Sirkku Peltolas pjäser om familjen Kotala har på tio år blivit ett begrepp inom finskt teaterliv, ett slags uppdaterad Niskavuori-saga där samhället efterhand tett sig allt absurdare samtidigt som den sega familjen med stoiskt lugn och mycket galghumor kämpat vidare. Nu gör familjen comeback på Tampereen Työväen Teatteris stora scen med Hevosten keinu, som lite skämtsamt fått epitetet ”den fjärde delen i trilogin.”
För publiken i Tammerfors innebär det här ett kärt återseende i dubbel bemärkelse. På TTT har pjäserna satts upp med identisk ensemble genom hela sviten och skådespelarna har under årens lopp satt sin egen omisskännliga prägel på varje karaktär. Och visst kunde man misstänka att det nu gått lite som i filmvärlden där vinnande koncept inte tillåts dö men Hevosten keinu står stadigt på egna ben och lyfter samtidigt summan av de tre tidigare delarna till en helt ny nivå.
Under hela den här tio år långa processen har Sirkku Peltola låtit familjen fungera som ett slags barometer för en samhällsutveckling där vinsttänkandet styr och skyddsnäten rämnat . I den första delen, Suomen hevonen,tvingades familjen Kotala lägga ner sitt olönsamma småbruk på glesbygden och när vi mötte dem följande gång i Yksiöön en Äitee ota hade familjens kvinnor dragit in i en trång tätortsetta. Men också den tvingades de lämna. I trilogins sista del, Lämminveriset, häckade familjen under ett brofäste med några rumänska romer som närmaste grannar. Det enda de hade kvar var träsoffan som följt dem genom alla turer och sin rent osannolika anpassningsförmåga.
Och därför är det inte konstigt alls att de nu dyker upp igen i en sättning där Peltola vidgar sitt samhällsperspektiv ut mot det övriga Europa.
I Rumäniens Nokia City
I Hevosten keinu har den arbetslösa sonen Kai, fyrtioåringen med en tonårings mognadsnivå och ordsvada, packat in hela gänget i en gammal Lada. Familjen har utökats med en fjärde generation och i sällskapet ingår naturligtvis också den naturaliserade familjemedlemmen Hamid, en kurd från Irak som tillsammans med matriarken Äite förvaltar det sunda förnuftet i familjen. Nu har den sociala utförsbacken lett dem ut på tiggarfärd genom Europa och med några byxknappar i pappmuggarna slår de läger i Jucu.
Det är förstås ingen tillfällighet att en finsk familj med hög identifikationsfaktor nu axlar de kringresande tiggarnas roll och landar bland rumäner som drabbats lika hårt som de själva – p.g.a. av ett finskt bolags agerande, dessutom. När Nokia öppnade en fabrik i Jucu sågs det som startskottet för ett blomstrande näringsliv. Några år senare förlades verksamheten till Kina - med massarbetslöshet som följd i Jucu.
Sirkku Peltola behärskar konsten att omsätta stora samhällsfrågor till konkreta situationer, ofta med galghumoristiska turer som får oss att se samhället i all sin cynism och absurditet. Men samtidigt gör hon det utan att någonsin hemfalla åt de populistiska ”vi och de andra” –tongångar som präglar så mycket av samhällsdiskussionen i övrigt idag. I familjen Kotalas värld finns inga gränser, bara en hänsynslös cirkel av exploatering som de tillsammans med alla andra utan talan försöker hålla stången.
Det blir väldigt tydligt i Hevosten keinu som under alla aktuella anspelningar och vilda turer också växer till en hyllning av människans uthållighet och förmåga att hålla kampen för överlevnad och drömmar vid liv. Och det sker med en iscensättning som ställvis också lyfter det här dramat ut ur sin vardagliga scenrealism.
Ömsinta personporträtt
Familjen Kotala är ju inte känd för sin finkänslighet, precis. Gnabbet är en del av deras vardag och om någon tar till brösttoner eller slänger sig gråtmild punkterar de andra garanterat känslobubblan med torr sarkasm. Och vanligtvis skrattar vi i publiken rått med. Men den här gången tror jag faktiskt att de flesta av oss mycket fort glömmer det lite fåfänga eller osannolika i deras drömmar och ambitioner.
Aimo Räsänen gör t.ex. en fenomenal tolkning av sonen Kai, en virrhjärna med ett outsinligt lager katastrofala idéer i bagaget. Allt han tar sig för slår fel men han ger aldrig upp. Det gör inte hans mamma Aili heller. I Tuire Salenius berörande tolkning har Aili genom åren framstått som den evigt olyckliga självömkaren, utskrattad av de andra. Men hon har också de sköraste drömmarna och står för kvällens mest gripande scen när hon med urvuxen permanent och säckig hållning beskriver känslan inombords samtidigt som vi ser hennes lätta och fria ideal-Aili sväva över salongen i form av fyra akrobater från ungdomscirkusen Sori.
Det finns gott om spektakulära effekter i den här uppsättningen, t.o.m. en människokanon som fyras av ett par gånger. Men i motsats till scenlösningarna i svitens förra del, Lämminveriset, smakar de aldrig självändamål. Bakom varje detalj döljer sig någon liten symbolik eller hänvisning som kanske öppnar sig för oss långt i efterhand.
Och det är precis som det ska vara. Med Hevosten keinu har familjekrönikan fått en fullödig avslutning. Eller...?