I hörspelsföljetongen Alla hjärtans dag träffar vi småbarnsmamman Hanna och hennes man Jonas. De har en gång varit väldigt kära, men nånstans mitt i vaknätter, blöjbyten, trotsåldersskrik, för höga förväntningar och för stora besvikelser har de tappat bort varandra. Åtminstone tror de att de har gjort det.
Här under hittar ni de avnitt som sänds i Radio Vega under alla hjärtans dag, från kl 9.03 på morgonen, till 17.58 på kvällen.
Eftersom jag själv älskar att läsa manuskript kan jag inte låta bli att dessutom lägga ut bitar ur texten. Och jag kan heller inte låta bli att berätta lite om hur följetongen kom till. Välkomna att stiga in i Hannas och Jonas värld!
DEL 1. Jonas önskar att han var hemma och Hanna att hon inte var det.
JAG: När jag skrev scenen med Hannas och Jonas gråtande 1-åring och deras 2,5-åring som skulle säga ”Mamma, kom nu” och ”Jag vill ha choko” var jag väl medveten om att det här med att få små barn att spela teater inte är så lätt.
Däremot hade jag mardrömmar om hur jag skulle tvinga alla mina vänners 2-åringar på audition och ändå inte hitta nån som jag var nöjd med.
Ända tills min kollega Heidi Grandell-Sonck plockade fram en bandspelare och satte den framför näsan på sin förstfödda dotter Juni. Heidi visade sig vara en stenhård regissör och Juni en född stjärna.
Här nedan ljudklippet med bara Junis (eller Sagas, som hon heter i pjäsen) repliker.
Och hörspelets första del, där Sagas repliker (och den skrikande 1-åringen) har klippts in i scenen med Åsa Wallenius (som spelar Hanna) och Veronika Mattsson (som spelar Momi).
DEL 2. Om Picasso och ungdomsminnen.
JAG: Ruben (som spelas av Robert Kock) är min favorit. Skulle jag ha fortsatt att skriva skulle han antagligen ha tagit över helt och de andra karaktärerna hade fått flytta till Sydney.
I honom kunde jag dessutom kombinera min egen hypokondri med mitt intresse för medicin.
Skådespelarna och jag förde långa diskussioner om ifall man i Finland skulle prata om "bajsgrönt". Oskar Pöysti, som spelar Jonas, valde till slut en annan nyans än den som finns inskriven i manuset härnedan.
RUBEN:
Det här är inte bajsgrönt. Det är turkos.
JONAS:
Den här färgen har inte hört ordet ”turkos”.
RUBEN:
Det är turkos. Du kanske har starr.
JONAS:
Vet din hyresvärd om det här?
RUBEN:
När man har starr försvinner de blå nyanserna. Picasso hade starr. Folk trodde att han hade en blå period, men i själva verket smetade han bara på mer och mer blått eftersom han inte såg det.
DEL 3, i vilken Tette föreläser om hjärnhalvor och Ruben tejpar näsan.
JAG: Åsa tyckte att repliken ”Varför ska han få sova när jag inte får det?” var hemsk. Att en människa som resonerar så är hemsk. Att den dag man börjar kräva millimeterrättvisa och missunna den andra lycka är man inne på en jäkligt fel väg.
Jag berättade inte för henne att repliken för mig kändes hur naturlig som helst.
Men jag insåg att hon är en klokare och mera generös person än jag.
HANNA:
Varför ska han få sova när jag inte får det?
TETTE:
Män är inte gjorda för att sköta barn, Hanna. Det är ju därför den här pappaledighetsgrejen inte funkar. Titta på naturen! Hur många djurhannar hittar du som skulle ta hand om sina ungar? Inga. Lejonpapporna äter upp sina ungar om inte honorna försvarar dem. Äter upp! Så mycket bryr de sig.
HANNA:
Vargpapporna sköter sina ungar. Lika mycket som mammorna.
TETTE:
Ja, och så håller de också på att dö ut.
RUBEN:
Man kan sätta tejp på näsan också. Så här. (klistrar en bit över näsan) Det håller näsborrarna öppna, så att man inte snarkar så mycket.
DEL 4. Om konsten att prata med barn.
JAG: Jag anser att min son var väldigt verbal väldigt tidigt. Vid ett och ett halvt års ålder hade han ett enormt ordförråd och jag kunde föra långa diskussioner med honom.
Problemet var att det fanns en hel del konsonanter som han inte kunde säga och en hel del stavelser som han lämnade bort. ”E” kunde betyda ”iväg”, men det kunde också betyda ”prinsessa”.
Jag hade inga problem att förstå honom. Men hans pappa hade det. Och våra vänner log alltid lite generat när jag påstod att jag hade ett begåvat barn.
JONAS:
Jag förstår inte vad de säger. Hanna är ju med dem hela dagarna. Hon har ju all tid i världen att träna. I mina öron är det bara gaga och ää.
Saga kan inte säga r och inte v och inte f. Hur lätt är det att förstå? Om hon säger ”a” så kan det lika gärna betyda ”var”, som ”far” eller ”rar”.
Hanna säger hela tiden att ”prata med dem. Prata med dem, Jonas”. Och jag frågar att ”Nå, Saga, vad har du gjort idag, då?” Och Saga är att ”Atta etta glugga bobba”. Och jag ”Riktigt sant? Oj, så kiva”. Och Hanna är att ”Men, vad tänker du på, Jonas? Din dotter berättar att hon har fallit i parken och slagit hål på knäet och du säger att ’Oj, vad kiva’! Herregud, vad är du för en pappa?”
DEL 5. Om testikelcancer, benproteser och löständer.
JAG: Här låter jag helt fräckt Ruben komma med en av mina käpphästar. Jag tror inte att vare sig män eller kvinnor ska ha telefonen i framfickan.
Och ja, skådespelarna målade på riktigt studioväggen grön medan de pratade. Efter några timmar var vi alla lite durriga av lukten.
RUBEN:
Hur många millimeter är det mellan din iPhone och din högra testikel? Va? Känn efter?
JONAS:
Nu tappar du färg på klinkern.
RUBEN:
Aj, sidu. (böjer sig ner och putsar färg)
RUBEN:
Hur många timmar har du den strålande där? 17? 6 timmar sömn, 1 timme sex. Under 7 timmar har du den vid ditt huvud och får hjärnan bestrålad. Resten av dygnets timmar strålar den dina ballar. Gissa vilken del som kommer att ta skada först.
DEL 6, i vilken Hanna pratar om glidmedel och Ruben om varför hemmamammor är trötta.
JAG: Jag har för mig att jag fick idén till den här scenen när jag läste Maria Sundblom-Lindbergs kolumn där hon skrev att hon hade haft svårt att hitta småbarnsföräldrar som ville ställa upp och berätta om sitt sexliv. Jag hittar inte texten nu, så det kan vara att jag har drömt. I alla fall tänkte jag att om ingen riktig människa vill säga de här sakerna så kan åtminstone en rollperson få säga dem.
HANNA:
”Sex veckor efter förlossningen får man börja ha sex igen”, säger läkarna. Och man väntar snällt och tänker att sen, sen ska vi vara romantiska och tända ljus hitta tillbaka till varandra på vardagsrumsmattan. Och så har sex veckor gått och babyn vägrar sova och äldre ungen har spysjuka.
Och det går ytterligare en månad och man prickar äntligen in en kväll när man tillsammans besluter att nu ska vi älska. Och så får man båda barnen i säng och så försöker man och så går det inte, för man är torr som sandpapper och öm och stygnen stramar. Och så besluter man att ”vi väntar lite och skaffar glidmedel”.
Och så skaffar man glidmedel och så går tiden och man är bara så trött. Man är så fullständigt, sinnessjukt trött att man bara inte orkar. Att det enda man vill är att sova.
Och så går det igen några veckor och så börjar man titta på sin kropp. Och den är så ful. Brösten är stora och hängiga och mjölken sprutar så fort man tittar på dem, magen är som en dallrande, blöfig degklump och underlivet är fullt av ärr och stygn.
Och man vill inte längre visa sig naken. Man vill inte titta på sig själv och man vill inte att nån annan ska titta på en. Man vill inte att nån rör vid en.
Man skäms för sin kropp, för den är ful, och det är kanske inte så konstigt att ens man inte längre vill älska med en. Jag skäms för min kropp, för den är ful, och det är inte så konstigt att Jonas inte längre vill älska med mig. Jag är så ful, Tette.
RUBEN:
Du förstår ju inte vad de säger. Kanske Saga säger att ”Pappa, idag var farbror Fjalar igen här och låste in sig med mamma i sovrummet i tre timmar”. Och du säger att ”Nej, men, är det sant? Oj, så kiva!”. Och Hanna bara ”Hur kan du säga att det är kiva att hon har slagit sig på knäet”.
DEL 7. Om Duploklossar, skimrande bubblor och isolering.
JAG: Jag vet att vi, som har haft huvudansvaret för barnen, vet att vi borde hålla käft när den andra sköter saker på ett sätt som vi inte skulle välja att göra. Det finns de som klarar av att tiga. Det finns vi andra som inte alltid klarar av det.
Men jag tror också att jag vet hur det skulle kännas om min man hade varit den som var hemmapappa och hade koll på alla rutiner och detaljer och visste vilken saga som hade blivit på hälft och vilken tutt som var favorit för tillfället och jag, när jag kom hem från jobbet fick höra att jag gjorde fel.
Det är ju liksom inte som att bli kritiserad för att ha tankat fel bensin eller stekt biffarna i en för kall panna. Det är att nån signalerar åt ens barn att man inte är kapabel att sköta dem. Det är att bli utestängd från den enhet som är familjen. Från det enda och viktigaste man har.
JONAS:
Jag är liksom utanför.
RUBEN:
Utanför vaddå?
JONAS:
Deras bubbla. Hannas och barnens. De är är liksom inne i en ljusröd bubbla, som glittrar och … vad heter det … skimrar, och som är full av zinksalva och tuttar och nallebjörnar och kärlek och gullepluttesnutt-något och en helvetes massa Duploklossar.
De läcker ut ur bubblan och rinner ut i resten av lägenheten och lägger sig under mina fötter när jag ska gå och pissa på natten. Men resten av det där ljusröda gullgullet och ”vi är så lyckliga” och bondar tillsammans hålls där inne i bubblan och där har jag ingenting att göra.
Nån gång försöker jag sticka in en hand och vifta med en skallra, men då är det bara ”Ssh! Vad gör du? Ser du inte att hon sover? Vad tänker du på?!”
DEL 8. Om överlevnad.
JAG: Jag tror att vi var många som kunde förstå vad mamman kände innan hon körde in i bussen, hur obegriplig och oförsvarbar hennes handling än var. Lyssna gärna på scenen. Jag tycker att Åsa gjorde den fint.
HANNA:
Folk är chockade över hur en mamma kan köra ihjäl sig själv och sina tre barn. Jag har inga problem att förstå det. Jag vet precis hur hon kände.
Hon är slut, hon har inte sovit en hel natt på flera år. Hennes man jobbar i en annan stad, hon är ensam hela veckan med barnen, utan vuxet sällskap, utan nån att prata med.
Utan att ha tid att borsta tänderna eller ha möjlighet att stänga dörren när hon sitter på tuppen.
Hon har för länge sen gjort slut på alla sina reserver och hon säger till honom att ”Snälla, inte den här veckan. Åk inte på jobb. Sjukskriv dig, ta semester. Jag menar allvar. Jag klarar inte av att vara ensam med barnen nu.”
Och han bara sticker. Och hon. Hon bara måste göra nånting för att han ska förstå.
Och det här är det enda som kan få honom att förstå.
DEL 9. Om selfies och svek.
JAG: Vi beslöt att göra en video av den första scenen i den här delen. Den följer inte helt manuskriptet. Hundvalparna, Den blomstertid och John Wayne är till exempel Oskars påhitt.
JAG: Den andra delen finns som ljudfil. Under inspelningen drog alla vi som lyssnade efter andan när Cecilia inledde repliken härnedan.
TETTE:
Så, vet du, att ens man hänger i soffan utan att göra nånting är ganska litet jämfört med att han hänger i nån annans säng. Och har ljugit för dig i åratal.
Eller att han bäddar ner dina barn i en annan kvinnas kökssoffa och säger att han ska ha halva vårdnaden om dem.
Och du plötsligt inser att du kanske kommer att måsta vara utan dem varannan vecka. Fast de är så väldigt små.
DEL 10.
HANNA:
Jonas?
JONAS:
Ja?
HANNA:
Stämmer det att vargarna är på väg att dö ut?
JONAS:
Det tror jag inte. Jag tror att de mår ganska bra, om man tittar på hela världen.
HANNA:
Det var lite det jag tänkte.
Alla hjärtans dag sänds också onsdagen den 25.2 kl 21.05 i Radio Vega. I rollerna: Åsa Wallenius, Cecilia Paul, Oskar Pöysti, Robert Kock, Veronika Mattsson och Juni Sonck. Text och regi: Jessica Edén. Teknisk regi: Niko Ingman. Musik: Johan Hellman.