Det fanns en tid när Luc Besson regisserade mästerverk som ”The Big Blue”. Det fanns en tid när Liam Neeson figurerade i seriösa sammanhang. Men den tiden är förbi. Nu är det slätstruken tråkaction som gäller för dessa grånade män.
Det finns inga omvägar kring det trista faktum att ”Taken 3” är en trist film. Del tre i serien om den pensionerade agenten Bryan Mills (Liam Neeson) bjuder nämligen inte på något nytt. Mills är fortfarande en man som månar om sin familj och som tack vare sitt färgstarka förflutna har en mängd snärtiga trick att ta till när skurkarna knackar på.
Hur man vet vilka som är skurkar? Tja, förutom att de mördar folk på löpande band så bryter de på ryska och har fler tatueringar är Angelina Jolie.
Dessvärre kan inga trick i världen rädda vare sig trovärdigheten eller värdigheten hos en agent som är fången i en hafsigt hopknåpad historia. Mills blir anklagad för ett mord han inte begått och driven av hämndbegär går han till motattack. Så enkelt är det. Och så förutsägbart.
Även om man kanske inte förundras över att actiongenren begåvats med ytterligare en medioker produkt så upphör man aldrig att fascineras över att stora branschnamn väljer att satsa sin begåvning på dessa. I "Taken 3" dyker även Oscarvinnaren Forest Whitaker upp på ett hörn.
När det gäller Besson så fungerar han visserligen inte som regissör i samband med Taken-serien, men däremot nog som såväl manusskribent som producent.
Besson – bäst i klassen
Luc Besson – mannen som skänkt filmvärlden thrillerklassiker som "Nikita" (1990) och "Leon" (1994) har de senaste åren valt att framförallt skriva och producera ”bulk”-action av det skränigare slaget. Och visst har det flutit många blåa vågor under broarna sedan hans bidrag till 1980-talets vackraste kärleksskildringar.
Där han i inledningen av sin karriär intresserade sig för det mänskliga psyket och vad som driver oss har han allt mer gått in för att leka med tekniken. Visst strör han in fortfarande in fascinerande element, som tanken på vad vi skulle vara kapabla till om vi kunde använda hela vår hjärnkapacitet (Lucy, 2013), – men även dessa låter han mynna ut i den trygga actiongenren. Garanterad publik. Garanterade biljettintäkter. Eller?
Neeson – den klassiske Mannen
Liam Neeson var under en period ett givet namn i historiska filmsammanhang. Efter det riktigt stora genombrottet som Oskar Schindler (1993) har han fått gestalta allt från den skotske klanledaren Rob Roy (1995) och den irländske politikern Michael Collins (1996) till sexforskaren Alfred Kinsey (2004).
Och visst kan man förstå varför även actionregissörerna kastat trånande blickar på den fd boxaren som mäter 1,93 i strumplästen. Neeson utstrålar en form av gammaldags, lite sträv manlighet som passar bra in i bilden av hjälten som inte böjer sig för någon. Men man hade gärna sett att hans kapacitet även på längre sikt utnyttjats på ett vettigare och mer mångsidigt sätt. Lite fler familjefäder av den typ som han gör i "Love Actually" (2003) - lite färre av den blodiga "Taken"-varianten.
Den mörka rösten och den irländska accenten har under alla år gjort Neeson till att populärt namn i animationssammanhang. Och i den stora LEGO-filmen (2014) fick han äntligen ta ut svängarna i rollen som polisen som elegant växlar mellan att vara ”good cop” och ”bad cop”.
Inom den traditionella fiktionsfilmen har ändå de skådespelarmässiga svängarna blivit allt snävare och ”Taken 3” hade gärna fått bli den sista i räckan "grånad hjälte drar ut i fält en sista gång"-skildringar. Filmens slogan lyder ju lovande nog: ”this is the end”.
Men dessvärre är det nog bara Bryan Mills äventyr som eventuellt nått sitt slut - redan i april är det nämligen USA-premiär på actiondramat "Run all Night". Intrigen? Tja, en åldrad "hitman" som än en gång tvingas visa vad han går för... i ett försök att skydda sin familj...
Låter det bekant?