I mina tidiga tonår hann jag besöka Sovjetunionen två gånger. Det jag upplevde bekräftade den bild av imperiet som jag hade med mig i bagaget; det var synd om människorna som tvingades leva i ett kommunistiskt land. Jag minns en pojke som åkte rutschkana på en staty i Viborg. Då man åkte till Sovjetunionen brukade man ha pennor och tuggummin med sig åt barnen.
Handbollslaget jag spelade i hade gästbesök från Sovjet-Estland. Två av spelarna bodde hemma hos oss. Vi kollade på Rocky IV och såg Balboa spöa Ivan Drago. Något år senare kollapsade Sovjet och det kalla kriget var avgjort. Kommunismen föreföll vara kasserad som idé.
Rädslan för Grekland
Grekland går till val på söndag. Det parti som spås vinna valet är Syriza, en vänsterkoalition med också någon rot i splittror av landets kommunistparti. Då man talar om Syriza betonas det att partiet är radikalvänster. Greklands ekonomiska kris och de lån som landet utsatts för har inneburit ett stort lidande för grekerna själva. Det här har dokumenterats på många håll. Syriza vill omförhandla lånevillkoren, vill stoppa privatiseringen av den grekiska offentliga sektorn, utförsäljning av landområden med mera. Det här skapar stor oro bland representanterna för den trojka som dikterat de ekonomiska villkoren för Grekland.
Plötsligt står man inför risken att grekerna vill återta makten över sina liv och avsluta den nyliberala medicinering som inte minskat människornas elände, tvärtom. Grekland riskerar bli ytterligare ett nyliberalt fiasko. Ekonomiska experter talar också nu för mera stimulerande ekonomisk politik, mindre sparkur.
Avskyn för Lenin & Stalin
I Sverige tilldelades musikern Mikael Wiehe nyligen Leninpriser, ett pris som författaren Susanna Alakoski häromåret vägrade ta emot. Lenin var tröskeln för henne, medan Wiehe uppskattade det provocerande elementet i namnet Lenin i priset.
Den högerliberala skribenten Johan Norberg skrev i Svenska dagbladet om kommunismens brutala värderingar (17.1.15). Där diskuterar han bland annat Leninpriset, men också att skådisen Sven Wollter försvarar att Sveriges kommunistiska parti har Stalin hängandes på väggen. Norberg konstaterar att människan bakom järnridån var mindre lycklig jämfört med tiden efter socialismens fall. Samt att kommunismen kostade mängder av människoliv. Norberg menar också att då människan underkastas brutal kommunism tenderar hon utveckla brutala värderingar.
Norberg skriver ut sitt vanliga, liberala perspektiv. Det är inte svårt att peka på kommunismens problematiska och tunga historia. Men den historian leder inte till det kapitalistiska alternativets logiska triumf, att det inte också skulle kräva självrannsakan.
De rika blir rikare
Hjälporganisationen Oxfam publicerade (19.1.15) uppgifter om att den rikaste procenten människor i världen äger så gott som hälften av världens tillgångar. 99 % faller utanför det här och en miljard människor lever på en dryg euro om dagen. De klassmotsättningar och ekonomiska förhållanden som intresserade Karl Marx i det Kommunistiska manifestet är fortfarande reella politiska frågor, hur avskyvärda eller eländiga man än tycker att de socialistiska staterna var.
Girighet
Det är svårt för folk att säga att de är kommunister idag. De kommunistiska partiernas människoförakt och maktblindhet ser till det. I och med kommunismens fall var ändå spelplanen öppen för de ekonomiska liberalerna och är det fortfarande. Om man går med på att kommunismens planekonomi inte fungerade speciellt bra är ändå slutsatsen inte att kapitalismen automatiskt gör det. Det grekiska lidandet, oförmågan att lindra fattigdomen, faktumet att smulorna inte faller neråt i tillräcklig grad för att mätta de hungrigaste magarna pekar mot att den ekonomiska liberalismen kanske på sin höjd är en bra idé i teorin, men att den inte fungerar i praktiken.
Den girighet som visar sig i att så få äger så mycket och så många så litet kan inte ses som annat än att det kapitalistiska systemet också misslyckats.
Vänsterns förmodliga framgång i Grekland och på andra håll i världen korrelerar med den girighet som nyliberalismen bäddat för. Ifall socialismen står för en comeback så är det högeridén om individens egoistiska självförverkligande som gjort en del av jobbet. Högern verkar bjuda in sin gamla trätobroder i matchen igen.