Strömmen av ny musik är stridare än någonsin och det är helt omöjligt för gemene strölyssnare att ens försöka hänga med i alla svängar. Därför presenterar jag med lagom ojämna mellanrum tips på nya schyssta låtar som glatt mig den senaste tiden. Det blir mestadels en rundtur i det uppfriskande musikaliska fältet någonstans litet bortom de mest upptrampade stigarna. Här kommer en handfull sådana låtar.
Bryan Ferry / Avonmore
Det är alltid litet nervöst när en personlig favorit ger ut en ny skiva. Jag är ofta en aning rädd att jag inte skall tycka om det. Men i det här fallet var det helt onödigt. Med Avonmore lyckas Bryan Ferry kombinera förra utmärkta studioplattan Olympia (om man bortser från The Jazz Age med stiliga jazzversioner av Roxy Music- och Bryan Ferry-låtar) med Boys And Girls som kom för 30 år sedan och innehåller Ferry-klassiker som Slave To Love och Don't Stop The Dance. Det är ändå svårt att lyfta fram någon speciell låt på Avonmore framom någon annan – det är bara en så himla snygg musikalisk helhet. Jag har lyssnat massor på Avonmore de senaste veckorna och inget tyder på att det kommer att ändra i det närmaste taget.
The Prodigy / The Day Is My Enemy
Jag har aldrig varit någon större diggare av The Prodigy, förutom låten Breathe ungefär. Och Firestarter är en av de mest enerverande låtar jag vet. Men. Det här. The Day Is My Enemy. Wow! Hur bra som helst! Sköna sound. Inspirerande. Härlig kontrast mellan tung industrial och den smått försynta sångrösten. Om inte The Prodigy är försiktiga kan de snart få ett nytt fan av mig.
The Charlatans / Come Home Baby
The Charlatans har länge varit ett aningen mystiskt kapitel för mig. Det har hela tiden varit mycket nära att jag skulle börja digga dem på allvar, men ändå har alltid något fattats. Ni vet – det där lilla extra som gör att man lystrar till med bägge öron och lägger ner tidningen. Jag har en samlings-CD med dem som jag brukar återkomma till med ojämna mellanrum för att kolla om jag denna gång skulle ha hittat nyckeln till deras musik. Varje gång har det varit nära, men jag har ändå inte fått anledning att tända cigarren. Bara lukta litet på den. Men med nya singeln Come Home Baby har mitt hopp om The Charlatans ånyo tänts. Och mycket snart förhoppningsvis även cigarren.
Wild Billy Childish / What Is This False Life You're Leading
De som känner mig, så de känner mig. Och gör man det vet man att jag har en viss fäbless för punk, garage och lo-fi. Det här är det mest uppfriskande jag hört på den fronten sedan åländska Smuck Wagon tidigare i vintras. Det som får den här låten att lyfta litet extra är sången med Nurse Julie. Billy Childish har ju nog en välklingande garagestämma, men i just den här låten var det ett korrekt beslut att vara tyst. Billy Childish kallar detta själv för "gårdagens sound imorgon". Jag gillar det.
Silk Rhodes / Pains
Visserligen kom detta redan i höstas, men jag upptäckte det först nu. Nej, fast man jobbar med musik är det omöjligt att hänga med allt nytt som kommer. Men det är skönt att det idag är så enkelt att via det omtalade internätet litet gräva i den musikaliska närhistorien. Det mesta slänger jag onekligen åt sidorna för att det inte är tillräckligt intressant. Men när jag fann Pains med Silk Rhodes fastnade jag upp, stannade till och bara blev och lyssnade. Härligt mjuk 70-tals stämning (litet à la Delfonics) som ändå döljer något skrämmande som jag inte är säker på att jag vill veta vad det är. Synd bara att låten är på tok för kort. Lika mycket till hade gjort den ännu bättre. Nåh, men det är lätt att trycka på repeat-knappen. Jag tror jag gör det. Igen.