Clik here to view.
Tammerfors teatersommar 2/4
Nej, det är inte min karaktärisering av Sveriges nationaldramatiker.
Men här i Tammerfors stöter jag på formuleringen så ofta, att jag inte kan låta bli att kommentera den.
Egentligen trodde jag att man i teatersammanhang idag inte längre skulle ha ett sådant tunnelseende att man utan att problematisera formuleringen skulle kalla Strindberg chauvinist och kvinnohatare.
Han hade många sidor, geniet August, kvinnohataren var en av dem, men som forskaren Ann-Sofie Lönngren konstaterade i Radio Vega under fjolårets Strindberg-år; ”han har ju starka åsikter om saker, men när han skriver förlorar han kontrollen, han kan börja med att explicit säga att kvinnan är underlägsen mannen, men sen, männen förlorar, och då tycker jag inte man ska låta kvinnohat-uttrycken stå i vägen för att se det, det han säger explicit är bara en bråkdel av hela bilden”.
Så när Aamulehti puffar årets stora diskussion (tema; mannen och kvinnan slåss under teatersommaren) med att bara sådär tala om ”chauvinist-Strindberg”, då säger jag bara: ”Inte så!”
Ruffig sydafrikansk Strindberg
Tammerforsfestivalens affischnamn i år är Sydafrikanska Baxter Theatre Centre som är på världsturné med Strindbergs 125 år gamla klassiker Fröken Julie. I sin originalversion utspelar den sig en midsommarafton, adelsdottern Julie förför betjänten Jean, vilket följs av ett laddat ruffigt välskrivet krig både mellan kön och klass. Slutligen drivs Julie till självmord.
Den sydafrikanska versionen utspelar sig inte sent 1800-tal utan tidigt 2000-tal, den tredje figuren Kristin är inte Jeans fästmö utan mamma (och Julies surrogatmamma), istället för midsommarafton firar man årsdagen av apartheidregimens fall, och man har skrivit till en hel del ny sydafrikarelaterad text.
Jag har sett allt för många exempel på att liknande klassikermoderniseringar bara blir till tomma skal, men här fungerar adaptionen faktiskt perfekt – och upplägget visar effektivt hur mycket som inte alls har förändrats i Sydafrika, den nya regimen till trots.
Det är förstås alltid farligt att se en föreställning som reser runt med fantastiska recensioner i bagaget. Speciellt den anglosaxiska världens stora tidningar har gett maximala antal stjärnor.
Ifall föreställningen inte omedelbart tar tag om en, gör sådana förväntningar en automatiskt tveksam. Och när jag i salongen väntar på att knockas av skådespelarna, funderar jag på vad som har knockat den anglosaxiska världen. Och tänker; vi har en textdriven föreställning som helt bygger på psykologisk naturalism, som görs av utmärkta skådisar tillsammans med ett stabilt genomtänkt regigrepp och som kryddas med ett ickebrittiskt fysiskt utspel och den Sydafrikanska historiens vålnader – personifierad av en vitkalkad tradmusikerkvinna.
Det låter som ett koncept som går hem just i teaterländer som England.
Men när den 95minuter långa föreställningen är över, ger också jag höga betyg. Mörkhyade Bongile Mantsai och ljusa Hilda Cronje spelar så intensivt och trovärdigt, och jagar fram en atmosfär som på ett sällan skådat sätt dryper av hetta fara erotik hat.
Här väljer man också att låta Julie vara aktiv part och inte viljelöst offer när det blir dags för hennes självmord. Istället för att ta emot ett rakblad sliter hon åt sig en skära, driver in den i underlivet och förblöder.
En scen som görs lika explicit som sexakterna, som spelas mitt på scenen framför oss.
Jag upplever också att tolkningar ger vinkar om att de två faktiskt hade kunnat älska varandra, om världen hade varit en annan. Jeans (eller John som han heter här) förakt av Julie för att hon ”ger sig hän” är här i första hand ett spel, hans svar på hennes förakt. Och han sörjer på riktigt Julies död, kanske så mycket att också han till slut tar sitt eget liv.
Om det inte var för en dramaturgisk miss skulle jag också ge fulla betyg.
I den här versionen kastas Julie för ofta mellan rollerna som förövare och offer. I två minuter är hon slavdrivare, plötsligt viljelös kvinna, plötsligt igen härskare, alltför mycket från och till.
I övrigt är jag bara imponerad över hur man lyckats få en sekelgammal klassiker att smaka så mycket här och nu.
Lettiskt med finlandssvensk krydda
Vid sidan av två finlandssvenska pjäser under veckoslutet, bjuder festivalen också på en finlandssvensk skådespelare i en lettisk kontext.
Rigateatern Gertrudes ielas teatris gästspelar med Legionärerna, en historia från andra världskriget som också P O Enqvist har behandlat i sin roman med samma namn, hur Sverige under andra världskriget utvisade 168 baltiska flyktingar till Sovjet och en i praktiken säker död.
Carl Alm och lettiska Karlis Krumins gör en lekfull föreställning om ett allvarligt tema, det är ett stilmässigt mischmasch som kastar publiken mellan farsartad komedi över snyggt gjord lekfullhet ända till tråkig historielektion, på fem språk dessutom.
Själv upplever jag att en dramaturg gärna kunde ha sett över materialet en gång till. Rytmen haltar nämligen, och några scener är oförlåtligt utdragna.
Men det är skönt att se skådespelare med en så fördomsfri attityd till vad teater kan vara.
Här berättas historien med klipp ur autentiska tal, en hel del ren fakta spelas upp, här finns en berättarröst som med jämna mellanrum skapar direktkontakt till publiken, och även om man vill skämta fram allvaret, ibland provocera fram reaktioner, så skämtar man inte bort någonting.
Samtidigt var det intressant att notera att en både fysiskt och uttrycksmässigt vig Carl Alm plötsligt uppträdde stelt när han talade... svenska. Finska engelska tyska, inget problem. Men svenska?
Hur det är möjligt skulle jag gärna få analyserat för mig.
Nordiska pjäser som läsdrama
Tammerforsfestivalen är också så mycket annat än huvudprogrammets dryga 20 föreställningar.
En programpunkt bland raden av sidoprogram är läsningen av nya nordiska pjäser inom ramen för projektet Nordic Drama Train. Varje land väljer en speciellt intressant nyskriven pjäs, och så reser alla länders representanter ut på en gemensam turné. I Finland är det nu under Teatersommar som de fem pjäserna får sin offentliga läsning – när jag skriver det här ska finländska Tuomas Timonens (på engelska) Megan’s Story läsas, vid sidan av isländska Bragi Ólafssons The Chickens och svenska Martina Montelius´ Mira Passing Through.
Samtidigt kör festivalen igång för fullt så här inför veckoslutet. Och redan nu är många föreställningar helt slutsålda. Åbo stadsteaters Lauluja harmaan meren laidalta, Teatteri Jurkkas Hyvää yötä äiti, Turteaterns Scum-manifestet samt fredagens föreställning av Nationalteaterns Patriarkka - trots att den spelas på jättelika TTTs stora scen!
Ikväll visas också det gästspel som jag hoppas mest av; en ungersk version av novbelpristagaren Coetzees Onåd.
På en presskonferens igår kallade producenten Dóra Büki romanen som perfekt för att gestalta dagens Ungern. ”Många har ingen chans att leva ett lyckligt liv eller att nå någonstans i sitt jobb, under en kort tid har en halv miljon människor lämnat Ungern”.
Julie på Youtube
Ännu på tal om Fröken Julie.
Ibland kan youtube-surfande ge spännande resultat.
Senast fick jag helt i misstag syn på en liveinspelning av en färsk fransk uppsättning av Julie, med Juliette Binoche i titelrollen, och en handling som också flyttats till nutid – bybornas midsommarfest smakar här odefinierbar discokontext.
Tyvärr kan jag för dålig franska (dvs ingen) för att förstå vad man gör av att flytta pjäsen till samtid, men eftersom Binoche hör till kategorin skådisar som verkar vara okapabel att göra en dålig rollprestation, och fast hon egentligen är allt för gammal för rollen, så är det spännande att se bitar här och där.
Jag hittar också en brittisk intervju med Binoche, om föreställningen, där hon förstås får protestera mot redaktörens karaktärisering av Strindberg som kvinnohatare.
Men så kommer hon med en intressant avslutande parallell till Hamlet. ”Också Julie handlar om att söka efter sitt jag, hon har ett lager av att försöka förstå vem hon är”.