Action- & thrillervärlden kretsar av naturliga skäl runt brott av olika slag. Men är det möjligt att skildra dataintrång på ett spännande sätt? Michael Mann gör ett försök.
Starskottet till ”Blackhat” smälls av i en kärnkraftsanläggning någonstans i Kina. Medan de anställda sitter i kontrollrummet och småpratar rusar ett elakt virus genom cyberrymden för att via kilometerlånga kablar äta sig in i systemet. Plötsligt blinkar alla lampor och så smäller det. Hårt.
Innan elden slocknat och kropparna forslats bort har experter av olika slag samlats till ett krismöte. Vem kan ha gjort detta och varför? Och hur skall man bära sig åt för att spåra den skyldige?
Enligt den tekniskt kunnige agenten Chen Dawai (Leehom Wang) finns det bara en lösning: kalla in Nick Hathaway (Chris Hemsworth) – världens bäste hacker. Vilket inte är så lätt fixat eftersom Nick för tillfället avtjänar ett femton år långt fängelsestraff.
Men nöden har ingen lag och när även Chens tekniskt kunniga syster Lien (Wei Tang) ansluter sig till gruppen har man ett "dreamteam" som utgör alla hackers mardröm.
Mann manar på
Regissören Michael Mann har stått för flera lyckade thrillersatsningar under de gångna decennierna. De flesta minns den tjugo år gamla bankrånarklassikern ”Heat” och många applåderade när han 2004 gav Tom Cruise chansen att spela yrkesmördare i den mörka ”Collateral”.
Mann har alltid haft känsla för det visuellt snygga – vare sig det handlat om vild natur (Den siste mohikanen) eller anonyma, urbana miljöer. Därmed är förväntningarna höga när han tar sig an cyberrymden – en värld som i filmtappning mest brukar handla om siffror, skärmar och kablar.
Och vad är resultatet? Tja, det blir skärmar och koder i långa banor. Visst finns det ett och annat snyggt svep genom vindlande kabelnät, men i övrigt kvarstår faktum; det är svårt att skildra sådant som sker på nätet utan att man fastnar i trista tekniska utläggningar och statiska bilder.
Så vad göra? Tja, man öser på med action. Åtminstone om man heter Mann. De skyldiga är den klassiska sortens skurkar med breda bringor, stora muskler och ännu större vapen. Med jämna mellanrum skjuts det till höger och vänster så att det står härliga till.
Den moderna hackern?
Det mest fascinerande är ändå att iaktta hackern Nick. Nick motsvara nämligen inte riktigt bilden av den bleka nörden som suttit på sitt pojkrum och kodat sig igenom uppväxten. Faktum är att han närmast påminner om... tja, ”Thor”.
Med bar bringa och tränade magmuskler griper sig Nick verket an. Vilket innebär att han stundvis överger sitt datorstirrande hacker-jag till förmån för sin inre mördarmaskin. Han har ju haft tid att träna i fängelset.
Så har då "Blackhat" något att bidra med i en tid då datasäkerheten diskuteras i många sammanhang - filmen lanserades ju de facto kort efter de omskrivna intrången i Sonys system? Men nej, här gör man egentligen ingenting av möjligheten att bygga upp potentiella skräckscenarion. Hur sårbart är samhället i stort - hur sårbar den enskilda individen?
Så frånsett en småintressant skildring av hur lätt det är att föra in virus även i sk ”trygga” system får vi dessvärre fortsätta vänta på en riktigt spännande skildring av brotten som utspelar sig bland koder och kablar.