Clik here to view.
Tammerfors teatersommar 3/4
Finland får besök av den omstridda unga ungerska film- och teaterregissören Kornél Mundruczó, som bjuder på en dos filmatisk ungersk brutalteater.
I media har de senaste årens nyheter från Ungern handlat om nationalistisk politik, om ytterhögerinflytande, eller om att ungerska konstnärer känner sig allt mer pressade.
Det är också med det i bakhuvudet man bänkar sig för en ungerska föreställning som sägs kommentera landets nuläge. Producerad av den fria gruppen Proton Cinema Theatre som ända sedan sin första teaterproduktion 2009 har klarat sig helt utan offentliga ungerska medel. Istället har man levt på finansiering från internationella festivaler.
Baserar sig på roman om Sydafrika
Den ungerska produktionen baserar sig på den Sydafrikanska nobelförfattaren J.M. Coetzees roman Onåd, som behandlar postapartheid-tiden där en stor dos ouppklarad historia fortfarande ligger och ruttnar i knutarna.
I centrum står en universitetsprofessor, som efter en sexuell relation med en elev blir av med jobbet och flyttar ut på landsbygden där hans dotter bor ensam på en lantgård. Världen slås i spillror när ett gäng svarta bryter sig in, mördar hennes hundar, stannar på gården ett dygn och våldtar dottern upprepade gånger.
Det som återstår, är en historia om att försöka överleva förnedringen, och fortsätta sitt liv.
Den ungerska uppsättningen slår in en brutal chockväxel från start.
Om gruppvåldtäkter infaller ungefär halvvägs in i romanen, väljer regissören Kornél Mundruczó att inleda föreställningen med våldtäkten. Och jag tror att jag under mina dryga 30 år som teateråskådare aldrig har upplevt en så explicit brutal förnedringsscen som den här. Det handlar inte ens om mängden våld, sådant har jag sett grymmare versioner av tidigare. Det handlar om elementet förnedring. Kvinnan är naken, våldtas om och om igen, slängs in i en bur, blir påpissad nedkletad av smuts, och det pågår i något som känns som en evighet – fast scenen inte är mer än 4-5 minuter lång.
Kanske är jag färdigt festivalutmattad, men inledningsscenen känns som en slägga i skallen som jag inte helt återhämtar mig från, speciellt som också fortsättningen består av så mycket sexism och rasism, nakna kvinnokroppar och osympatiska figurer.
Visuellt och rytmiskt mästerligt
När jag hunnit smälta kvällen, kan jag småningom försöka få grepp om vad det var jag egentligen varit med om. Och inser att föreställningen är fylld av finesser, eller att den vill beskriva en verklighet som existerar men som man mer eller mindre helst stänger ögonen för.
Det märks att den knappt 40-åriga Mundruczó också är filmregissör, så visuellt spännande är föreställningen. Det är också uppenbart att scenbilden har uppstått och utvecklats hand i hand med föreställningen, vilket gör honom till en syskonsjäl med Finlandsbekanta ukrainaren Andryi Zholdak. På ett smart och mångsidigt sätt använder han sig av musik (allt från opera till King Crimson), ensemblen är fylld av musikaliska skådespelare och musiken fungerar också som ett brechtianskt distanserings(verfremdungs)element där den bryter handlingen och ger andrum.
Och på samma sätt som Zholdak är Mundruczó också en mästare i att skapa en precis och total rytm för föreställningen. Ingenting känns det minsta slumpmässigt, och skådespelarna är osannolika där de skapar dessa både omänskliga och förnedrade figurer.
Ändå känner jag att jag saknar en hel hög med nycklar som jag skulle behöva för att kunna öppna alla föreställningens idéer.
Hur imponerad jag än blir över den atmosfär av oförutsägbarhet som jagas fram (det är helt omöjligt att under föreställningen kunna gissa sig vad nästa scen kommer att innehålla eller hur den kommer att se ut), så känns helheten svårgreppad. Jag skulle kalla det för Splitterdramaturgi, och likna det vid en skål som krossats till glassplitter och som man som åskådare sedan ska försöka greppa: det är närmast omöjligt att veta hur bitarna egentligen hör ihop.
Efteråt funderar jag på vad man velat berätta. Annat än att välden är fylld av ondska, att världen är en farlig plats som det inte alltid går att skydda sig mot, att det finns stunder när man inte har någonstans att fly.
Föreställningen i sig ger nämligen inga svar. Det är som om den gjorde allt för att inte förklara sig.
När jag möter gruppens producent Dóra Büki frågar jag om det, och får svaret att pjäsens viktigaste person är den våldtagna dottern Lucy, och hennes beslut att stanna kvar, all hopplöshet till trots.
”Just det är en fråga som många ungrare ställer sig, resa bort eller stanna kvar”.
Svenskt veckoslut
Festivalen fortsätter fram till söndag kväll, och det är nu som programmet får en riktigt svenskspråkig krydda med både två rikssvenska (Circus Cirkör och SCUM-manifestet) och finlandssvenska (Svenska Teaterns Vit samt Teater 90graders Eden) gästspel.
Samtidigt kan man också vika in till det gamla bibliotekshuset och promenera igenom utställningen om kulturpersonligheten Vivica Bandlers liv som regissör, teaterchef och vägvisare.
Ett av Vivicas många finurliga slagord löd: ”man kan leva utan teater, men man borde inte göra det” (smidigare på finska: ilman teatteria voi elää, muttei pitäisi). Hon ledde ju också Tammerfors-festivalen under första halvan av 90-talet år, och jobbade hårt med att få in det svenska och nordiska i festivalens vardag.
Därför skulle hon antagligen glädja sig över veckoslutets överflöd av svenskspråkiga produktioner, men skrika högt ur sin grav om hon visste att svenskan annars är satt på undantag.
Festivalens hemsida finns i versioner på finska, engelska, tyska och ryska. Men inte på svenska!
Och avslutningsvis ett Ps.
Jag skrev tidigare att Konstsamfundet sponsorerat festivalen på något sätt.
Det påståendet tar jag tillbaka. Att Konstsamfundets logo finns i programbladet, handlar om att man stött en enskild föreställning – inte festivalen i Tammerfors.