Det är dagen efter galan. Elmer Bäck ger intervjuer på löpande band och ser glad ut. Spänningen inför onsdagens galakväll har släppt och tyska medier ger filmen höga betyg.
Tomas Jansson kommenterar filmen Eisenstein i Guanajuato, och har dessutom sett en ny film av Wim Wenders. ”Det görs för många filmer om att såra, jag ville göra en film on hur såren läks”.
Han var litet osäker inför galakvällen, Elmer Bäck, hur man gör på röda mattan och hur det kommer att kännas att se sig själv (naken) på en jättelik duk tillsammans med över 1.000 åskådare.
- Jag såg ju när Nicole Kidman gick på röda mattan och det fanns hundratals fotografer som skrek och tusentals fans och jag tänkte att det alltid är så, hur ska jag göra, skrattar han dagen efter
- Men det är ju bara när såna som hon går på röda mattan som det är så. När vi var där fanns det bara några fotografer.
Det är förstås en sanning med modifikation, men visst, istället för hundratals fotografer fanns där bara tiotals.
Elmer klarade sin promenad utmärkt, också när Peter Greenaway efter galaföreställningen bjöd upp Elmer på scenen verkade han helt du med situationen. Och applådstormen som mötte honom måste rimligtvis ha värmt hjärtat.
- Men nu är jag litet trött och förvirrad, det har hänt så mycket och när man gör intervjuer på tyska engelska finska svenska omvartannat så blir man litet mör i hjärnan.
Greenaway i centrum
Filmen om Eisensteins känslomässigt omskakande resa till Mexico i början av 1930-talet har fått bra kritik, men den har också delat kritikerkåren. De flesta ger höga betyg, men exempelvis kritikern från Der Standard (Wien) kallar den riktigt dålig.
I recensionerna är det förstås Greenaways visioner som kommenteras. Det är hans film, Elmer Bäcks prestation är det få som lyfter fram.
Själv är jag kanske jävig, men jag tycker han gör en utmärkt prestation.
Det är ju en tuff roll. Greenaway presenterar ett extremt porträtt av den ryska regissörslegenden Eisenstein som är närvarande i så gott som alla scener och har massiva rader text som ska levereras, ofta i hel- eller halvnaket tillstånd. Plus att ett centralt tema är Eisensteins homosexualitet, och i mitten av filmen visas en lång explicit tidvis våldsam tidvis mjuk sexakt med en annan man.
Men han lyckas kasta sig mellan olika känslolägen; han är den tuffa pratglada självsäkra konstnären, han är en sårbar oskuld, han är ett hejdlöst lekfullt stort barn, han kan vara charmig och ful, han spyr och skiter och har sex och klarar av att göra allting utan att ”spela”. Han ÄR, och det är mycket bra jobbat.
Konstfilm
Filmen kunde karaktäriseras som typiskt Greenawaysk. Hans filmspråk smakar videokonst, bildkonst, arkitektur, han spelar med splitscreen – ofta delar han upp bilden i tre delar – han leker med dokumentärt bildmaterial, namedroppar, använder massvis med hänvisningar till film- och bildkonst, och låter sig inspireras av Eisensteins montageteknik. Och Greenaway kan sin form, han lyckas skapa en helhet av det i grund och botten väldigt splittrade materialet – även om filmen tidvis är onödigt pratigt, och mera intellektuellt än känslomässigt. Men filmen utmanar åskådaren, och det gör dagens långfilm alltför sällan.
Nu återstår att se om det blir ännu en film om Eisenstein, sådär som Greenaway har planerat. Man jagar ryska samarbetspartners och ryska pengar, men med det homosexuella temat i bagaget är det ingen lätt ekvation.
Samtidigt bör man komma ihåg att Greenaways film inte är någon kommentar till dagens ryska gaydiskussion – han började jobba med filmen för flera år sedan, när situationen i Ryssland var en helt annan än vad den är idag.
En sak är klar. Blir det en film till, är det Elmer Bäck som gör Eisenstein.
Wim Wenders i centrum
Men jag har inte bara följt med Elmers äventyr.
En av mina stora favoriter Wim Wenders är aktuell på väldigt många plan i Berlin. Inte nog med att man visar ett tiotal gamla filmer av honom i anknytning till att han under Berlinale får pris för sitt livsverk. Han är också aktuell med en ny film, ”Every Thing Will Be Fine”, som samtidigt är hans första 3D-spelfilm.
Temat är en katastrof och dess följder, och hur man lever vidare efter en katastrof.
Vi har en författare (spelad av James Franco) som lider av skrivkramp och under en vintrig bilresa plötsligt kör mot ett barn som från ingenstans glidit framför honom i en pulka. Barnet är okej, men om en stund visar det sig att det var två barn som kört pulka – och det andra har dött.
Historien spänner över tio år, författaren överlever ett halvhjärtat självmordsförsök och hittar tillbaka till sin skrivlust, med ett par framgångsromaner som följd. Samtidigt kämpar det döda barnets mamma (spelad av en ännu en gång utmärkt Charlotte Gainsbourg) med att hitta tillbaka till någon form av meningsfull vardag.
Det är en vacker film, också Wenders kan sitt hantverk och har gjort en oerhört hel film. Det problem jag har med den är att huvudkaraktären förblir så väldigt avlägsen, egentligen bryr jag mig aldrig om hans kamp. Gainsbourg gör mycket mer av sin karaktär, men den får istället väldigt litet utrymme.
”3D ger bilden ett helt annat djup”
När Wenders möter pressen är det en väldigt ungdomlig 69-åring som sätter sig framför oss, i blå skjorta och grå kostym och ett engagemang som inte är helt vanligt.
”Det var dokumentärfilmen om Pina Bausch som fick mej att älska 3D-formatet, det var då jag förstod att man med den tekniken får en helt ny dimension i närbilderna. När jag sedan arbetade med det här manuskriptet insåg jag att det hade kvaliteter som man med 3D kunde fördjupa, man måste komma riktigt nära de här karaktärerna och det kunde 3D-formatet hjälpa till med. Det lägger allt som under ett förstoringsglas, det får allting att kännas mer som verklighet än som filmduk.
Och temat?
- Ja jag tycker det görs allt för mycket filmer om att såra och allt för få filmer om att läka såren. Jag ville undersöka hur man kommer tillbaka från ett sår och ett trauma. Det är en väldigt viktig del av våra liv, och någonting som är väldigt väldigt svårt.
Festivalslutspurt
Festivalen börjar nu vara inne på sina sista dagar.
Det märker man kanske bäst med att det hostas mer än någonsin i salongerna, flunssor sprids snabbt, allt fler är sådär halvsjuka (vissa är ordentligt sjuka) men klarar inte av att stanna hemma - och jag svär och hoppas hoppas hoppas varje gång jag slår mig ner i en alltid lika fullproppad biosalong att ingen snorhostande typ kommer att sätta sig ner på den lediga platsen bakom eller bredvid mig.
Tillsvidare har bacillerna undvikit mig, och den ögoninflammation jag bar med mig till Berlin har faktiskt lättat – trots åtskilliga timmar i biosalongerna.
Tre festivaldygn återstår. I morgon ska jag bland annat kolla in Kenneth Branaghs nya film ”Cinderella” med Cate Blanchett i huvudrollen. Och om jag hinner ska jag tränga mig in på Margarethe von Trottas nya före det.
På återseende.