Min goda vän och kollega Åke Grandell har sjungit sista raden på den sista refrängen. Han dog den 22 februari efter en lång och segsliten kamp mot alla krämpor man kan tänka sig, för att citera honom själv.
Åke föddes den 28 mars 1938 i Lappträsk, på en utpräglad jordbrukarort där alla kände alla. Det gällde isynnerhet familjen Grandell, eftersom Åkes far var byns lärare med närkontakt till alla kommunens invånare. På gott och ont. Läraryrket hade hög status och ett lärarhem var inte en plats där man träffades efter skoldagen. Så för Åke, som redan då var en utåtriktad nyfiken person, gällde det att hitta egna vägar och knyta vänskapsbanden utanför hemmet.
Intresset för jazz
Radiostationen The Voice of America, blev en vändpunkt för Åke. Den väckte hans intresse för jazz. Den blev också grogrunden för ett gediget kunnande i den tidens musik med Duke Ellington i spetsen. Till den grad att Åke vid sidan om musiken samtidigt lärde sig engelska enbart med radiostationen som referens och vann till och med en landsomfattande uppsatstävling med enbart korta engelskan som grund. Långa kurser läste han i tyska och franska och skrev i studenten laudatur i bägge språken.
Musikredaktör vid Rundradion
Åke kom in på Hanken, som många gånger har ansetts vara landets bästa musikskola. Otaliga framstående finlandssvenska musiker har nämligen examen diplomekonom. Åke var ingen musiker, men nog en musikkännare. 1963 blev han ombedd av Rundradions svenska avdelning att producera musikprogram, vilket ledde till att programmet Jazzå, senare Jazzåblues, fanns i programtablån. 1967 blev Åke den första fastanställda musikredaktören vid Rundradion. Snart blev också Klara skivan och Per Spelman långkörare i radions svenska utbud. Med åren blev det otaliga serier med varierande musik, alltid med ett stort engagemang och gediget kunnande som botten, kryddade med en ”riktig radioröst”.
Hellre ja än nej
Vid sidan om sitt arbete vid radion var Åke en fixare. Hans motton var två. ”Om ingen annan gör det så måste jag göra det” och ”Det är alltid intressantare att säga ja än nej”. Det ledde till att Åke genom sitt skivbolag Okay producerade cirka 160 album med finlandssvensk musik. Den första utgåvan var Buffalo Bills LP Jag har musiken i blodet, Svenskfinlands första skiva med ungdomsmusik. Många viktiga tids- och musikdokument hade gått förlorade utan Åkes insats, till exempel Ge mig ungdomen åter med Kvevlax spelmansgille. Hans skivbolag blev dock ingen kommersiell framgång; det bokförde 2012 en förlust på 120 000 €, vilket betyder att Åke betalade många produktioner ur egen ficka.
Unik person
Åke var också med om att grunda spelmanslaget Halsbrytarna, som sedan starten 1973 har hört till eliten i sin genre. Han hade aldrig spelat kontrabas - men om tillfället ges så säger man ja! 1986 vann han första pris i Pispalan sottiisi för bästa tonsättning. Tondiktarna, som ville befrämja viskonsten i Finland, kom också till på Åkes initiativ. Själv skrev han flera hundra sångtexter, bland andra Du går så skyggt, som placerade sig på fjärde plats i Eurovisionens schlagertävling 1990 med Tomas Ek som sångare.
Åke var en unik person. Trots att hans hälsa under de senare åren var ytterst dålig tänkte han alltid framåt. Sjukdomen tog aldrig helt över, utan fokus stod alltid på vad som var ogjort, vad man borde tänka på, vad man eventuellt kunde förbättra... eller kanske en sångtext, Minnenas återvändsgränd, som han skickade mig för ett år sedan. "Gör någonting av den här, den passar dig!"
Åkes Jazzfestival
När Åke fyllde 75 år 2013 ville han fira dagen med en jazzkväll. Den blev upptakten till Åkes Jazzfestival. Redan då var hans hälsa så dålig att det var osäkert om han kunde närvara. Men det gjorde han. Nästa år orkade han med en konsert. I år är han inte med, men Åkes Jazzfestival fortsätter. Han har redan bokat artisterna för 2016.
Vi som har haft glädjen att ha Åke som arbetskamrat är privilegierade. Hans iver, hans kunnande och hans personlighet - som emellanåt var behagligt överraskande - lever kvar. Likaså skrattet.
Tack Åke för musiken och vänskapen!
Benny