Teater Avoimet Ovet gör en tidsresa till fortsättningskrigets Helsingfors i collagepjäsen Palava kapunki. Fiktionen ramas in av ett välvalt dokumentärmaterial och resultatet är en stram uppsättning som aldrig ramlar i nostalgifällan. För manuset står Sirpa Kähkönen och för regin Taru Mäkelä.
En pjäs om krigsåren. Igen ... Jag antar att vi var rätt många som befarade att Palava kapunki skulle bli ytterligare en i raden av de där minnestripparna där bitterljuv nostalgi lägger sig som bomull över umbärandena. Men uppsättningen är de facto en av de nyktraste skildringar jag sett på en scen. Ett rikligt dokumentärmaterial förankrar uppsättningen i tiden och allra handgripligast sker det i uppsättningens bildmaterial.
Rekvisitan på scenen är sparsam, i stället får de svartvita fotografierna som fyller hela fondväggen skapa miljö. Förbi flimrar intima ögonblicksbilder, propagandatexter, vyer från kvarter som lagts i ruiner. Fotografierna från stadsmuseets arkiv och försvarsmaktens bildbank fungerar både som illustrationer och stumma kommentarer. Sirpa Kähkönen har dessutom valt att förlägga den fiktiva historien just till det kvarter där Avoimet Ovet ligger, strax intill Dianaparken. Kvarteret skadades svårt under ett bombanfall i november 1942 och dokumentationen av ödeläggelsen får här en mycket konkret förankring, både i berättelsen och vårt medvetande.
Viktiga är också uppsättningens musiknummer. I Anna-Mari Kähäräs tonsättningar varvas lågmält reflekterande texter av tidens författare med utdrag ur krigsårens lusbekämpnings- och bombröjningsguider. Det musikaliska idiomet är modernt men ur texterna framträder tiden tydligt i all sin absurditet.
Vardag i krigets skugga
Och i den här ramen utspelar sig så ett fiktivt episoddrama där en handfull människor som kriget på olika sätt fört samman passerar revy. Inte bara människor förresten, en krigstraumatiserad häst hör också till skaran. Det är inte gestalter vi kommer särdeles nära, varje karaktär är snarare på något sätt representativ för allt det som utmärkte tiden. 
Sinikka Sokka, Reetta Ristimäki, Kari Hevossaari och uppsättningens kapellmästare Suvi Isotalo delar på ett tiotal roller och fångar sina roller väl men i urvalet ryms onekligen också några rätt slitna klichéer. Livliga karelare, ampra trappmadammer och driftiga storstadsungar hör ju till standarduppsättningen liksom frustrerade medelklasskvinnor som söker tröst i tyskt officersgalanteri. Men trots de lite slitna byggstenarna håller Palava kaupunki konsekvent både det förskönande, fördömande och blödiga på avstånd. I den här skaran är få där de borde vara men alla försöker bemästra vardagen på sitt sätt. Också när tillvaron ter sig som mest grotesk.
Palava kaupunki är ingen djuplodande uppsättning men perspektivet den anlägger känns angeläget. Det är verkligen dags att slänga nostalgin överbord. Det här är inget vi vill uppleva igen.