Igår gick den 57:e Grammygalan av stapeln och 83 stayetter delades ut i lika många kategorier. Ser man till vilka som vann de flesta priserna, så finns där välbekanta namn från fjolårets hitlistor – Sam Smith blev den stora vinnaren med fyra Grammy-statyetter, tätt följd av bland annat Beyoncé och Pharrell Williams med tre statyetter var.
På så sätt kan man kanske förstå kritiken som säger att Grammyna av idag inte är något annat än skivindustrins sätt att klappa sig själv på axeln.
Det som diskuterats en hel del de senaste åren är huruvida Grammyna ska belöna de skivor och artister som sålt mest, eller om utmärkelserna istället borde gå till artister som verkligen vill göra något eget utan att försöka göra en produkt som skall sälja så bra som möjligt. Det vill säga artister som i första hand gör musik för musikens skull och inte med sikte på försäljningslistorna. Med andra ord – ska Grammyna belöna kvantitet eller kvalitet? Som bekant kan ju de två begreppena gå hand i hand också, men inte alltid.
Årets Bästa Skiva
Årets Bästa Skiva är ett av de mest åtråvärda och finaste priserna och intressant nog gick det till den aningen otippade Beck och hans Morning Phase. Här klådde Beck bland annat just Sam Smith, Beyoncé och Pharrell Williams. Således kan man tycka att det finns hopp i framtiden även för litet mindre kommersiella artister, så där som just Beck.
Men även här kom det kritik.
Genast efter galan klagade artisten Kanye West högljutt på att Beck hade fått priset för årets bästa skiva. Kanye menade att Beck borde "respektera konstnärlighet" och därför ge statyetten åt Beyoncé som i hans tycke hade gjort en betydligt mer artistisk skiva än Beck.
Kanye West fortsatte med säga att han var trött på den brist på respekt som Grammyorganisationen visade gentemot "monumentala musikprestationer" (hänvisande till Beyoncés senaste album) och att om de vill att även riktiga artister skall fortsätta komma dit, så måste Grammyna sluta leka med dem, för artisterna vill inte vara med och leka längre.
Med andra ord menade Kanye West att han själv och Beyoncé är riktiga artister, medan Beck alltså inte är det.
Problemet i ett nötskal
Här har vi själva problematiken i ett nötskal – hur kombinera det kommersiella med det konstnärliga på ett rättvist sätt? Vem är det som bestämmer vad som är konstnärligt och vad som inte är det? Vem är en så kallad "riktig artist" och vem är inte det? Och vem skall egentligen få gå hem en statyett?
De senaste åren har allt fler Grammykritiska röster höjts från såväl det mer konstnärliga musiklägret som det mer kommersiella. Liksom från amerikansk massmedia. Detta visar tydligt att The Recording Academy måste börja se över vilka kriterier som gäller när vinnarna utses.
Läs gärna även min tidigare artikel i ämnet: Grammygalan ett kontroversiellt spektakel