Det går knappast att dela en publik – och kritiker – lika mycket som 60+regissören Terrence Malick. I går fick hans nyaste ”Knight of Cups” sin världsurpremiär i Berlin, efterföljd av en presskonferens där stjärnorna Christian Bale och Natalie Portman fick förklara vilken bild de själva hade av vad filmen handlar om. Malick själv var nämligen inte tillgänglig.
Inom teater har begreppet postdramatisk redan existerat i ett dussintal år, men inom filmen har jag inte sett begreppet användas.
I fallet Terrence Malick kunde det hur som helst passa väl in. Att kalla hans filmer arthouse eller experimentella är för lamt, det handlar mera om existentiellt grubblande kryddat med ett slags videokonstinstallation-liknande bildspel. Här existerar inga synliga dramatiska´kurvor, ingenting förklaras, som tittare tvingas du varje minut försöka re-orientera dej bland de extrema och snabba kasten i miljöer som Malick klipper fram. 
I det avseendet är Knight of Cups mycket lik hans tre år gamla ”To the Wonder”, kanske med den skillnaden att den nya filmen är ännu omöjligare att fånga. Som åskådare måste du bara släppa allt och låta dej föras, sådär som det ofta är med modern dans, eller just videokonst.
Om man ändå ska försöka slå fast en handling, har vi killen Rick (Christian Bale) som har uppnått sitt livs drömmar, att bli riktigt framgångsrik inom nöjesindustrin. Men när han vandrar genom en värld av rikedom och skönhet, gör han det som om han redan var död. Det finns en väldig tomhet inom honom, och nu är han ute på en mental resa för att försöka greppa sitt liv. Och så balanserar också Malick ständigt på gränsen mellan å ena sidan överpretentiös existentialism där alla ord som uttalas är så extremt fyllda av betydelse att de förlorar all mening, å andra sidan ett djupt grävande i en människas själsliv kryddat av hisnande vackra bilder – med landskap som abrupt växlar från det mest kliniska urbana till de mest vidöppna naturlandskap.
Samtidigt uttalas knappt en enda replik. Det handlar om inre monologer och berättarröster, knappt en enda scen färgas med ljudlandskap från miljöer där man befinner sig utan istället med dramatisk klassisk musik och ljud som karaktäriserar själslandskap.
Själv behöver jag några dagar för att bestämma mig om det här är riktigt bra, eller riktigt innehållslös kvasikonst.
”En resa man inte vet vad den handlar om”
Inte undra på att Christian Bale och Natalie Portman (som spelar en av karaktären Ricks förälskelser) får försöka förklara vad det hela går ut på, och hur det är att spela något som är så diffust, när de möter pressen.
- Det fina med honom är att han inte berättar nåt, börjar Bale.
- Klart vi gick igenom min karaktärs bakgrund och så, men jag har ju inte egentligen en enda replik i hela filmen, jag ska reagera på vad folk säger åt mej, och jag visste aldrig vad nån skulle säga. Överlag visste jag aldrig vad jag skulle göra när vi satte igång, det var mera som att se vad som skulle hända. Så att jobba med honom handlar väldigt mycket om förtroende.
- Jag har alltid beundrat honom, så det var en fantastisk upplevelse att äntligen få arbeta med honom, berättar Portman. Och det är så spännande att se hur sånt som regissörer normalt ser som problem alltid är en möjlighet för honom, som när det oväntat börjar regna, då tar man inte paus utan går ut och filmar och ser vad regnet ger.
- Med Terry går varje dag ut på att söka efter något unikt och vackert, inte att försöka förverkliga ett manuskript.
Återkommande arbetsteam en förutsättning
Det här ställer förstås också väldiga krav på en producent, men som Sarah Green konstaterar, ”vi har jobbat med honom över tio år redan, vi känner varandra”.
- När man jobbar med Terry handlar allt om förtroende, så nyckeln är att bygga upp ett team som förstår och uppskattar honom, och som följer honom från projekt till projekt, det är en slags förutsättning för att man ska kunna förverkliga en konstnärlig vision som är så stark men samtidigt så lös.
Problematisk kvinnosyn
Det som slår en med Knight of Cups är, förutom avsaknaden av sammanhängande historia, Malicks val av kvinnliga karaktärer – mer eller mindre alla unga kvinnor som förälskar sig i huvudkaraktären är modellika kvinnor med en enda uppgift; att förälska sig i Rick och sörja uppbrottet.
När skådespelarna uppmanas kommentera det faktum att kvinnokaraktärerna aldrig är annat än räddare och/eller förförare, nöjer sig både Christian Bale och Natalie Portman med att konstatera att det är en reflektion av Ricks karaktär och själsliga resa.
Visst. Men?
Dagur Káris isländska vardagstragikomedi
Så en film som kommer så långt från Terrence Malicks som det bara är möjligt. En film helt utan mystik och existentiell highfly. 
Isländska Dagur Kári är bekant också i Finland, kanske mest för drygt tio år gamla Nói Albinói som gjorde succé på Helsingforsfestivalen Kärlek & Anarki.
I Berlin visas hans nyaste film Virgin Mountain. Efter mellanspel på engelska är Kári tillbaka på Island med det som han är så bra på; lågmäld vardagskomedi och vardagstragedi.
I Virgin Mountain (oskuldsberget) har vi en 43-årig man som är stor som ett berg, och oskuld, och bor hemma hos mamma. Hans huvudsyssla vid sidan av jobbet på flygfältet är motorleksaksbilar och krig med miniatyrmodeller. Tills han halvt tvingas på danskurs där han träffar en deprimerad (manodepressiv?) kvinna.
Komplicerad vänskap uppstår. Och mer än så ska jag inte avslöja, eftersom det skulle förvåna mig om filmen inte hittar till Kärlek & Anarki senare i år. En liten stor film värd att se fram emot.
Liveintervu med Dagur Kári
Senare samma kväll viker jag in på biografbaren där en Berlinkulturradiostation gör intervjuer med Berlinale-personligheter inför publik – och där stiger Kári och huvudrollsinnehavaren Gunnar Jónsson upp på scenen.
När Kári så ska kommentera sin films romantiska spår, försöker han närmast förklara bort att ett sådant finns.
- Det brukar ju vara så när man tar med det här boy meets girl i en film, att historien börjar gå som på autopilot. Så jag jobbade mycket på att få till ett slut som inte var det där traditionella happy endet.
Det lyckas Kári förstås med, och när han säger så i Berlin slår det mig att han ju också var inne på filmslut när jag intervjuade honom i Helsingfors under hans Kärlek&Anarki-festivalbesök. ”Olyckliga slut är mer trovärdiga. Det är intressantare att låta karaktärerna dö, för det handlar ju ändå om fiktion”, sa han då.
Tio år senare är han fortfarande inne på samma linje, men kanske det är ett tecken på att han är 40+ nu att huvudkaraktären inte behöver dö...
Måndag blir tysk dag
Personligen ser jag idag fram emot en tysk dag. Det ska bli Andreas Dresens Als wir träumten, som utspelar sig i Leipzig strax efter att DDR kollapsat - den enda tyska film som i år kämpar om prisbjörnarna. Och så en film som jag väldigt mycket ser fram emot: Wim Wenders nyaste Every Thing Will Be Fine, med skådespelare som James Franco och Charlotte Gainbourg.
En av mina mest oväntade festivalfavoriter så här långt är faktiskt just en tysk film - men den får vänta till en heltysk artikel som jag planerar in till slutet av festivalen.
Bis bald.