Clik here to view.
Från jazzböna och rebell till älskad och firad barnboksförfattare. I den nyutkomna biografin Denna dagen, ett liv ger Jens Andersen ett mångfacetterat porträtt av Astrid Lindgren, och i julas sändes en färsk dokumentärserie om författaren på svensk tv.
I ett tv-program i tysk tv på 1960-talet konstaterade Astrid Lindgren att en kvinna hinner uppleva fyra olika liv mellan 15 och 25 års ålder: på tio år gick Astrid från att vara en osäker, ibland olycklig och ensam, femtonåring till en utåtriktad och progressiv flicka i tidens tecken, en jazzböna med kortklippt hår.
Under julhelgen visade Sveriges Television Kristina Lindströms tredelade dokumentärserie "Astrid” som tecknar en båge över Astrid Lindgrens liv och verk – från barndomens lekfulla uppväxt på Näs i småländska Vimmerby till de samhällsengagerade åren med skarpa politiska ställningstaganden från slutet av 70-talet till början av 90-talet.
I dokumentären, liksom i biografin, ger man stort utrymme åt den oplanerade graviditet som Astrid råkade ut för i unga år när hon hade ett hemligt förhållande med den betydligt äldre och gifta chefredaktören för Wimmerby Tidning, där den då 16-åriga Astrid fått jobb som journalistelev våren 1924.
I biografin Denna dagen, ett liv skriver Jens Andersen att inte många brev från det dramatiska året 1926 finns bevarade i Astrid Lindgren-arkivet på Kungliga biblioteket i Stockholm: ”hon blir med barn i mars, flyttar till Stockholm i augusti och i december föder lille Lasse i Köpenhamn. Inte heller fick den stora allmänheten någonsin veta namnet på gossens far så länge Astrid Lindgren levde.”
Egna erfarenheter och biobesök som inspirationskälla
Både i den aktuella biografin och i dokumentärserien Astrid visar man hur Astrid Lindgren öste ur egna erfarenheter och miljöer såväl när hon skrev de idylliska historierna om Bullerbybarnen som när hon gav röst åt de ensamma och utsatta barnen: Pippi, Rasmus, Nils Karlsson-Pyssling, Bertil, Bo Vilhelm Olsson, Kajsa Kavat, Göran, Gunnar, Lena, Lise-Lotta, Barbro …
En intressant inspirationskälla till Pippi-gestalten som kanske inte uppmärksammats i någon högre grad innan hittar vi t.ex. i några av de flickor som skådespelerskan Mary Pickford gestaltade i ett antal stumfilmer från 1920-talet som Astrid Lindgren såg på den lokala biografen i Vimmerby. I filmen ”Suds” spelar Pickford en tjej som har en häst inne i sin lägenhet, och i filmen ”Through the Back Door” ser vi Pickford kana runt och skura golvet med rotborstar under fötterna …
Makthavaren Astrid
I Dagens Nyheter den 7 januari undrade författaren och översättaren Gun-Britt Sundström varför dokumentärseriemakarna inte lyft fram eller i någon högre grad problematiserat Astrid Lindgren som mångårig makthavare inom svenskt kulturliv, och då framför allt hennes position som ledande barnboksförläggare och som skicklig marknadsförare av sina egna verk, samt hennes uppdrag som ledamot i Samfundet De Nio – en litterär akademi där syftet är att främja skönlitteratur, freds- och kvinnofrågor:
”Hennes yrkesroll som redaktör vid landets främsta barnboksförlag nämndes bara som något som konkurrerade om hennes tid: det var svårbegripligt (underförstått beundransvärt) hur hon hann med det arbetet samtidigt med bokskrivandet. Men hur rimligt var det egentligen i längden att sitta på de båda stolarna samtidigt? Det måste finnas rader av människor som kunde ha intervjuats om hur det var att ha henne som sin redaktör, som chef, som kollega. Som konkurrent. Var hon kontroversiell, eller var hon även som makthavare älskad av alla?” frågar sig Gun-Britt Sundström.
Faktum är att Astrid Lindgren under 23 år (1947-70) var deltidsanställd som förlagsredaktör och ansvarig för barnboksavdelningen på Rabén & Sjögren, dvs. samma förlag som gav ut hennes egna böcker.
På den posten hade hon en unik insyn i och mångårig makt över vad som skrevs och gavs ut i barnboksväg i Sverige eftersom hennes arbete gick ut på att bedöma inkomna manuskript från svenska författare och att läsa utländska utgivningar som kunde vara intressanta att ge ut för en svensk publik.
Dokumentärserien Astrid kan man se på Youtube, och kommer också att visas på Yle Fem under påskhelgen.
Denna dagen, ett liv
Den danska litteraturforskaren och kritikern Jens Andersen har skrivit biografier om bl.a. de danska författarna Tove Ditlevsen, H C Andersen och Ole Lund Kirkegaard, och för några år sedan tecknade han ett porträtt av den danska drottningen Margrethe.
I höstas gav Jens Andersen ut en biografi om Astrid Lindgren, Denna dagen, ett liv – den första nordiska biografin över Astrid Lindgren sedan Margareta Strömstedts bok om Astrid Lindgren som utkom år 1977.
Jens Andersen besökte Astrid Lindgren i hennes hem på Dalagatan i Stockholm år 1990 för att göra en tidningsintervju, och redan då lekte han med tanken på att skriva en biografi över Astrid Lindgren.
Slag i saken gjorde Andersen när han för några år sedan läste brevväxlingen mellan Astrid Lindgren och Sara Ljungcrantz (se nedan) – då hittade han den nyckel till författarskapet som han saknat, nämligen ensamheten som visade sig vara ett genomgående tema både i den nämnda brevväxlingen och i många av hennes barnböcker.
”Astrid Lindgren var fantastiskt humoristisk, levande och närvarande. Men den lyckliga, lätta och ljusa delen av henne motsvaras också av en Astrid Lindgren som kunde vara väldigt melankolisk. Och långt mer olycklig än man förut har vetat om” konstaterar Jens Andersen i en intervju i Dagens Nyheter 8.12.2014.
Boken Denna dagen, ett liv har kommit till i tätt samarbete med Karin Nyman, Astrid Lindgrens dotter, som håller med om att ensamheten och melankolin är stråk i mammans liv som kommit att sätta sin prägel på hela hennes författarskap.
Enligt dottern var Astrid Lindgren också beroende av ensamheten och hon kunde bli lycklig av att få vara ensam – efter maken Sture Lindgrens död år 1952 endast 53 år gammal valde Astrid t.ex. att leva ensam.
Faktum är dock att Astrid och Stures äktenskap hade knakat i fogarna under många år dels pga. Stures förhållanden med andra kvinnor, dels pga. hans tilltagande alkoholmissbruk.
De många ensamma barnen i Astrid Lindgrens böcker har sin förklaring i de skuldkänslor som författaren livet igenom bar på sedan hon 19 år gammal och ogift var tvungen att lämna ifrån sig sonen Lasse, som bodde hos en fostermamma i Köpenhamn under sina tre första år.
Förutom samtal med Karin Nyman bygger Denna dagen, ett liv på en mängd okända och aldrig tidigare publicerade brev, dagböcker och fotografier.
I boken kan man bl.a. läsa om den mångåriga vänskapen mellan Astrid Lindgren och tyska Louise Hartung, som var ett slags kulturattaché i Berlin för barn och unga.
Under åren 1953-1964 skrev Astrid och Louise över 600 brev till varandra där de diskuterade litteratur och film, filosofi och existentiella frågor. Louise var innerligt och lidelsefullt förälskad i Astrid, som för sin del ville bevara vänskapen utan att såra Louises känslor:
”All slags kärlek har lika rätt att finnas. Men om man – som jag – är absolut heterosexuell och inte ens den minsta gnutta bisexuell, då kan man inte gripas av ’kärlek’ till en människa av samma kön, om med kärlek menas ’Komm in meine Arme’. Däremot kan jag mycket väl känna en djup förtrolighet och beundran och vad du vill för en kvinna, som jag gör ifråga om dig. Mycket av det du tycker är konstigt hos mig beror på att jag tycker det är lite svårt att veta, att du ger dig själv för min skull så helt och hållet och jag inte riktigt kan motsvara dina förväntningar. Du kommer aldrig att kunna vara nöjd med att själv ge kärlek och bara få vänskap tillbaka.” (citat ut brev från Astrid till Louise daterat 13.2.1957)
Lyssna på Jens Andersen om Astrid Lindgren på Danmarks Radio.
”Sara mi Sara”
Under årens lopp fick Astrid Lindgren ta emot ofattbara mängder brev av både barn och vuxna som på ville visa sin uppskattning för den beundrade författarens böcker, eller folk som var ute i tiggarärende.
I sin biografi noterar Jens Andersen att Astrid Lindgren fram till sin död i januari 2002 mottog 75 000 brev. Mängden brev eskalerade på 80-talet när Astrid Lindgren kom att uppfattas som hela Nordens ”kloka gumma” och själasörjare som förväntades ge råd om allt från grannfejder till hur man på bästa sätt skulle ta hand om en gammal besvärlig mor.
I april 1971 skrev den då 13 år gamla Sara Ljungcrantz ett brev till Astrid Lindgren där hon hoppades att författaren skulle hjälpa henne att få en roll i en kommande filmatisering av Gunnel Lindes Den vita stenen. I samma veva passade Sara på att dissa filmatiseringarna av Pippi, Karlsson på Taket och Emil – framför allt var hon missnöjd med skådespelarprestationerna.
Brevet provocerade författaren som svarade med ett indignerat tonfall – hur brevet lydde kan vi inte ta del av i boken Dina brev lägger jag under madrassen – En brevväxling 1971-2002 som bjuder på korrespondensen mellan Sara och Astrid från en tidsperiod på drygt 30 år.
Orsaken till att Astrids första svarsbrev saknas i boken är att Sara i sin skam rev sönder det och spolade ner det i toaletten. I en text från 2012 minns Sara att Astrid med lätt sarkasm skrivit: ”Är det bara när Sara Ljungcrantz spelar huvudrollen som filmerna blir bra?”
Förutom detta första svarsbrev finns alla 80 utväxlade brev bevarade och förvaras i Kungliga bibliotekets Astrid Lindgren-arkiv. Sara och Astrid träffades aldrig i verkliga livet – deras vänskap var uttryckligen en brevvänskap.
I breven kan man läsa hur Astrid på olika sätt försökte stötta den vilsna och temperamentsfulla tonårstjejen som inte hade det lätt vare sig hemma eller i skolan. Biografen Jens Andersen konstaterar att Sara var ett slags spegelbild av Astrid som ung ”intelligent, djupt melankolisk, upprorisk, längtansfull och identitetsförvirrad tonåring i en by långt ute på landet under 1920-talet”.
Sara skriver ofta långa och mycket självutlämnande brev till Astrid där hon berättar om hur hon rymmer från hemmet, hur hon snattar i butiken och skolkar från skolan – under en period vistas hon på ungdomspsykiatrisk klinik och placeras i fosterhem på grund av bråk hemma.
Tonårstjejen Sara beskriver sig själv som ”ful, dum, larvig, lat” och den 50 år äldre Astrid gör sitt bästa för att höja nivån på Saras självförtroende – i en del brev kan man läsa om hur Astrid minns och kan relatera till sina egna tonårserfarenheter når hon läsare Saras brev:
”(…) det är bra att du är en sån som kan känna och bry sig om och tolka sorgeliga tankar, jag känner mig besläktad med dig just därför. De svåraste perioderna i en människas liv tror jag är den första ungdomen och ålderdomen. Jag minns min ungdom som något förfärligt melankoliskt och svårt (men barndomen som idel ljus)” skriver Astrid i ett brev daterat 4.5.1973.
Tonen i Astrids brev är förtrolig och förstående, uppmuntrande och uppskattande - hon visar sig vara genuint intresserad av och också oroad över hur Saras liv ska komma att utvecklas.
Sara ger för sin del prov på en känslighet och lyhördhet för centrala teman i Astrid Lindgrens verk – något som kan vara förvånande med tanke på hennes unga ålder under de år då brevväxlingen är som mest intensiv, dvs. början av 1970-talet.
Vuxna Sara har konstaterat att Astrid Lindgren inte bara såg henne, utan också förstod henne och behandlade henne som en jämlik:
”På sista sidan i Pippi i Söderhavet tittar Tommy och Annika in på Pippi där hon sitter ensam på kvällen framför sitt tända ljus. Du, Astrid, som skrev för alla som har ett barn inom sig: jag är det barnet som fick komma in en stund och sitta med dig framför det tända ljuset. Det händer att jag sätter mig där fortfarande.”
Sara Schwardt berättar om brevkorrespondensen mellan henne och Astrid Lindgren i Sveriges Radio.
I Yles Levande arkiv finns en hel del material om och med Astrid Lindgren, bl.a. denna intervju med författaren från år 1963:
Bokmagasinet söndagen 1.2.2015 kl. 16.20 med repris tisdagen 3.2.2015 fokuserar på Astrid Lindgren.