Mitt på nyhetsbilden, bland en hög av väldigt små kroppar, antagligen barn, står en liten flicka i grönt och skriker. Hennes ansiktsuttryck förmedlar en fruktan och en sådan stor fasa att hon blivit totalt inkapabel att göra något.
Flickan på bilden är Tarana Akbari och hon är tolv år gammal. Hon skriker för att en bomb precis detonerat nära henne, och hennes lillasyster ligger livlös på marken. Lillasysterns inre organ har spräckts av tryckvågen från bomben.
Det är den sjätte december 2011 i Kabul. En av bomberna i Aashurabombningarna har precis detonerat, den andra kommer att göra det inom kort i en annan stad. Över sjuttio människor mister livet, långt fler skadas i attentaten.
Spola framåt till 2015, en vinterkväll i Helsingfors. Som en fri kvinna går jag utan rädsla genom Helsingfors i kvällsmörkret. Jag stiger in en lokal där jag, igen utan rädsla, går fram till bartendern och beställer ett glas rödvin. Sätter mig sedan bekvämt ner i en läderfåtölj för att lyssna på kvällens talare.
Kvällens talare är Massoud Hossaini. Han börjar visa oss en fotoserie som han knäppt, oredigerade bilder från den sjätte december 2011 i Kabul. Han berättar om bomben som detonerade 15 meter från honom. Han berättade om hur han i chock, skadad av splitter, gråtande och spyende fortsatte fotografera efter detonationen. Det fanns inget annat han kunde göra.
Han berättar om kropparna som låg runt honom, om krossade skallar, vridna ben och blodiga människor. Han visar bilder på kropparna, på krossade skallar, vridna ben och blodiga människor.
Det är verkligt, det är sant. Alla de där bilderna du ser i tidningen, det är riktiga människor. Det är någons döda barn, någons döda förälder.
När jag sitter där bekvämt i min läderfåtölj med mitt vinglas i handen och ser på bilderna från Kabul vänds allting ut och in i mitt inre. Vem är jag att sitta här och ha det bra när människor på andra ställen skjuts ihjäl på grund av vem de är? Boko Haram kidnappar flickor så att de inte kan bli utbildade och inse det förvrängda tillståndet, ISIS uppmanar bortgifte av nioåriga flickor och hela byar i Nigeria är totalförstörda. Vem är vi att inte göra något? Vem är vi att inte gripa efter varje halmstrå vi kan för att göra världen till en bättre plats?
Ingen. Vi är ingen. Ingen att säga att vi inte bryr oss, ingen att säga att vi inte kan göra något. Vi måste alla inse vidden av världens tragedier, vi sitter inte säkert i vårt kära Finland. Se bara på Charlie Hebdo, se bara på Paris. Det är inte längre något som händer långt ifrån oss, det är inget vi kan vända ryggen åt. Och det är inget vi har råd att möta med rasistiska undertoner. Det är varken hudfärg, religion eller etnicitet som förenar dem som sprider ondska i världen. Eller dem som utsätts. Snart är det vi som är den lilla flickan i grönt, snart är det vi som behöver hjälp.
Han vill få folk att känna något, han vill få folk att gråta. Det är därför Massoud Hossaini visar sina bilder, sprider sin historia. Han klarar sitt uppdrag. Jag känner och jag gråter. För den lilla flickan i grönt, för Hossainis bästa vän som nyligen blev skjuten tillsammans med hela sin familj, för alla de som måste genomlida den verkliga terrorn i dag, 2015.
Få det att sluta, det är så enkelt, ni kan göra det. Så kristalliserar Hossaini sitt budskap. Få slut på krigen, han orkar inte mer. Men det är hans uppgift att berätta vad som händer i hemlandet Afghanistan. Det är hans mission. Han är yngre än jag, hans bästa vän har skjutits till döds. Han har sett en liten flicka i grönt skrika av fasa. Och det enda han vill är att krigen ska ta slut.
Vad tänker du göra?
Massoud Hossaini bor och jobbar som nyhetsfotograf i Afghanistan. Han vann Pulitzerpriset för bästa nyhetsbild 2012.