Den där känslan av att det stockar sig i halsen, den infann sig när Mi Wegelius såg Jean Sibelius och Tero Saarinens Kullervo. Hypen inför Sibelius 150-årsjubileum på Nationaloperan väckte en del farhågor, men de kom på skam.
Uppmärksamheten var stor inför Nationaloperans urpremiär. Därmed väcktes både förväntningarna och farhågorna. Skulle det hela bara bli en överdrivet hypad mastodontproduktion?
Barbariska och råa, var lärarnas omdömen i Wien om den unge Jean Sibelius´ första utkast till Kullervo. I Finland togs Kullervo däremot emot med öppna armar efter att den 26-årige Janne själv med darrande händer hade dirigerat sitt ”vulkanutbrott”. Men också i Finland drog Sibelius tillbaka sin Kullervo efter uruppförandet 1892. Han uppfattade sitt verk som högst modernt och kunde inte tåla att fennomanerna ville använda det i sina patriotiska syften.
Kullervo i Lönnrots Kalevala
Broderhat, hämnd, incest, självmord… Listan kan göras lång på de tabun som ingår i de dikter som Lönnrot samlade in och sammanfogade till berättelsen om Kullervo i Kalevala. Det är den gamla historien om hur förnedringen, hatet och självföraktet går i arv om ingen bryter det.
Kullervos far Kalervo och hans bror Untamo hatar varandra. Untamo förstör sin broders hus och tar med sig den kvinna som snart föder Kullervo, en son som i sin tur vill hämnas på sin farbror. Men Kullervo säljs som slav till smeden Ilmarinen, vars fru bakar in en sten i Kullervos bröd. Hans enda föremål ifrån föräldrahemmet, en kniv, bryts sönder mot stenen och hatets våldspiral fortsätter.
Ute i krig dräper Kullervo Untamos folk. Hemma åter hittar Kullervo sina föräldrar i livet, men hans syster är försvunnen. Under en färd för att betala skatt förför han en ung kvinna. På morgonen uppdagas det att hon är hans syster. Hon tar sitt liv och Kullervo beger sig ut i krig. Tillbaka hemma hittar han sina föräldrar döda. På den plats där han har förfört systern ändar han slutligen sitt eget liv.
Saarinens Kullervo
Kan vi alls lösgöra oss ur historiens återkommande hjulspår? Och skulle det vara dags att definitivt se att Kullervo, Kalervos krigiske son, verkligen inte är någon förebild? Det är centrala frågor för Saarinen. 
För att beskriva allt det cykliska i livet har Saarinen tagit fasta på just det elementet också i Sibelius´ musik. Saarinen är sin tidigare koreografiska stil trogen, här med ett bitvis smått jazzdansartat nutidsdansspråk som väldigt långt bygger på cirklar, upprepning, dramatiska arm- och benrörelser som för benens del ofta utgår från andra position och så vidare. 
Det sexuella traumat
Central i Saarinens Kullervo är den incestuösa natten mellan Kullervo och hans syster. När systern som den aktiva i älskogsscenen mitt i ljuskäglan klär Kullervos överkropp naken, känns det först som den starkaste scenen. Men ännu mer snörper faktiskt mellangärdet ihop sig när manskören i början av tredje akten stiger fram och fyller minsta vrå med sin mäktiga och ödesmättade sång. Tero Saarinen säger om den scenen att:
-Det är det ögonblick då det förflutna och det närvarande går samman och allting koncentrerar sig kring två människors öden – och samtidigt deras felsteg.
Kör och dansare tillsammans
Starkt är det också att få se dansarna tvinna in sig bland sångarna och i viss mån också agera fysiskt med dem. Orden kören sjunger och stegen Corps de ballet tar levandegör berättelsen och fungerar samtidigt som Kullervos och hans systers samvete. Här har vi dem både i sjungande och i dansande form, där Johanna Rusanen-Kartanos fylliga tolkning hade betydligt mera märg och klang än Jaakko Kortekangas´ som den sjungande Kullervo. Känslan av skuld och förlust blir än starkare när hon sjunger om sin barndoms förlorade smultron- och hallonställen. Här passerar livet revy.
Den dansande Kullervos syster tolkad av Terhi Räsänen och Kullervo, dansad av Samuli Poutanen, gör bägge starka prestationer. Det samma gäller David Scarantino som vännen Kimmo, - en gestalt ur Aleksis Kivis Kullervo. Också om han som dansare inte förefaller lika plastisk som Poutanen, gör han en verkligt stark karaktär.
Mikki Kunttus scenografi och ljus är bokstavligen strålande och Erika Turunens dräkter är som vanligt på kornet. 
Militärkängor på vridscen
När Kullervo sedan beger sig ut i kriget, är Saarinens Kullervo modern i likhet med Sibelius under sin tid.
I en nästan rituell stegkombination klampar också kvinnorna – beklagligtvis kunde man säga - omkring i tunga svarta kängor. Suggestivt, utan musik, blir det effektfullt på vridscenen, även om lite mindre hade räckt även här. Och när Kullervo likt en Kristusgetalt står ensam i slutscenen, känns det starkt i bröstet. Den känslan verkade jag inte att vara ensam om under världspremiären i Helsingfors.
Så också om här finns en del spektakel omkring med vridscener och ljussättning som påminner om en rockkonsert, så tänker jag att det här absolut hör till det mest verkningsfulla som jag har sett på Nationaloperan.
Kullervo kan ses på Nationaloperan fram till och med den 14 mars 2015.
Fredag 27 februari direktsänder Yle Teema föreställningen. 