Efter terrordådet i Paris var det många som deklarerade sig vara Charlie. Jag tilltalas själv inte speciellt mycket av de karikatyrer ur tidningen som jag sett men tycker att det är både intressant och, misstänker jag, förljuget att så många väljer att kalla sig för Charlie.
Okej, man ville kanske främst uttrycka sin medkänsla för offren och sin upprördhet över angreppet på yttrandefriheten och bra så. Men det här uttrycket kräver mera av journalisterna än sympati.
Hotad yttrandefrihet?
En central fråga är om yttrandefriheten är hotad. I sin ”Om frihet” hoppas John Stuart Mill att de tider där man skulle behöva försvara den fria pressen mot korrupta och tyranniska regimer är förbi. På många håll i världen är den kanske inte det, men i Frankrike eller i Finland så hotas journalistiken i regel inte av censur. Däremot kan det finnas en risk i att idag uttrycka vissa tankar. Det får antirasister, feminister, och många andra erfara också i Finland idag och det är ett stort problem.
Yttrandefriheten, i bestämd form, kan man kanske ändå inte säga att är speciellt hotad – varken i teori eller i praktiken. Vår offentlighet är ofta ganska snäll, publikfriande och i viss mån tillrättalagd. Det finns naturligtvis undantag och också journalister i Svenskfinland har fått stå ut med hat och hot, samtidigt som de belönats för sitt journalistiska värde. Ju mera hat, desto tydligare blir bilden av vad journalistik kan ha för samhällelig roll. Det finns alltid något potentiellt farligt i den kritiska tanken, i granskandet, i konsten och i det otämjda uttrycket.
Modiga journalister?
Det var många medier som förra veckan på olika sätt meddelade att de är Charlie. Om man bortser från den rätt frånvarande diskussionen om vad Charlie Hebdo stod för, om det fanns något utöver rätten att driva som motiverande dem, så kan man i varje fall konstatera att de var modiga. Redaktionen hade hotats förr, men man vek sig inte. Mod är knappast ändå något värdefullt i sig, utan måste bedömas i sitt sammanhang. Detsamma gäller en annan stark symbol i sammanhanget, pennan.
Med en penna kan man rita karikatyrer, nidbilder, ägna sig åt kränkningar, debattera, skriva dikter. Det viktiga är vad en människa gör och med vilken inställning hon tar sig an världen. Pennan som symbol mot våldet är en effektiv bild, men samtidigt finns det en fara för att de liberala västdemokratierna så att säga nöjer sig med att fortsätta spela sina beprövade kort, värnar om sina etablerade friheter utan att ha orken att rannsaka sig själv tillräckligt mycket. En fri press har ingen mening om den inte säger något viktigt. Att man säger räcker inte tillräckligt långt.
Marginaliserad bildning
Att benämna sig själv ”Charlie” kunde vara ett uttryck för att journalistiken ser sin potentiella betydelse och deklarerar sig vilja våga mera; våga vara också svår och kantig då det behövs. Jürgen Habermas skriver i sin bok ”Borgerlig offentlighet” om en offentlighet där massmedierna verkar fördummande. Här uttrycks, grovt taget, en tanke om att det är goda argument, perspektiv, resonemang som kan driva mänskligheten framåt och stå emot krafter som hotar mänsklig frihet. Den här beskrivningen är något som journalister gärna identifierar sig med, samtidigt som man kan konstatera en rädsla för bildning, allvar, det svåra i så gott som också de flesta västmedier. De intellektuella, de bildade förpassas till den mediala periferin tillsammans med högkulturen eller den konst som vågar ställa obekväma och svåra frågor. Demokratin försvaras inte av högstämda uttryck från mediehåll utan endast genom att göra innehåll som hjälper oss människor att motarbeta klyftorna mellan varandra.
Att kalla sig själv Charlie måste innebära att man är färdig att inte bara sympatisera med offren, utan att rannsaka sig själv och modigt arbeta mot de orättvisor och krafter man ser omkring sig, som dränerar människan på makt över sina egna liv. Det gäller såväl medier och människor. Är vi verkligen Charlie?