Naomi Klein ställer i sin bok ”This Changes Everything” obekväma frågor om den globala fossilindustrin. Men den här gången ställer hon producenterna, inte konsumenterna till svars. Anna Dönsberg har läst Kleins senaste bok.
Det räcker inte med att vi frågar varifrån bensinen kommer, om den kommer från politiskt instabila områden, som t.ex Nigeria. Nej, Kleins mål är inget mindre än ett globalt avskaffande av vårt beroende av fossila bränslen och en jämnare fördelning av världens tillgångar.
Klimatförändringen kan hjälpa oss nå en hållbarare och rättvisare värld, hävdar hon. Målet är att få oljebolagen att sluta utvinna det som förpestar vår atmosfär ur jorden. Vi står inför ett vägskäl där vi antingen kan välja att gå i kapitalismens ledband mot barbariskt kaos eller kämpa för en bättre värld med global, hållbar välfärd. Vägen dit blir inte lätt, men alternativet är en planet obeboelig för människor.
Motståndets ikon
Naomi Klein ger, som i sina tidigare böcker Stängsel och öppningar, No Logo och Chockdoktrinen, en pedagogisk helhetsbild av ett fenomen och uppmanar till motstånd.
I This Changes Everything visar hon hur samma tendenser dyker upp på olika håll i en värld som frihandelsavtal har förvandlat till en enda stor marknad. Det är ett sorgligt faktum att alltsedan 1990 har utsläppen av växthusgaser ökat med 61 procent.
Om utvecklingen fortsätter så här och vi överskrider FN:s klimatpanels kraftigt kritiserade tvågradersmål (vilket vi kommer att göra) så har vi snart ingen möjlighet att förutse följderna. Det betyder smältande poler, massdöd i oceanerna och allt intensivare väderkatastrofer. 
Klimatets mäktiga fiender
Enligt Naomi Klein tror alltfler republikaner i USA att klimatförändringen inte pågår eller att den i alla fall inte är orsakad av mänsklig aktivitet. Klimatförnekarna samlas till konferenser där mantrat är ”det här stämmer inte!”. För de inser att om de nästan samstämmiga forskarrapporterna skulle hålla streck så skulle fossilindustrins inkomster förr eller senare strypas.
Orsaken till att nyliberalismen så frenetiskt förnekar att klimatförändringen skulle vara ett resultat av mänsklig aktivitet är att den hotar allt vad nyliberalismen har kämpat för sedan 1970-talet. En av nyliberalismens hörnstenar är ju att privatisera det som är gemensamt, som växter, mineraler, olja, naturgas. Då är det ju bättre att förneka allt än att tvingas att betala för nedsmutsningen.
De första rapporterna om att växthusgaser såsom koldioxid och metan höjer medeltemperaturen på jorden sammanföll olyckligtvis med nyliberalismens uppgång, slutet av 1980-talet. Då blev mantrat att den fria handelns, marknadens, osynliga hand skulle ta hand om allting. I dag vet vi att marknaden lämnar en hel del åt sitt öde, däribland den planet vi lever av.
Frihandelsavtal motarbetar hållbara lösningar
Nyligen avslutades det senaste klimatmötet i FN:s regi i Lima i Peru, ett förmöte inför COP21 i Paris 2015 där över 190 länder ska enas om ett enda avtal. Men runt frågan råder en bedövande tystnad. Fossillobbningen för att få bort frågan från agendan har så gott som lyckats. Politikerna sitter fast i nyliberalismens skruvstäd. De undviker klimatfrågan för den får väljarna att känna sig obekväma.
Regionala försök att fasa ut olja och kol och samtidigt stöda den lokala ekonomin smulas sönder av frihandelsavtal. Klein beskriver en solpanelsfabrik i Ontario som har som mål att produktionen ska vara lokalt förankrad, vilket skulle gynna miljön och klimatet. Men Japan och EU skvallrar för WTO om deras mål med den följd att hela projektet kapsejsar. Det är vad frihandelsavtal innebär. Det är med de här glasögonen den uteblivna debatten kring TTIP-avtalet ska betraktas.
Tomma löften
Många försök har gjorts för att antingen att sopa undan problemet eller lösa det snabbt, enligt Klein. De stora miljöorganisationerna ”The Big Green” har försökt locka fossilindustrin till minskade utsläpp genom samarbete. Något som har visat sig vara både verkningslöst och kontraproduktivt, typ ”byt till det här tvättmedlet så räddar du planeten”.
Vi ska heller inte tro att en Messias kommer och fixar allting. När miljardären Richard Branson, VD för Virgin, år 2006 åhörde ett föredrag av Al Gore såg han ljuset gällande klimatet. Han kallade sitt projekt Gaia Capitalism till James Lovelocks ära och i en storslagen gest lovade han spendera tre miljarder dollar under tio år på utvecklandet av framtidens biobränsle. Men det bidde en tumme, för tio år senare hade han bara använt ungefär tre miljoner på diverse projekt med mer eller mindre grön anstrykning.
Hokus Pokus planetskydd
Men det mest orealistiska magiska tänkandet står ändå geoingenjörerna för, hävdar Klein. På fullt allvar föreslår de att vi ska injicera partiklar eller t.o.m. heliumballonger av folie i atmosfären som sedan ska reflektera bort solens strålar. Eller att vi sprayar sulfat i atmosfären i ett imiterat vulkanutbrott. Den senare metoden har den nackdelen att stora områden vid ekvatorn då blir utan regn i flera år. Vilket leder till svält för miljoner afrikaner.
Orsaken till att detta överhuvudtaget diskuteras är att det låter oss skjuta problemet framför oss, för så här galna lösningar tar vi till bara när katastrofen är ett faktum och dom med pengar tror sig kunna köpa sig en lösning.
Det finns hopp
Men genom hela boken ljuder en dov hoppfullhet. Över hela världen har urinvånare, bönder, miljöaktivister, lokalt boende och forskare ställt sig till motvärn och protesterat. De kämpar mot oljebolag som kräver att få hydrauliskt spräcka framskiffergas, ånga bränsle ur oljesand, dra oljeledningar eller bygga hamnar för oljetankers i känslig kustnatur. Allt medan både politiker och bolag intygar att det hela är helt riskfritt.
Många har lyft fram skiffergasen som en renare sorts bränsle. Men Klein påpekar att brytningen läcker metangas som är en tio gånger farligare växthusgas än koldioxid.
Kampen står mellan extraktivister och blockadia. Extraktivisterna är bland annat BP, Chevron, Statoil, Shell, Vattenfall och de tar lite förenklat sagt råvaror ur jorden för profit.
Blockadia
Blockadia är alla dom som ställer sig i vägen. Dom som slår läger invid den hotade marken, som inleder rättegångar och som kämpar för att skydda natur och djur. Dom kämpar ofta också mot myndigheter som gör som bolagen vill i hopp om inkomster.
Klein ger inga konkreta besked för hur jordens energiförsörjning ska bli hållbar. Det börjar bli riktigt bråttom och det ser mörkt ut. Men i stället för att ge upp inför klimatförändringen uppmanar hon världens progressiva krafter att koppla ihop klimatförändringen med den rådande ekonomiska ojämlikheten och kräva en mer demokratisk värld.
Kärnan i This Changes Everything är att det lönar sig att protestera. Nu är det dags att sluta lamslås av mardrömsscenarier och istället se möjligheter. Belöningen är förutom en beboelig planet också en ny ekonomisk ordning som sprider ägandet av jordens tillgångar till flera. För det kan ju inte vara en eftersträvansvärd utveckling att 88 personer äger lika mycket som den fattigaste hälften av jordens befolkning, som Oxfam rapporterade den 19 januari 2015.
Ingen egen olja
Nåmen vi då? Finland har ingen fossilindustri. Här utvinns inte ens en deciliter olja. Men vi använder ca 200 000 tunnor per dag. Omräknat i liter blir det knappt trettiotvå miljoner liter. Har ingen aning hur stor den pölen skulle vara, men på årsbasis blir det närmast en sjö.
Ändå har vi knappt ens inlett diskussionen hur det här samhället ska göra sig kvitt sitt beroende av fossila bränslen i stor skala. Kärnkraft är i längden ingen säker lösning, påpekar Klein.
Så framtiden kan inte lämnas helt i politikernas händer....
Källor: Naomi Klein. This Changes Everything (Allen Lane, Penguin Group 2014)
Rauli Partanen, Harri Paloheimo, Heikki Waris: Suomi öljyn jälkeen (Into 2013)