Ända sedan Bob Dylan ifjol våras släppte det läckra smakprovet Full Moon and Empty Arms har jag med iver väntat på hela albumet. Nu är det äntligen här. Och efter att några gånger ha lyssnat igenom Shadows In The Night kan jag säga att den egentligen bara har ett fel – med sina 35 minuter är den på tok för kort.
Shadows In The Night består av 10 jazzballader som ursprungligen gjordes kända av Frank Sinatra under slutet av 50- och början av 60-talen. Vilket förstås genast ger en intrikat kontrast.
Sinatra vad ju känd för sin sammetslena men starka sångröst, medan Bob Dylans dito diplomatiskt brukar kallas för personlig. Men just tack vare denna personliga stämma lyckas Dylan få fram nya dimensioner hos dessa stycken jag inte trodde var möjligt.
Väldigt ofta får han dessa nytolkningar att låta t.o.m. ännu bättre än Sinatras versioner. För Dylan har gjort dem på sitt eget sätt utan att ens försöka påminna om Sinatras inspelningar.
Fakta om skivan:
Smärtsamt personliga
Dylans tolkningar känns ofta nästan smärtsamt personliga. Det trots att han inte skrivit en enda av låtarna själv. Men det är just så här som covers bör göras – så de låter som om de vore egenhändigt komponerade låtar.
Arrangemangen är sparsamt subtila och finkänsliga. Det här är en skiva som tar utrymme genom sin stillhet. Hela plattan är skönt sval och mjukt melankolisk. Och aldrig förr har väl Dylans raspiga stämma låtit så känslosam och bräcklig som här.
Det som ger det hela en extra dimension är att samtliga låtar är inspelade live med Dylan och hans band i Capitol Studios i Los Angeles där även Sinatra spelade in flera av sina skivor.
Totalt spelade de in 23 låtar, så det finns således hopp om att även de 13 övriga i något skede ges ut.
Shadows In The Night är ännu en fantastisk prestation av denna musikens 73-åriga evighetsmaskin.