”Men varför ger ni era teleskop så fåniga namn? VLT, Very Large Telescope? ELT, Extremely Large Telescope. Det är ju som om jag skulle döpa min båt till JSB, Jätte-Stora Båten, och nästa till ÄSB, Ännu Större Båten!”
”Men varför ger ni era teleskop så fåniga namn? VLT, Very Large Telescope? ELT, Extremely Large Telescope. Det är ju som om jag skulle döpa min båt till JSB, Jätte-Stora Båten, och nästa till ÄSB, Ännu Större Båten!”
Den Berömda Astronomen ser fundersam ut och skrattar sedan, som om tanken inte hade slagit honom tidigare.
- Jag antar att vi astronomer bara är så ivriga att komma igång med observerandet, att arbetsnamnen liksom bara fastnar. Och sedan heter de så.
Antu, Kueyen, Melipal och Yepun. Ursprungligen var de här den chilenska ursprungsbefolkningen mapuches namn för solen, månen, stjärnbilden Södra korset och Venus. Men i dag är de också de inofficiella namnen på fyra av världens största teleskop. De tillhör den astronomiska organisationen Europeiska Sydobservatoriet (ESO), där även Finland är med, och finns på den avlägsna bergstoppen Cerro Paranal mitt i Atacamaöknen i Chile. Så nära mitten av ingenstans man kan komma. Det är dit jag är på väg just nu. Och jag hävdar att teleskopen förtjänar namn som för tankarna till gamla gudasagor. För de är bokstavligen tidsmaskiner som man kan se nästan ända bort till universums barndom med.
Fem timmar tidigare
Det kunde vara en modern western. Jag har lämnat spökstaden Pampa Union som jag berättade om förra veckan (klicka HÄR) och nu kör jag söderut genom öknen längs med Pan-American Highway. Neil Young spelar i bilstereon och i backspegeln ser jag en ”dust devil”, en liten dammig tromb som drar in över vägen och försvinner ut över slätten.
Det är tidig eftermiddag i Paranal, i den lilla byn med sina vita plåtbyggnader vid bergets fot råder en sömnig stämning när jag anländer. Tystnaden beror delvis på grund av att astronomer är nattugglor. De sitter uppe vid sina teleskop och observerar nätterna i ända, och sedan sover de ofta långt in på eftermiddagen.
En enorm tankbil startar och försvinner i ett moln av svart dieselrök. Det är den dagliga vattenleveransen; varje dag levererar den 20 000 liter vatten från Antofagasta, den närmaste staden. Det vattnet ska räcka till allting här, från att dricka och duscha och spola toaletten.
Också jag har bagageutrymmet fullt av vatten i två liters flaskor. Det ingår i instruktionerna som man får innan man inleder sin resa. Bunkra upp med så mycket vatten och bensin som din bil rymmer. För om någondera skulle ta slut där ute i öknen, då är loppet kört. Luftfuktigheten här ute i Atacamaöknen kan vara så pass låg som fem procent och vid middagstid så här års gassar solen från zenit; vi befinner oss ju vid Stenbockens vändkrets. UV-indexet är uppemot femton. I Finland är det omkring sex en riktigt solig dag i juni.
Sol- och stjärndyrkarens paradis
Effekterna av den extremt torra luften märks av genast: läpparna torkar mycket fort och blir som papper och det blir väldigt fort smärtsamt att le om man inte ständigt har vattenflaskan och läppbalsamet nära till hands. Och solkrämen, naturligtvis, faktor 50+.
Men faktum är att just den supertorra och därmed också väldigt klara luften här är en av de främsta orsakerna till att Europeiska Sydobservatoriet valde just Atacamaöknen och Chile som hemvist för sina teleskop. Det första teleskopet invigdes 1966 i La Silla som ligger längre söderut. 1998 hade VLT, det vill säga Antu, Kueyen, Melipal och Yepun intagit sina platser där uppe på bergstoppen Cerro Paranal. Och nästa generations superteleskop, E-ELT, det står för ”European Extremely Large Telescope, är redan under påbyggnad på en bergstopp vid namn Cerro Armazones inte långt härifrån. ELT kommer att ha en 40 meters spegel.
Men jag är alltså här för att titta på VLT, världens just nu främsta optiska teleskop, fyra individuella teleskop med 8,2 meters speglar (i genomskärning; tumregeln är att ju större spegel, desto mer ljus kan teleskopet samla in och desto längre bort kan det se) och all den senaste sensortekniken som en astronom kan önska sig. Ni kan tänka på dem som fyra helt vansinnigt stora digitalkameror; det är i praktiken vad de är.
Vidare och uppåt
Uppe på Cerro Paranal, i kontrollrummet under plattformen med de fyra stora teleskopen, träffar jag Bruno Leibundgut, han är hemma från Schweiz och fungerar som forskningschef här vid Paranalobservatoriet. Han är också en av de ursprungliga pådrivande krafterna bakom VLT-teleskopet. Hans huvudsakliga område är kosmologi och hans curriculum vitae är längre än jag, och jag är 2 meter och 2 centimeter lång.
Leibundgut har bland annat studerat supernovor och universums expansion och har belönats med flera av de högsta utmärkelserna i branschen. Till exempel så deltog han i teamet bakom 2011 års Nobelpris i fysik, då mottogs priset av Saul Perlmutter, Adam Riess och Brian Schmidt för upptäckten av universums accelererande expansion genom observationer av avlägsna supernovor. Men också Bruno Leibundgut var alltså med på ett hörn där, och en betydande del av observationerna som ledde till själva upptäckten gjordes just här i Paranal.
Unika vyer över universum
Leibundgut menar att om man inte räknar med marken som ibland skälver till – Chile är ju ett väldigt seismiskt aktivt område – så finns det knappast ett bättre ställe för ett teleskop än just här i Atacamaöknen.
- Bara det att vi befinner oss på södra halvklotet gör att vi kan se sådant som man inte kan observera från Europa, säger Leibundgut. Till exempel Vintergatans satellitgalaxer, de Magellanska molnen, det lilla och det stora, går bara att se härifrån. Där pågår det en intensiv stjärnbildning; nya stjärnor föds bokstavligen inför astronomernas ögon. Och själva Vintergatans centrum, navet i vår galax, syns också allra bäst härifrån.
- Med så många fördelar kan man ha överseende med den främsta nackdelen, jordbävningarna, skrattar Leibundgut. Teleskop av den här sorten kostar skjortan, och då vill man också kunna använda dem så mycket som möjligt utan störande moln.
Och VLT är faktiskt vid sidan av rymdteleskopet Hubble det teleskop i världen som genererar den allra största mängden upptäckter och vetenskapliga artiklar.
- Anläggningar som VLT står aldrig stilla, det här är en 24 timmars, 365 dagars operation, säger Leibundgut. Det händer att molnen gör det omöjligt att observera, men under ett typiskt år är det inte många dagar som går förlorade på grund av det här.
Blinkfria stjärnor
Som sagt, luften här är extremt torr, men atmosfären ovanför Atacamaöknen är också väldigt stabil och fri från störande turbulens, den där sorten som får stjärnan från ”Blinka lilla stjärna där” att blinka. Det här beror på den kalla Humboldtströmmen i Stilla havet här intill som löper norrut längs med Sydamerikas kust.
Men kanske den allra främsta orsaken till att det här är ett av de bästa ställena i världen om man vill se på stjärnorna är, som sagt, den utomordentligt mörka natthimlen. Atacamaöknen är ett av de få återstående ställena i en annars väldigt ljusförorenad värld där man fortfarande kan se stjärnorna så som våra förfäder såg dem för länge sedan. Och det här är någonting som Chile betraktar som en dyrbar naturresurs som bör bevaras, säger Leibundgut.
- Chiles beslutsfattare förstår mycket väl att ta vara på fördelarna som landets unika mörka natthimmel ger. Samarbetet med myndigheterna har fungerat utmärkt, säger Leibundgut.
Chile siktar mot stjärnorna
Ja, man förstår mycket väl att Santiago inte vill bli av med lukrativa hyresgäster som ESO och de övriga organisationerna som skådar stjärnor här. Men Leibundgut menar att det finns ett genuint intresse för stjärnorna här: mängden astronomer som de chilenska universiteten producerar är bland den största i världen, per capita.
Men jag kan ju inte låta bli att undra: hur är det att jobba här ute, på riktigt? Utsikten över öknen här uppifrån är så vacker att man nästan vill gråta, liksom också solnedgångarna över Stilla havet, men det faktum att vi befinner oss hundratals kilometer från civilisationen – det här är på riktigt den mest avlägsna och isolerade plats som jag har besökt – allt det här får en ju att undra att vem vill jobba här på en mer bestående basis?
- När man skriver på kontraktet med ESO så gör man det fullt medveten om att det här inte är ett typiskt 9-5-kontorsjobb, säger Leibundgut, och jämför det med en oljeborrningsplattform. ESO kör med en turlista som går ut på att man jobbar en vecka varefter man är ledig en vecka, och sedan följer en vecka research på kontoret i Santiago de Chile.
Behovet av att se grönt
Att stanna här längre än en vecka i taget rekommenderas inte eftersom längre perioder här ute i öknen är inte bra för den mentala balansen.
- Vi människor utvecklades i en miljö som var rik på färger. Våra ögon är följaktligen bland de bästa i hela djurvärlden på att se färger. Vi behöver se grönt, för annars blir vi olyckliga.
Det fullständigt monokroma, enfärgade landskapet med sin roströda sand, exakt som på bilderna från Mars, må vara fascinerande och exotiskt till en början men de tre dagar som jag tillbringade i Paranal fick mig att inse att det här skulle kunna bli riktigt jobbigt i längden.
Men i och för sig, ESO gör allt de kan för att få sin personal att trivas medan de är här. ”La Residencia”, huset i dalen nedanför där personalen bor, är otroligt välförsett med nöjen och tidsfördriv som en egen biograf, ett gym, ett bibliotek och en egen liten musikstudio där man kan jamma, och en restaurang med god och mångsidig mat finns också såklart. Egentligen allt utom en krog. Alkoholen är fullständigt bannlyst här. ESO kan inte riskera att folk börjar dricka sig fulla här i den relativt tunna luften på 2600 meters höjd. Man lär bli berusad mycket lättare här än nere vid havsstranden. Och sen går man och drattar ned för ett bergsstup i mörkret.
Det finns nämligen ingen utomhusbelysning här, när man går ut efter mörkrets inbrott, då är det beckmörkt på riktigt. Det lite som att gå till utedasset på stugan under ett strömavbrott en sen oktoberkväll i Finland, utan ficklampa. Så jo visst, ”ser du stjärnan i det blå”, men nej, inget ”ta en sup så ser du två” här.
Och residenset, wow! Bara det är värt en visit här. Den unika byggnaden har vunnit alla tänkbara arkitekttävlingar och den blev något av en kändis i och med den förrförra James Bond-filmen, Quantum of Solace, den spelades delvis in just här i La Residencia med omgivning.
Men astronomerna hinner inte snacka kändisskvaller; ja ja, Daniel Craig simmade i vår pool, so what, tillbaka till den vetenskapliga sidan.
Okej då.
Under årens lopp har de stora teleskopen i Paranal bidragit till att belysa många av universums hemligheter, som exoplaneter, alltså planeter i andra solsystem. Faktum är att VLT var det första teleskop någonsin som tog en bild av en planet i ett annat solsystem.
Också det supermassiva svarta hålet i Vintergatans centrum, monstret i hjärtat av vår galax, hör till de mer flitigt studerade objekten.
- Det svarta hålet är min personliga favorit, säger Leibundgut. Med hjälp av synligt ljus kan vi inte observera det direkt härifrån jorden, eftersom det ligger bakom kosmiska stoftmoln som skymmer sikten, men VLT kan också observera på infraröda våglängder och på så vis kan man se igenom stoftmolnen och få syn på stjärnorna och gasmolnen som dansar sin dödsdans kring det supermassiva svarta hålet där inne.
Möte med Yepun
I det här skedet lämnar vi Bruno Leibundguts kontor i hörnet av VLT:s kontrollrum för ett tag och tar trapporna upp till observationsplattformen där de stora teleskopen, Antu, Kueyen, Melipal och Yepun står som sentida kusiner till statyerna på Påskön, fast skulpterade av aluminium, men lika tysta, mystiska och allvarliga. Och mycket större. De här är stora som femvåningshus, men med den skillnaden att de roterar fritt på sin sockel så att man kan vrida dem mot vilken stjärna eller galax man än vill observera.
Tillsammans med ingenjören och teknikern Mario Tapia går vi in i hallen på byggnad nummer fyra, Yepun. Där står själva teleskopet, en väldig vagga av stålrör som inhyser den 8 meter stora spegeln. Den ser massiv ut, nästan hotfull, trots att en mer fredlig maskin knappast existerar på vår planet.
- Teleskop nummer fyra, Yepun, skiljer sig en aning från de övriga i och med att det är utrustat med en kraftig laser som är en del av systemet som kallas adaptiv optik, den lyser upp till 90 kilometer, nästan upp i rymden, säger Tapia. Lasern fungerar som en konstgjord stjärna som VLT:s datorer kan använda som fix punkt för att kompensera för luftens vibrationer och vågrörelser som annars kan göra bilden suddig.
Och allt det här väger, inte minst den massiva spegeln. Inalles 500 ton, faktiskt. Men ändå såg jag när två män för hand knuffade hela den enorma karusellen i rörelse hur lätt som helst. Hela teleskopet vilar nämligen på en tunn bädd av olja som gör att det kan rotera med minsta möjliga friktion.
När marken skälver till
Som jag nämnde tidigare så befinner vi oss i en del av världen där jordbävningar är vardagsmat. Den senaste riktigt stora jordbävningen inträffade 2010, och den uppmättes till 8,8 på Richterskalan. Men sådant här får inte Mario Tapia att förlora nattsömnen.
- Teleskopen är byggda på en grund som ska tåla även de allra kraftigaste jordbävningarna, mer än 9 på Richterskalan, säger Tapia. Ska du befinna dig i Chile, eller någon annanstans, under en stor jordbävning, då är det här ett väl valt ställe, för här är du trygg.
Lyckligtvis är de stora jordbävningarna rätt så sällsynta, och också då när de inträffar förlorar astronomerna sällan mer än några dagar medan teknikerna kalibrerar om sensorerna och den övriga utrustningen.
Med andra ord, bombsäkert men ändå oerhört känsligt. Som en Stradivarius som du kan spela boboll med. Men hur känsligt är ett teleskop som Yepun? Väldigt känsligt.
- Jämfört med ditt öga är det här teleskopet ungefär en miljon gånger känsligare, säger Mario Tapia. Det som gör VLT överlägset alla andra teleskop är att de fyra individuella teleskopen kan fås att samverka med hjälp av en interferometer.
Och det här gör det så känsligt att det kan se ett föremål stort som ditt köksbord – på månen. Så känsligt att det kan se galaxer som är så långt borta att det har tagit ljuset från dem nästan 12 miljarder år att nå jorden. Det här gör det i praktiken till en enorm tidsmaskin. Du kan se ända tillbaka till universums barndom.
Nästa generations superteleskop
Men det här är bara början, säger Bruno Leibundgut: nästa generations superteleskop E-ELT som man alltså har börjat bygga på berget Cerro Armazones här intill, det blir så känsligt att vi kommer att kunna se så långt bakåt i tiden som det överhuvudtaget är möjligt att se, bara några hundra miljoner efter Big bang, då de första stjärnorna tändes och vätedimman som genomträngde universum lättade.
- Med ELT, det Extremt Stora Teleskopet, kommer man alltså bokstavligen att kunna se när lyset tändes i universum.
Är man religiöst lagd så kan man ju säga att astronomerna kommer att kunna visa oss ögonblicket då Gud sade ”Varde ljus”. Nå, jag är inte religiös, men jag tycker ändå att det är en fin tanke.
Från skapelsens mitt till universums bondvischa
Jag måste ännu fråga Bruno Leibundgut hur han tror att de här superteleskopen kommer att förändra vår världsbild, som ju på bara hundra år har förändrats så otroligt mycket. En vacker dag kommer de ju att kunna se direkt på planeter i andra solsystem och om där finns liv så kommer de att hitta det.
- Vår förmåga att blicka längre och längre ut i universum har på mindre än hundra år totalt förändrat vår syn på vår egen plats i världsalltet, säger Leibundgut. Ännu i början av 1900-talet diskuterade man på allvar om vår galax Vintergatan var hela universum. Men 1926 kunde den amerikanske astronomen Edwin Hubble avslöja att Vintergatan bara är en liten ö i ett helt oändligt hav av andra galaxer.
Vi är så små och universum är så stort att det egentligen är konstigt att världen tog det beskedet med en axelryckning. Från skapelsens mitt till världsalltets marginal, mer eller mindre över en natt.
Och om vi nu tror att överraskningarna tog slut där så kanske vi borde tänka om, säger Bruno Leibundgut. Det är fullt möjligt att universum har minst lika stora överraskningar kvar att bjuda på. Men det är ju liksom det roliga med det hela.
Meditera en stund under stjärnorna
Men nu, om ni ursäktar mig, ska jag gå upp på utsiktsplattformen och uppfylla ett löfte till mig själv. Solen har gått ned och jag ska sitta i tysthet ett tag och meditera under den klaraste stjärnhimmel som jag någonsin har sett. Men häng med igen om en vecka. Resan fortsätter, och tro det eller inte – jag har inte sett de bästa bitarna ännu.
.
Del 1 i artikelserien: Spökstaden