I Teater Viirus uppsättning av Marius von Mayenburgs Perplex förvandlas vår existentiella vilsenhet till en sprudlande teaterlek med element av både ödesdrama och absurd fars. För regin står Janne Pellinen.
”Vi kommer att få känna hur det drar ur kausalsystemets springor.”
En mening ur Cees Nootebooms kortroman Följande historia har av någon anledning etsat sig fast i mitt minne. I den tyska dramatikern Marius von Mayenburgs hantering har draget vuxit till rena stormen. I pjäsen Perplex från år 2010 gestaltas den västerländska medelklassens identitetskris och förvirring som en vild fars på avgrundens brant.
Upptakten är förrädisk, som inledningen till en traditionell förväxlingskomedi. Det äkta paret Eva och Robert återvänder hem från en semesterresa bara för att upptäcka att räkningarna hopat sig och elbolaget strypt strömmen. Men när vännerna som skulle se till lägenheten dyker upp funkar allt konstigt nog som smort igen. Och inte nog med det, av allt att döma är lägenheten nu deras...
I en traditionell komedi skulle det här naturligtvis leda till en oändlig rad turer där missförstånden slutligen reds upp. Men i Perplex slängs de två paren i stället ut på en vild färd bland utbytbara identiteter samtidigt som all kommunikation reduceras till ihåliga konventioner.
Alert och galen teaterlek
Resultatet är ofta hejdlöst roligt, inte bara som bitsk samtidssatir utan också som en Pirandello-aktig teaterlek där illusionsbrotten duggar tätt. Janne Pellinens regi är fyndig och alert och ensemblen på scenen, Maria Ahlroth, Viktor Idman, Nina Palmgren och Oskar Pöysti, lotsar oss virtuost genom kavalkaden av mer eller mindre utspejsade situationer där identitetsbytena går på högvarv samtidigt som vår historia med allt vad det innebär av kraschlandade trosföreställningar, skeva maktstrukturer och ljusskygga ideologier passerar revy under ytan.
En au pair vars namn ingen minns blottlägger kolonialismens nya ansikte, en SS-officer dyker upp som en maskeradfigur ur glömskans garderob och en brunstig älg öppnar kanalerna till slumrande urdrifter samtidigt som den västerländska civilisationens samlade tankegods kryper in i skallen på en av rollerna som faktiskt lyckas med konststycket att göra både Darwins evolutionsteori och Platons grottliknelse till sina helt egna revolutionerande upptäckter. I narrspegeln träder bilden av en kultur som för länge sedan upplöst sig själv fram åtföljd av den stillsamma frågan om det alls finns något kvar att bygga vidare på.
Min enda invändning är att den charmiga teaterleken på Viirus ställvis nästan blir för avväpnande. Marius von Mayenburg visar sig visserligen från sin lättsammaste sida i Perplex men någon mysgubbe är han inte. Men problemet ligger förstås inte bara i den ton uppsättningen anslår, en del av de associationer som kan tänkas provocera hemmapubliken utmanar inte heller riktigt på samma sätt i översättning. Nu är det rätt sällan den där känslan av gungfly under fötterna faktiskt drabbar också oss i publiken, trots de återkommande hotfulla signalerna i scenografi och ljudvärld.
Egentligen dröjer det ända till slutscenen då cirkeln äntligen sluts efter alla vilda förvandlinsglekar och scenväggarna öppnas mot verkligheten. Varsamt lotsar uppsättningen ut oss allesammans ur den trygga grottan av illusioner och återspeglingar – och känslan är svindlande.