Hur föds den perfekta rytmen? Kan man skrämma fram genialitet? Årets Oscarsnominerade musikdrama skildrar en jazzdröm som både vibrerar och luktar. Vibrerar av hängivenhet, luktar av skräck.
”Whiplash” öppnar med bilden av en lång korridor. En korridor vid vars slut en ung man sitter vid sitt trumset. Han hackar på trummorna så att svetten lackar - uppslukad i en egen värld, omedveten om att han är iakttagen. Inte bara av oss utan även av den mäktigaste mannen i den jazziga delen av det lilla riket Schaffer Conservatory.
Killen vid trummorna heter Andrew (Miles Teller), mannen som lyssnar Fletcher (J.K Simmons). Andrew är nitton år gammal och ny vid konservatoriet, medan drygt femtioårige Fletcher under lång tid satt sin prägel på skolans jazzundervisning. Alla vet vem han är. Alla är rädda för honom. Alla drömmer om att bli upptäckta av honom.
Men att bli värvad av Fletcher är bara det första steget mot ära och berömmelse. Därefter gäller det att överleva träningen. En träning som förutsätter både fysisk uthållighet och en mental kapacitet som gör det möjlig att uthärda alla former av förnedring.
Taktfast drama
"Whiplash" är en avskalad historia som förverkligas med tämligen små medel. Inga masscener, ingen action, inga häftiga miljöbyten. Vi befinner oss huvudsakligen i konservatoriets lokaler eller hemma hos Andrew i hans spartanska studentlya. Det som skildras är de inre processer som tar avstamp i mötet mellan lärare och elev.
Fascinerande är de långa trumsessionerna som är lika mycket fysik som musik. Andrew halvligger över trumsetet medan de svettiga armarna pressar fram allt snabbare rytmer. Pulsen rusar iväg och man tycker sig nästan se hur hjärtat hamrar på i samma takt som trumpinnarna. Det handlar inte bara om att tvinga fram de mest fulländade tonerna, det handlar om att övervinna sig själv.
När det gäller såväl struktur som innehåll är "Whiplash" nära besläktad med såväl dansgenrens som arméskildringarnas mest brutala exempel. Kadaverdisciplin, prestationsångest, hierarkier, maktmissbruk och mobbning kombineras med hängivenhet – en stark tro på att det man ägnar sig åt är det viktigaste som finns.
Fina skådespelarprestationer
"Whiplash"-regissören Damien Chazelle fyllde trettio den 19 januari och kan sägas ha fått en flygande start på sitt nya decennium. Efter framgångar på flera internationella festivaler är "Whiplash" nu nominerad i fem Oscarkategorier – däribland bästa manliga biroll för J.K Simmons.
Och visst är Simmons bra. Han behöver inte göra så mycket annat än spänna blicken i sina elever och spotta fram några elakheter för att man skall känna blodet frysa i ådrorna. Med sitt renrakade huvud och sin svarta klädsel för han tankarna till en lång räcka hårda filmsergeanter.
Men det här är inte bara Simmons film – utan Miles Teller hade det knappast blivit lika bra. Teller som hittills huvudsakligen synts i biroller (t ex Footloose & Divergent) lär ha spelat så att händerna blödde även i verkligheten och han gör överhuvudtaget en väldigt stark insats. Man tror på hans gestaltning av den plågade ynglingen som vet att han är bra – men inte riktigt hur bra. Killen som har både viljan och talangen, men som måste hitta sin väg.
Frågan är om Andrews nerver håller för den väg som Fletcher stakar ut?
Oberoende av hur välbekant man är med trumsolon överlag så är det uppenbart att "Whiplash" visar en sida av jazzen som ligger milsvida från den softade lounge-image man ofta konfronteras med - något som Fletcher naturligtvis ondgör sig över. Och sist och slutligen handlar det ju inte om jazz utan om konstens innersta väsen och om förmågan att handskas med talang. Visst stämmer det att vissa stjärnor föds ur den ilska som stenhårt drillande skapar grogrund för, men samtidigt går andra under.
Allt handlar om hur långt man är villig att gå – som lärare. Och som elev.
Här nedan kan du se två trailerversionen av filmen. Lägg märke till hur den amerikanska versionen (den översta) fokuserar mera på kärleksrelationen medan den brittiska nästan uteslutande tar fasta på undervisningen och musiken...