Clik here to view.
Finns det något farligare än en människa med en mission? Den frågan ställde James T Worthingworth 1873 och jag hittar den i Charlie Christensens senaste Arne Anka -album, Dagbok från Svitjod.
Svitjod är ett fornnordiskt namn på ungefär det område som idag är Sverige och i albumet tar Christensen tag i sin samtids rasism, brinnande nynazism och människofientlighet.
Arne är poeten som i dryga trettio år har stått i baren på Zekes och spytt galla över sin samtids enfald. Ur ett outsiderperspektiv (oframgångsrik poet, ofta kåt, trött och full med mera) har ankan gett träffsäkra diagnoser på allt från nationalister till trender. Att Arne inte själv drivs av en mission brukar innebära att Christensen ofta genom honom lyckas beskriva frågor och fenomen på ett tänkvärt och roligt sätt.
Det Svitjod som beskrivs får mig ändå inte att skratta speciellt mycket. Arnes svårmod korrelerar med den tiden vi lever i. Det är lätt att inte skratta.
Den flammande nynazismen
Nationalism, nazism och konkret skinnskallen är återkommande teman i Arne Anka. På 90-talet var skinheaden en rätt marginell figur. Idag är fascismen mera rumsren, skinnskallen har transformerats till ”invandringskritiker” och påverkar (ofta) inomparlamentariskt. Extremhögern har vuxit sig stark överallt i Europa och många etablerade partier har gått med i den problemformulering som ”kritiskt” vill diskutera invandring, hoten om Eurabien med mera.
Men visst finns det kvar nynazister som håller till på gatorna, vars våld fortfarande är fysiskt.
Farmor Anka som sanningssägare
Arne tar ibland ut sin frispråkiga farmor på krog och på ett sådant besök träffar de på ett gäng nassar. Farmor Anka tvingar med hot skinnskallarna att sjunga ”vi skall leva för varandra” och den här lilla scenen beskriver det anständiga sättet att reagera på de människofientliga inställningar till varandra som kulturen dryper av. Farmoderns attityd refererar till den kvinna som i en nästan ikonisk bild dängde sin väska i skallen på en nazist. I något skede måste man reagera.
Men att våga göra det är bevisligen svårt för oss och i brist på mod så finns risken för att mörkrets krafter drar ihop sig. Kampen går ändå på något enkelt sätt inte mellan gott och ont.
Det viktiga är hur vi reagerar och förhåller oss till världen, försöker jag säga inspirerad av Hannah Arendt, en tänkare som får mycket utrymme då Arne resonerar kring henne och filosofen Heideggers relation till nationalsocialismen.
Antisemitism
De här tankarna och bilderna hänger samman med att det otänkbara håller på att ske i Europa bara 70 år efter förintelsen. Antisemitismen växer sig allt starkare i många länder. ”Det vi aldrig får glömma” är ett universellt och moraliskt krav. Det betonar en universell moralisk inställning till en annan människa; om hennes okränkbara värde oberoende av egenskaper som etnicitet, kön, ålder eller ursprung.
Missionen, satiren och människan
Den handlande människan är ofta en varelse med mission. Christensen själv skriver i efterordet till boken om en väldigt smärtsam upplevelse han haft. Han ritade en strip i Aftonbladet som kritiskt beskrev Israels ageranden i Gaza och hur det hänger samman med judarnas 1900-tals historia.
Serien anmäldes, men fälldes inte, för hets mot folkgrupp, Christensen fick sparken från Aftonbladet och sårade många människor. Det här smakade arsenik, skriver han.
Med Charlie Hebdo i baktankarna är frågan om kvaliteten på satiren än mer angelägen och Christensen konstaterar att det att teckna i vredesmod inte fungerade. Ändå är den moraliska vreden en av konstens viktiga drivkrafter; att vilja göra upp med orättvisorna.
Israel och Palestina; mission
Att tala om Israels militära makt är svårt då landet kom att bli en skyddshamn för de judar som flydde förföljelserna och folkmordet. Likaså om de anti-islamistiska rörelser som också existerar inom den mångbottnade muslimska världen. Det här har delvis att göra med hur de olika europeiska politiska rörelserna under historiens gång valt sida. Den politiska (och kristna) högern har varit israelvänlig, palestinafrågan igen har länge varit viktig för vänstern.
Det här handlar bland annat om USA:s förhållande till Israel och marxismens roll hos de palestinska motståndsrörelserna. De här positionerna lever ännu i viss mån kvar i debatten, i var man fokuserar och hur man betonar. Det finns en fara i att den rörelse, den mission, den politiska identitet man har dikterar hur man förhåller sig till lidanden i världen, att ens reaktioner är förprogrammerade.
Anti-totalitarism och Auschwitz
Arne Anka må vara full, otrevlig och sur men hans blick är ofta klar då han beskriver vansinnet i fenomen omkring honom. Det är naturligtvis inte riktigt att säga att högern kategoriskt sympatiserar med Israel, vänstern med Palestina men det ”krav” som jag upplever att det här albumet ställer på mig eller formulerar är att inte fjäska med något totalitärt tänkande, att se hur det oberoende av varifrån det kommer är ett hot mot ett meningsfullt och fritt liv.
Albumet är en direkt reaktion på nynazismen omkring oss. Men det är likaså en reaktion på det våld som Isis bedriver. Man behöver inte välja andra sidor än det som är mot våldet.
Auschwitz igen påminner oss om att totalitarismen inte bara riktas mot ett folkslag i taget. Det är ett hot mot oss alla och de krafterna är för mörka för att låta sticka upp huvudet. Lidandet och orättvisan är också något universellt, oberoende av om man är jude, muslim, kristen eller ateist.
Att inte glömma handlar om att se förbi yttre attribut och egenskaper, att sluta kategorisera och rangordna människor. Det handlar om att känna igen de livsförlamande krafternas nya former. Arne Anka må verbalurinera på det mesta men han är alltid solidarisk med de som förtrycks, med människan själv. Det här är ett album som inspirerar till att handla i den andan.