Med kameran i hand - som mångårig pressfotograf på Vasabladet, men också på fritiden - har Gunnar Bäckman dokumenterat sin omgivning. På Runebergsdagen belönas Bäckman för sin kulturgärning.
Det är Svensk-Österbottniska Samfundet r.f. som tilldelar Gunnar Bäckman ett kulturpris à 5000 € som erkänsla för hans arbete.
Hösten 2013 utkom det som kan kallas "kronan på verket", fotoboken "Mitt Vasa". I boken finns ett urval av de många tusen fotografier av staden och dess invånare som Bäckman tagit, allt sedan han som tonåring år 1959 fick sin första kamera.
- Det är klart, jag var 13 år då jag började fotografera, så de bilderna skiljer sig från resten av materialet. Då var jag inte så medveten om att fotografera Vasa, men staden kom med då jag fotograferade familjen, kompisarna och så vidare.
Bäckmans tidiga fotografier fick en speciell betydelse i och med att Vasa, som så många andra lite större finländska städer, genomgick en stor förändringsprocess med början på 1960-talet. De gamla trähusen revs för att ge plats för nya, höga betonghus.
- Det är två saker jag ville ha med i boken. Dels att skildra hur staden har förändrats, dels att boken ska ha en självbiografisk dimension, hur jag själv har utvecklats som fotograf genom åren.
"Man ångrar aldrig att man tar en bild"
Till lyssnare/läsare som själva funderar på om de också borde ta sin kamera och dokumentera sin samtid ger Gunnar Bäckman rådet att följa sin intuition. Börja med att fotografera det man själv tycker att är intressant.
- Det kan vara något fint hus, någon fin miljö som man vill bevara till eftervärlden.
Sedan analyserar man sina bilder och funderar hur man kan gå vidare. Genom att fotografera spontant hittar man så småningom sin egen linje.
- Man ångrar aldrig att man tar en bild - det är vanligare att man sen i efterhand tänker att "varför tog jag inte bild av det där?". Det kan plötsligt vara försvunnet, eller så har situationen gått förbi.
Se också:
Gunnar Bäckman ger ut personlig fotobok om Vasa (28.8.2013)