Det var glitter och glamour och folk uppklädda till tänderna, men själva Oscarsgalan var tyvärr en rätt charmlös och slätstruken show. Och det blev rätt tidigt klart att man inte hade lyckats med manuset i år.
Neil Patrick Harris inledde med att sjunga. En hyllning till filmen genom ett fint dans- och musikalnummer tillsammans med Anna Kendrick och Jack Black. Harris kan sjunga och dansa men hans vitsar var sämre.
Vitsar som föll platt
Han började visserligen bra med att direkt kommentera det faktum att Oscarsnomineringar i år mest hade gått till vita män och därför skapat debatt. ”Tonight we honor Hollywood’s best and whitest… sorry brightest” sade Harris och log snett.
Och fortsatte med att skämta om att ”The American Sniper”, som redan spelat in 300 miljoner dollar. -En ”Oprah” bland alla andra filmer, sade Harris. Oprah Winfrey i publiken såg ändå inte glad ut. Hon ville antagligen inte alls förknippas med Clint Eastwoods mycket kontroversiella film.
Snedtände gjorde det också när Harris bad Octavia Spencer (Oscarsvinnare bästa kvinnliga biroll 2012 för filmen The Help) om hjälp med att vakta en väska med hans egna tippningar. Varför be just henne om hjälp och dessutom uppmana en storvuxen kvinna att inte lämna sin stol för att t.ex. gå och äta?
Galans roligaste grej var anspelning till Birdman då Harris låtsades fastna med sin badrock i dörren och fick gå ut på scenen iklädd endast kalsonger och svarta lackskor.
Men om Harris inte lyckades övertyga som verbal virtuos så var tacktalen den stora behållningen.
Att tacka
I takt med att statyetterna delas ut föds otaliga variationer på temat ”TACK”! I många fall handlar det om att räkna upp alla filmbolagets anställda, i lika många om familjemedlemmar. Men däremellan händer det oväntade.
Det börjar onekligen bra. Med en samlad men glad J.K. Simmons som avrundar kvällens först tacktal med att uppmana alla som tittar att genast ringa sina föräldrar och tacka dem. Det räcker inte att texta – man måste tala med dem. En fräsch uppmaning i dessa some-kind of twitter-tider. Ens föräldrar kanske inte hänger på whatsapp? Who knows.
De glädjerusiga tacktalen
Följande gång det glimmade till var när den polske regissören Pawel Pawlikowski äntrade scenen för att ta emot priset för bästa utländska film. Efter att ha sopat golvet med konkurrenterna i de flesta filmtävlingar hittills trodde man att han skulle hålla ett välförberett tal – men därav blev intet.
Istället följde en lång svada som böljade fram i vågor som envist trotsade den musik som markerar att det är dags att lämna scenen. Men Pawel ville inte bara tacka filmgruppen och familjen och avlidna släktingar och Akademin utan även det polska folket och alla som tittar och… tja, i något skede tog det slut.
Och i det skedet var man riktigt glad och upplivad av att någon vågar trotsa formuläret och ta ut svängarna kring sina 20 sekunder. Som uppenbarligen kan bli fler – om man bara vågar.
Glad blev man även av Eddie Redmaynes påtagliga glädje över att ha blivit belönad för sin insats som Stephen Hawking. En glädje som verkade så genuin och innerlig att även den som hållit på samtliga andra fyra kandidater gav efter.
När det personliga tränger igenom
Det är sällan man ser en kvinnlig duo traska upp på Oscarscenen, men i år hade Ellen Goosenberg Kent & Dana Perry chansen att göra det. I enlighet med temat i deras korta dokumentär ”Crisis hotline: Veterans Press 1” inledde de med att tacka dem som jobbar med att hjälpa veteranerna. Och sedan tackade de några till.
Men så händer det oväntade. Strax innan tiden är ute lutar producenten Dana Perry sig fram mot mikrofonen och dedicerar statyetten till sin son. Sin son som begått självmord. ”Vi måste tala om självmord”, säger hon innan hon lämnar scenen.
Ett kort ögonblick av personlig närvaro har glimmat till.
Mindre lyckat är det när Harris improviserar i stunden och kommenterar Perrys klädsel. ”It takes a lot of balls to wear a dress like that” sade Harris och refererade till de pälsbollar som fanns på Perrys klänning.
Håll ut, var underliga!
Samma typ av gripande blottläggning av det personliga levererar manusförfattaren Graham Moore när han tackar för priset i anknytning till The Imitation Game.
”När jag var sexton försökte jag ta livet av mig”, säger han och man känner hur publiken kollektivt drar efter andan. Jag kände mig annorlunda. Utanför. Men här står jag nu, och jag vill uppmana alla er unga som känner er annorlunda: stay weird!"
Kan man säga det bättre?
Tal med ett budskap
Alla Oscarsgalor med självaktning rymmer något eller några tal som innehåller någon form av budskap. Det gäller även årets upplaga. Först ut var Patricia Arquette som efter den inövade svada av tack till arbetsgrupper och familjemedlemmar höjde rösten för att säga vad hon tycker i jämlikhetsfrågor.
Det var ord och inga visor och när hon väl nådde till punkt var man beredd att stiga upp och ropa ”Hooray”.
Mera euforiska känslor gav duon Common och John Legend bakom vinnarlåten ”Glory” upphov till när de kort efter sitt starka musikframträdande fick chansen att hålla tacktal. Ett tal som kom att bli kvällens mest samlade, mest välformulerade och mest politiska ställningstagande.
Ett tal om att överskrida gränser, om att ställa sig upp mot de orättvisor som finns på olika håll och en skarp påminnelse om att den kamp som filmen Selma skildrar ingalunda är inaktuell.
Läs också:
Trög start på oscarsgalan