Lyxhotellet Grand Hyatt vid Marlene-Dietrich-Platz. Klockan är litet efter 15, Peter Greenaway och Elmer Bäck har stått framför blixtrande kameror i tio minuter och sätter sig nu framför ett tiotal tv-kameror och hundratalet journalister. Filmen Eisenstein in Guanajuato har alldeles nyligen visats för första gången, nu ska man möta världspressen.
Filmen utspelar sig i Mexiko, 1931. Den redan legendariske sovjetregissören Sergei Eisenstein har kommit till staden Guanajuato för att spela in en ny film – men istället för att göra konst av sex och död upplever han det istället i verkligheten.
Det är det Peter Greenaway undersöker i sin film, ett kreativt geni som under tio dagar skräms av de passioner som han fyller sina filmer med.
För Greenaway har Eisenstein alltid hört till de största mästarna, redan som studerande på 60-talet, ”jag har studerat honom hela livet, och han är alla tiders största regissör”, och liksom E har G dessutom också varit närmast besatt av teman som sex och död.
Analytiska intervjusvar
Greenaway verkar vara en fascinerande typ. Han är inte bara analytisk och humoristisk, han håller heller inte tillbaka med sina utläggningar, han slänger ur sig citat och historiska personer som han drar paralleller till. Resultatet är långa långa långa svar som tidvis är svåra att följa med och framför allt omöjliga att återge.
Men några exempel.
- Eisenstein pratar mycket i den här filmen, men egentligen handlar det väl om Eros och Thanatos, sex och död, och nu är vi i Mexiko, och alla som känner ens litet till Mexiko vet att mycket där handlar om död och om att förhålla sig till död. Idag är väl sex och död inte lika odiskutabla frågor som tidigare, så därför ville jag framhäva det. Vi dödade ingen, men jag ville verkligen få fram känslan av att man älskar.
- Och knullet, får jag använda det ordet? Det stora knullet, kronjuvelen, är placerat exakt i mitten av filmen.
Och valet av Elmer Bäck till huvudrollen?
- Jag sökte en skådespelare som under inspelningarna skulle kunna ge mej Eisensteins hjärta och själ och hjärna och kropp och samtidigt klara av att vara extremt mänsklig och både emotionellt och fysiskt avklädd.
- Jag behövde nån som kunde leka, som var kapabel att skapa en atmosfär av lekfullhet.
"Det görs så mycket skräp"
Greenaway talar också långt och gärna om filmens kris och död och om hur man så sällan idag till fullo utnyttjar filmmediets möjligheter.
- En filmregissörs ansvar är att utnyttja alla möjligheter som filmen erbjuder. ALLA! Filmen är artificiell. Utnyttja det. Jag kommer från en kultur (England) som förhärligar realismen. Vad ÄR realism!?! Jag är fascinerad av den digitala revolutionen, att man kan göra vad som helst, jag vill utnyttja alla möjligheter som finns, och skulle Eisenstein leva idag skulle han också göra det.
- Filmen BORDE få dej att tänka, borde den inte? Det görs SÅ mycket skräp. Vems fel är det? Publikens? Vems? Det sägs att bara 5 procent av filmpubliken ser film på biografer. Jag tror att, om tio år är filmfestivaler de enda ställen där vi kan se film på stora dukar.
Elmer om sin karaktär
Det är Greenaways show, det är han som pratar. Men Elmer får höra många lovord över sin rollprestation – en kollega berättar att filmen också mottogs av ovanligt mycket applåder från kritiker under pressvisningen – och så får han till slut också en fråga; hur förstår du din karaktär?
- Jag fick ett fint manus, före det kände jag inte till Eisenstein så mycket, klart jag hade sett Potemkin men... Jag läste manuset, och utifrån det föddes en intuitiv känsla för hur jag sku spela. Han var, så intellektuell, men också så sensitiv, känslig, barnlik på ett positivt sätt. Så det var via de motsatsförhållandena som jag byggde upp rollen.
Och känslan under inspelningen? Hur var det att göra sexscenen?
- Det speciella med att jobba med Peter är att han har en så total kontroll över vad han vill men han kan ändå leka med det. Så jag var bekväm med att gå vart som helst med honom, och när man är trygg så kan man leka, det är avgörande.
- Och till slut så, när jag så ofta och så länge hade sprungit omkring naken under inspelningarna så, kändes det helt normalt. Det är väl tuffare nu, att se sej själva springa omkring naken på duken och veta att ni alla här i rummet har sett väldigt mycket av mej när jag är naken och...
Berättar Elmer Bäck, och får presskonferensrummet att brista ut i skratt.
Nästa steg; röda mattan
Ikväll är det röda mattans tur, och galapremiären.
Då kanske jag också stöter på Elmers Nya Rampen-kolleger Rasmus Slätis och Jakob Öhrman, som ju också är med i filmen. De fick inte plats på presskonferensen, och röda mattan får de heller inte promenera över – i filmbranschen är hierarkierna betonghårda.