Filmfestivalen i Berlin håller sig fortfarande på Europas Top tre-lista. Hit kommer 20.000 branschmänniskor från 131 länder, stjärnor som Nicole Kidman, tonårsdrömmar som Robert Pattinson, excentriska veteranregissörer som Herzog, Greenaway och Malick, men också en flod av alternativ filmkonst. Ja, och så skriver Elmer Bäck finländsk filmhistoria under årets Berlinale som galainvigs ikväll.
En introducerande festivalartikel borde inledas med en kort presentation, att med några ord karaktärisera festivalen.
I fallet Berlinale är det ovanligt svårt, eftersom det handlar om ett paket som består av flera separata självständiga paket. 
Kortast kunde man beskriva Berlinale på samma sätt som Berlin, ett ställe där glamour ställs sida vid sida med undergrounden. Å ena sidan stora stjärnor på väg till galaföreställningar över röda mattor, å andra sidan ett massivt publikintresse också för det experimentella och udda.
Berlinale har också alltid haft ryktet som den mest politiska filmfestivalen. Ifall det stämmer än idag är kanske tveksamt, men åtminstone kan man skapa politiska kontroverser med att i tävlingssserien presentera en film av Jafar Panahi, den iranska regissören som efter att ha kritiserat regimen bestraffades med ett 20-årigt arbetsförbud.
Hur den filmen har hittat till Berlin lär förbli en gåta, själv dyker han däremot knappast upp. Han har nämligen också bestraffats med reseförbud.
Prestigefylld tävlingsserie
Det är tävlingsserien som bestämmer hur mycket stjärnglans som kommer att omge festivalen. För att ens kunna drömma om en plats i den serien, förutsätts det att filmen får sin världspremiär i Berlin – vilket automatiskt innebär att filmernas storstjärnor följer med för att marknadsföra filmen.
I år handlar det om namn som Nicole Kidman, Juliette Binoche, Natalie Portman, Charlotte Gainsbourg, Charlotte Rampling, Robert Pattinson, Cate Blanchett, Léa Seydoux, regissörer som Kenneth Branagh, Werner Herzog, Peter Greenaway, Terrence Malick, Anton Corbijn hämtar alla sina nyaste filmer, plus att namn som Audrey Tautou sitter i prisjuryn som leds av Darren Aronofsky, etc etc.
Till kategorin etc hör också popgruppen Beach Boys-legenden Brian Wilson, som lockas till Berlin av filmen Love & Mercy (med John Cusack på rollistan) som bygger på Wilsons liv.
Elmer Bäcks onsdag
Ur ett finlandssvenskt perspektiv är Berlinale intressantare än någonsin tidigare under sin 65-åriga historia.
Tacka Elmer Bäck för det.
Det var förstås stort redan att komma över huvudrollen i Peter Greenaways nya film, men stort är det också att filmen Eisenstein in Guajanuato har platsat i festivalens tävlingsserie. Ingen finländsk skådespelare har någonsin tidigare haft huvudrollen i en internationell produktion som tävlat i Berlin.
Den filmens stora dag är onsdag, då ska Elmer möta den internationella pressen och vandra på den röda mattan till det massiva Berlinale Palast där filmen får sin officiella världspremiär.
Före det figurerar också en annan finlandssvensk skådespelarna i Berlinalevimlet.
Norges skådespelarförbund har tagit initiativet till en nordisk skådisnetworking under festivalen, lämpligt nu när hela världens branschelit finns i staden. Vem som helst kunde ansöka om att få vara med, ett knappt 30-tal valdes ut – förutom Bäck också Pelle Heikkilä, känd från Teater Viirus.
I början av nästa vecka får vi veta mera om vad det gav.
Filmälskarnas Panorama
Tävlingskategorin är sällan filmmässigt den intressantaste. Det är istället Panorama-kategorin som samlar arthouse- och indiefilm. Inte oväntat är det höjdare från den kategorin som senare också brukar komma till Helsingforsfestivalen Kärlek & anarki.
Panorama brukar karaktäriseras med ”konstnärliga intressen möter kommersiella intressen”, så då är det ju intressant att veta vilka teman som verkar dominera i de kretsarna.
”Det handlar i hög grad om missbruk i olika former, och om nationella trauman”, berättar Panoramachefen Wieland Speck.
Det kan i praktiken handla om pedofili, våld, Sydkoreas efterkrigstid, Israel, tysk terrorism, sydkoreanska sexslavar under Japan, men också om en ny dokumentär om Nirvanafrontfiguren Kurt Cobain.
Finländsk ungdomsfilm
Finland spelar milt sagt en undanskymd roll under festivalen. En enda film har fått plats här, en kortfilm i ungdomskategori; Iddo Soskoinens och Janne Reinikainens Tuolla puolen, som handlar om 12-åriga Anja som i en småstad ledsagar döda över gränsen.
Just det; Berlinale bjuder också på en hel del ungdomsfilm i självständiga kategorier, detsamma gäller ny tysk film, lägg ännu till kategorin Forum som visar upp de mest experimentella filmgreppen, och ytterligare European Film Market där representanter från 400 filmbolag fyndar bland ännu inte distribuerade filmer.
Unik publikstämning
Sammanlagt över 400 filmer, och en jättelik publiksiffra. I fjol såldes över 330.000 biljetter, vilket gör Berlinale tillsammans med festivalen i Toronto till världens i särklass största publikfestivaler.
Om festivalen i Cannes är branschens stora fest, är Berlinale istället också den vanliga publikens fest. Här kommer fansen så nära sina filmhjältar som det bara är möjligt att komma.
När terrordåden i Paris skapade oro också kring Berlinale, slog festivalchefen Dieter Kosslick omedelbart fast att den här festivalen inte ska och inte ens kan sättas under massivt polisbeskydd – den speciella festivalstämningen skulle lida för mycket av det.
Och ikväll kör allt igång med stor galaöppning, med franska Isabel Coixets film Nadie quiere la noche (ingen vill ha natten), baserad på en sann historia om kvinnan Josephine som i början av 1900-talet följde sin äventyrarman Robert Peary till Nordpolen.
Före det får några journalister som ryms in till filmens pressvisning tjuvstarta, kanske ryms jag också in till presskonferensen där filmens huvudrollsinnehavare Juliette Binoche ska vara närvarande.
Nu börjar det.