Clik here to view.
Handen på hjärtat; när såg Du senast en ungersk film? Ifjol? Aldrig? Oberoende av svaret så lönar det sig att genast utöka den ungerska kvoten med ”White God”.
Nutid. En öde storstad. Trots att det är mitt på dagen har trafiken stannat och människorna sökt sig inomhus. Trafikljusen lyser ödesdigerts röda.
Men det finns trots allt en rörelse som kameran kan följa – en cyklande flicka. Hon har bråttom och sneglar med jämna mellanrum över axeln.
Det tar en stund innan vi inser vad det är hon håller utkik efter. Men så kommer de. En skällande hop hundar väller ut över gatorna och vi förstår genast att det inte är Lassie & co som är ute och motionerar. Dessa hundar är arga.
Kornél Mundruczós ”White God” är en ovanlig film. Tematiskt ovanlig och ovanligt bra. Här väver man in många visuella symbolplan i en historia som har en tydlig koppling till dagens samhälle.
Bitskt om människan
Vi får småningom veta att flickan heter Lili (Zsófia Psotta), att hon är tretton år och att hennes föräldrar är frånskilda. Startskottet går när hon tillfälligt flyttar in hos pappa medan mamma är utomlands. Problemet är att pappa (Sándor Zsótér ) inte vill veta av hennes hund Hagen.
Efter att utgångsläget etablerats följer vi handlingen utgående från två perspektiv, dels flickans dels hundens.
Lili försöker spåra sin vän samtidigt som hon grälar med pappa och tränar inför en kommande konsert. Hagen vistas med sina gelikar på en öde tomt där allt kretsar kring att komma undan patrullerande hundfångare. Men det finns ännu obehagligare hot – männen som ordnar illegala hundkamper.
Här finns mycket för åskådaren att bita i. Vad är mänskligt – vad är djuriskt? Vilken är den bördigaste grogrunden för hat? Hur väl kan man applicera diskussionen om vikten av hundarnas rasrenhet på samhället i övrigt?
Och vilken funktion fyller konsten i det hela? Musiken framställs på många sätt som en läkande kraft.
Snyggt filmade hundar
Visst kan man tycka att filmens utmynnar i onödiga excesser i action och våld – men i det stora hela håller den stilen och därmed ens intresse vid liv. Zsófia Psotta gör en stark insats som flickan som är i protest mot vuxenvärlden och sin egen förflyttning från barndom till tonår.
Men snyggast av allt är ändå skildringen av hundarna. Här handlar det inte om den typ av förvrängda monsterhundar som vi känner från fantasyvärlden, utan om helt vanliga, snälla husdjur som ger utlopp för sin inneboende ilska.
Och de har alla anledning att vara ilskna. De har blivit bedragna, plågade, övergivna. De som trodde att människan var deras bästa vän har insett att de hade fel. Och vi som människor inser än en gång att vi inte bara är vår egen värsta fiende, vi har dessutom en tendens att ställa till det för andra.