En dag i november 1954 stängde författaren Stig Dagerman, 31 år gammal,dörrarna till sitt garage. Han satte sig i bilen inne i garaget och startade den.Hela hösten hade han lidit av skrivkramp och kunde inte komma vidare med sin nya roman.
Att inte kunna skriva
”Döden lekte i garaget skrev han ” i sin dagbok. Till slut var leken långt borta. Dagerman dog förgiftad av bilens avgaser.
Men ännu, 60 år senare, lever hans texter, både på svenska och översättningar till andra språk.
Han skrev romaner, noveller, dagsverser, reportage, filmkritik, drama.
Han var bara 18 år när han började jobba som journalist på tidningen Arbetaren. Och snart debuterade han som romanförfattare med Ormen år 1945.
Under några få år skrev han intensivt. Han var ett litteraturens stjärnskott, som skrev om utsatthet, ensamhet, men också om gemenskap ,om att gråta tillsammans. Han var socialist men skrev utgående från individen.
I dikten En dag om året skrev han,att vi kan ljuga för oss själva att inget ont händer, att ingen dödas på öppen gata. Men det finns inte en dag utan våld.
De senaste dagarnas händelser i Frankrike gör oss smärtsamt medvetna om det.
Lille Stig väntar förgäves
Stig Dagermans svåra uppväxt gjorde honom till författare. Sin tidiga barndom tillbringade han hos sina farföräldrar på landet i Uppsala län. Hans mor hade lämnat honom när han var baby och fadern höll inte kontakt.
Den lille Stig satt om somrarna vid grinden och väntade att någon av de kvinnor som cyklade förbi en gång skulle stanna och ta honom i famnen. Men det hände aldrig.
När Stig Dagerman började skolan tog fadern i Stockholm vårdnaden om honom. Han var lysande begåvad, men kände sig som en klumpig bondpojke i Stockholm och hemma på landet sågs han som en stockholmspojke.
Tudelad lättade han på trycket genom att skriva och författare blev han efter den stora katastrofen, då hans farfar mördades och farmodern chockad dog strax efter.
Han försökte skriva en dikt om det som hänt, men den blev inte bra. Han rev sönder den, men beslöt ändå att bli diktare: att tala om hur det känns att sörja, att ha varit älskad, att bli ensam.
I Paradoxernas skog
Nyutgåvorna av Stig Dagermans böcker har kommit tätt, i höstas hans samlade noveller och prosafragment, boken Nattens lekar.
Den nobelpristippade irländske författaren Colm Toibin har skrivit förordet och han höjer Dagermans skrivkonst till skyarna.
Toibin, själv också novellist, kallar novellen Snöblandat regn ett mästerverk.
Den handlar om flere generationers tillkortakommanden i det agrara Sverige i mitten av 1900-talet. Men novellen är allmängiltig: den gestaltar hur det är att stanna kvar eller att ge sig iväg, om smärtan att se sitt eget liv på djupet.
”De enskilda orden bär en ofantlig tyngd, ögonblick fastnar i minnet med en skälvande sorts intensitet, skriver Colm Toibin.
Och nobelpristagaren JMG le Clezio, satte rubriken för sitt tal, då han fick priset,ur en text av Dagerman.
Stig Dagerman skrev att författaren vistas i Paradoxernas skog. Det är inte ett behagligt ställe att vara på, men ska man skriva något, måste man se till att man hålls kvar där.
Stig Dagerman själv orkade inte med pressen att prestera. Men det han skrev är gott nog, också för vår tid.