I boken Göra män (som utkommer i mars 2015), skriver den svenska författaren Mats Söderlund om män och manlighet, maskulinitet och mansnormer, utgående från sig själv uttryckligen och uttalat för en manlig läsekrets – vilket inte betyder att kvinnor inte kan ha stor behållning av att läsa boken, tvärtom.
Göra män, liksom Söderlunds förra bok Göra kärlek, vidgar och fördjupar perspektivet och förståelsen för hur män, eller män och kvinnor tillsammans, kan välta omkull hämmande och begränsande könsnormer och börja jobba för en sund mänsklighet utan (själv)destruktiva och förtryckande strukturer.
Utgångspunkten för de båda böckerna har varit en reflektion och en tilltagande frustration över den egna manligheten och en vilja att analysera vedertagna uppfattningar, cementerade s.k. sanningar och generationsöverskridande normer och arv som drabbar pojkar som uppfostras till att bli män.
Vilka förebilder, både manliga och kvinnliga, är det som möter oss i t.ex. populärkulturen – hur framställs männen i förhållande till kvinnor, vilka egenskaper och värderingar är det som beundras, uppskattas och uppmuntras? Det räcker med att tänka på den senaste filmen du såg, eller det datorspel din son/dotter spelade här senast.
I förordet till Göra män konstaterar Mats Söderlund att han inte tror att underhållningsvåldet gör oss våldsamma ”men jag tror att flödet av populärkultur både speglar vilka vi är och förmedlar ideal som vi medvetet och omedvetet anstränger oss för att leva upp till.”
Bannlysta känslor
Enligt Mats Söderlund ligger roten till mycket av det onda i att män sedan barnsben uppmanas bita ihop och inte visa känslor – svaghet anses vara ett tecken på omanlighet. Att gråta och visa sig känslosam gör en sårbar, dvs. icke-manlig. En snabb fråga: hur många gånger har du sett män i din näromgivning gråta? När såg du senast en man gråta i en film eller i en tv-serie?
Mats Söderlund hänvisar till den amerikanska feministiska filosofen Susan Bordo som konstaterat att manliga tårar är tillåtna, t.o.m. beundransvärda, när de fyller ögonen på en gammal krigare som drar sig till minnes strider han bekämpat, eller idrottare som snackar om lagkamrater och bragder på idrottsarenorna: ”I sådana kontexter, är tårar som den mjuka penisen efter tillfredsställande sex: de förringar inte mannen utan gör honom älskansvärd och mänsklig – för att han har bevisat sin starka, manliga kärna.”
De vedertagna normerna för hur en man bör vara kunde sammanfattas med orden kontroll, disciplin, lojalitet, logiskhet och rationellt tänkande. Man skall visa styrka och karaktärsfasthet – en mjuk man ses ofta som kvinnlig eller som homosexuell.
Den kille eller man som avviker från normen och tar avstånd från det manliga idealet drabbas ofta av sanktioner och trakasserier, hot och våld, utstötning och isolering.
Att bli utfrusen från en grupp eller en gemenskap handlar till syvende och sist om makt – den som blir vägd på våg och befunnen för lätt blir snabbt förpassad längst ner i hierarkin. Den som placeras längst ner i hierarkin betecknas ofta som en förlorare eller ett offer.
Gång på gång frågar Mats Söderlund sig själv och sina vänner (liksom oss läsare) varför män envisas med att hålla tillbaka gråten. Det är ju inte så att män per definition inte kan eller vill gråta, utan att män inte får gråta – åtminstone inte offentligt.
I en historisk tillbakablick (med hänvisning till idéhistorikern Claes Ekenstam som sammanställt antologin Rädd att falla) visar Söderlund dock att män under medeltiden ofta och öppet grät och visade sorg utan att det urholkade deras manlighet på något sätt. Under århundradenas lopp har synen på den känslosamma mannen förändrats: på slutet av 1700-talet uppstod den moderna manliga stereotypen i samma veva som det blev allmänt med fysisk fostran.
Sociokulturellt betingad manlighet
När Astrid Lindgren berättar om sin far i boken Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult konstaterar hon att hennes pappa var en ovanligt känslosam småländsk bonde som dagligen bedyrade sin kärlek till hustrun både i ord och gärningar. För en man född 1875 var det m.a.o. ovanligt att visa känslor offentligt, liksom för en bonde.
I Göra män noterar Mats Söderlund att mansidealen sett och ser olika ut mellan t.ex. medelklassen och arbetarklassen samt mellan landsbygd och storstad: ”män är hårda eller mjuka på olika sätt och i olika grad, men överordningen finns där ändå och motviljan, förbudet, att visa ledsnad som antas vara förknippad med svaghet.”
I de samtal Mats Söderlund fört med (manliga) forskare, kompisar och kolleger samt sin son, liksom i de iakttagelser Söderkund gjort i massmedier och i det offentliga rummet verkar det trots allt som om det för den yngre generationens män är lättare och mer accepterat att vidga ramarna och att vara den man man vill vara – och Söderlund kan med glädje konstatera att fler och fler män ifrågasätter de mansroller som står till förfogande och som därmed börjar ”undersöka andra möjliga sätt att vara män, partners, pappor.”
För övrigt är det intressant att notera att det anses legitimt för en man att vara mjuk och omvårdande, känslosam och hjälpsam i rollen som far – samtidigt förefaller det som om papparollen är en avgränsad del av ens personlighet och en roll som män inte tar med sig till jobbet, till kompisarna eller till det offentliga livet.
Kärlek är ett verb
I den förra boken, Göra kärlek (2012), skriver Mats Söderlund om hur han och hans fru (författaren Susanna Alakoski) efter tio års samliv, tre barn och dagliga gräl i fem års tid om ”om allt från smutsiga strumpor till sex” beslutade de sig för att göra upp varsin lista över vad som behövde göras i hemmet och hushållet, en lista över arbets- och ansvarsfördelningen.
Kärlek är ett verb. Kärlek är tillsammans. Vad vore kärleken om den bara fanns i huvudet på oss? Eller i hjärtat för den delen. Kärlek är att göra.
De kom fram till varsin lista på drygt 300 olika saker som på ett eller annat sätt bör tas omhand i hemmet – allt från att betala hyran och vattna blommorna till att julpynta och rensa avloppen.
När Mats insåg att han sörjde för att en bråkdel av dessa uppgifter blev gjorda (varav en del var ytterst tidsmässigt begränsade som att byta däck och att besikta bilen) beslutade han sig för att ändra på sitt beteendemönster och aktivt tänka på ansvarsfrågan för att göra kärlek till en rent konkret handling.
Inte för att jaga pluspoäng för att hjälpa till hemma för att sedan med gott samvete kunna gå ut på krogen med killkompisarna eller för att resa till fjällen på en vecka – utan för att verkligen göra skillnad, och därmed göra kärlek.
Enligt Söderlund är kärlek inte enbart eller ens i första hand en känsla: ”Kärlek är ett verb. Kärlek är tillsammans. Vad vore kärleken om den bara fanns i huvudet på oss? Eller i hjärtat för den delen. Kärlek är att göra.”
Lyssna på Mats Söderlund om Göra män i Sveriges Radio.
Bokmagasinet om manlighet söndagen 18.01.2015 kl. 16:20 med repris tisdagen 20.01.2015 kl. 22:15.
Programvärdar är Marit Lindqvist och Anna Dönsberg.