé vars tid har kommit. Men sådana här saker tar tid att mogna. Idén – eller teorin – om allting; dess tid har inte kommit ännu. Om och när den kommer så hinner vi tids nog fundera på vad vi ska göra med den. Många avfärdade säkert Einstein som en drömmare när det begav sig, men – ni vet de där automatiska dörrarna i butikerna och på järnvägsstationen som öppnar sig själva när vi närmar oss dem? Det är bara en av de många saker som Einsteins (speciella) relativitetsteori ledde till.
Kraftkällan som driver de första rymdskeppen till andra solsystem kommer säkert också delvis att bygga på Einsteins idéer. Eller kanske Hawkings. Kanske det sitter ett litet, syntetiskt svart hål i reaktorn. Fast kanske vi aldrig når ens ut till Mars. Vem vet? Men det borde inte hindra oss att ställa frågorna och packa kappsäcken.
Det finns tre sorters människor på vår jord. De som förstår sig på statistik och de som inte gör det. Skämt åsido, det finns två sorters människor, har alltid funnits. De som lyfter oss uppåt och framåt och de som drar oss ned i smutsen. Stephen Hawking hör till de förstnämnda. Och Nobelpris eller inte, det gör honom definitivt värd en film eller två.