Först ljudet av en ensam getklocka, koskälla i totalt mörker… Sedan ett mjukt ljus. Tre kvinnor, klädda i svart topp och tygskynken blir långsamt synliga längst bak intill scenens vita kolonner. Kvinnorna vrider sig elegiskt samtidigt som de försiktigt ”doppar” än den ena foten, än den andra framför sig. In kommer en manlig dansare som snart blir ensam på scen. Länge, länge cirklar han runt samtidigt som han smeker ljus och luft med sina utsträckta armar i vida cirklar.
Så här börjar Helsinki Dance Companys Juicy – tuli vaan mieleen för sex dansare och en musiker.
I den sjuttio minuter långa dansföreställningen återkommer cirklarna ofta. Det gör de i synnerhet när scenen fylls av dervischliknande varelser i stora långkjolar som bildar dekorativa klasar där de snurrar.
Färgsprakande dräkter
Något genomgående tema är mystiken ändå inte här. Som koreografen Ervi Siréns underrubrik låter antyda, verkar alla delmoment närmast bestå av en mångfald infall, där musiken och Chris af Enehjelms underbart färgsprutande dräkter för tankarna från fattiga nomadfolk till Afrika och varför inte en strand någonstans i en koloni där västerlänningar iförda knallgula, röda och rutiga skärmmössor och putslustiga glasögon har det tillkämpat roligt. Under 1970- och 80-talen medverkade danskonstnären och koreografen Ervi Sirén (1948) i dansteatern Rollo. Redan länge har hon varit en stark påverkare inom den finländska nutidsdansen, bland annat som freelance danskonstnär, lärare och konstnärsprofessor vid Teaterhögskolans dansinstitution. Sistnämnda ledde hon fram till och med 2004, alternerande med koreografen, akademikern Marjo Kuusela. Ervi Sirén
Scenen på stranden ackompanjeras av afrikansk sång. Koreografen och konstnärsprofessorn Sirén tackar också i programbladet Afrika, Benin och byn Grand Popo i sydvästra Benin för all den tidlöshet och inspiration som hon har fått där. Ett särskilt tack för de afrikanska stämningarna riktar hon till Donald Agbodjakin. Sirén deklarerar att Juicy för henne står för sensualitet och ett förnimmande av livet.
Ackompanjemang med temperament och nerv
Tempot varierar från ultrarapid till supersnabba, växelvisa ”doppanden” av fötterna framåt kors och tvärs på golvet, axelknyckningar, små arm- och huvudvridningar i byte av pose, cirklanden och så vidare. Det hela blir till ett dansens flöde, där också rytmen och själva positioneringen i rummet utan sammanstötningar, kräver sitt.
Till höger, längst bak sitter en gestalt som finns där hela föreställningen genom. Det är musikern Iikka Heinonen, som bildar ett blickfång med sin sång, sina bara fötter och sin violone, föregångaren till dagens kontrabas. När inte den ensliga koskällan – getklockan hörs är det främst i Heinonens stora energinivå, i hans stråkföring, sång, smackanden och andra läten, som nerven finns.
Koreografen Sirén har i programbladet en fundering om att det kanske är hennes ålder som har fått henne att längta efter att få uppleva och vara omgiven av skönhet, glädje och frihet. Hon tackar arbetsgruppen för all dess iver, uppmuntran och sinnlighet.
Fin växelverkan i dans med frackar
Den ivern och glädjen får jag inte syn på i dansen. Dansarna rör sig oftast som solitärer, med nollställda eller bitvis till och med avoga ansiktsuttryck.
Kanske är det meningen, men själv har jag lite svårt med att koreografin i Juicy mestadels känns som en anonym väv. För mitt inre, västerländska tempo blir upprepningarna av samma rörelser ställvis uttröttande. Min bänkkamrat sade att hon ett antal gånger började tänka på annat.
Men Juicy innehåller också höjdpunkter med fina detaljer och en del vackert suggestiva scenbilder. Vän av modern dans och färglada dräkter kan bra ta sig till HDC i Studio Elsa på Stadsteatern. Och premiärpubliken, den kom med bravorop!
Juicy kan ses på Studio Elsa fram till och med den 25 mars 2015.