Det är som om tiden hade stått stilla. Doften är det första som slår emot en, terpentin, oljefärg. Det är nästan tjugotvå år sedan jag satte min fot på Nordiska konstskolan i Karleby. Det var i maj 1992 och årsavslutning med öppet hus. I stora salen hängde tiotals tavlor, alla med samma motiv. En naken flicka, som står med vänstra handen i sidan och en lätt lutning på den högra foten.
Det var märkligt, nästan lite svindlande att se alla de där tavlorna, minns jag. Idag är jag harmsen över att inte ha en enda av dem i min ägo. Men jag var ung, 19 år och visserligen förtjänade jag alldeles bra på jobbet som konstnärsmodell och jag bodde hos mina föräldrar, men att spendera mina surt förvärvade slantar på ett överprissatt elevarbete kändes dumt. Man kunde ju åka på en resa i stället. Köpa en snygg jacka.
Tungt och tråkigt
Det var ett tungt jobb minns jag. Jag stod sex timmar per dag, fem dagar i veckan. Ett pass varade tjugo minuter, jag vred upp en äggklocka. Sedan var det paus i tio minuter. Då drog jag på mig morgonrocken och läste vidare i Wuthering Heights eller någon annan roman. Jag läste ganska mycket skönlitteratur det här året. Kanske var det tack vare det dödstråkiga ståendet jag började studera litteraturvetenskap?
Jag hade inlett studier på Hanken i Helsingfors, men det var inte min grej och jag flyttade tillbaka till föräldrarna. Samtidigt slog depressionen till, det var kuslig stämning i Karleby centrum, en massa butiker hade slagit igen och skyltfönster gapade tomma. Pappa var jätteorolig att jag inte skulle ha något att göra under ett helt år, kanske var han rädd att jag hade kastat bort hela min framtid. Men det fanns två jobb, ett som städare på en pizzeria och ett som nakenmodell och jag tog båda.
Spännande människor
Året gav mig inte bara ett litet åderbråck vid min högra vrist, jag fick också stifta bekantskap med en ny miljö som skiljde sig väldigt mycket från den konforma och småborgerliga skola jag hade vistats i under sex års tid, i högstadiet och gymnasiet i Karleby. Eleverna i Nordiska konstskolan ville ägna sig åt konst och skapande och de kom både från trakten och från Norge och Sverige. Nordiska Konstskolan firar sitt trettioårsjubileum i år, den var alltså inte äldre än åtta år när jag jobbade där.
Svårt hitta modeller
Även om skolan doftar likadant och ser nästan likadan ut som då, har mycket förändrats. Numera står inte två modeller i varsitt klassrum sex timmar om dagen. Nordiska Konstskolan har en tvåveckors workshop med modell under ett helt år. Liksom hela konstfältet och den ”kreativa branschen” som det heter på nyliberalt nyspråk, så jobbar skolan nu projektbetonat och i korta, intensiva perioder. Ingen elev skulle längre orka måla samma kroppsposition i sex veckor.
– De orkar knappt i två veckor, säger studiesekreteraren Sonja Remell. Om de måste hålla på för länge med en sak börjar de klaga på att de har ont i handen och blir hemma, skrattar hon.
Det är också dyrt att anlita en modell och det har blivit allt svårare att få tag på folk som ställer upp. Smarttelefonerna innebär ett potentiellt hot mot integriteten.
Rädd att lukta svett
Men krokikvällarna en gång i veckan är fortfarande en del av skolans undervisning, Ikväll står 26-årig musikstuderanden Elina Vettenranta modell. Hon byter om på en liten toalett. ”Endast för modellen” står det på dörren. Igen är det som om tiden hade stått alldeles stilla. Precis här bytte också jag om till morgonrock, dag efter dag, under årskursen 1991-92.
– Första gången jag skulle stå naken inför eleverna kändes det lite nervöst, jag var rädd att jag skulle lukta svett, säger Vettenranta.
Men hon har ett naturligt förhållande till sin kropp, säger hon och hon kan också öva på sin musik, inne i huvudet så att säga, medan hon står.
Krokikväll på Nordiska konstskolan i Karleby, oktober 2014
Kaija Kontulainen är lärare här i kväll. Modellen står på ett podium mitt på golvet och runtomkring henne står femton elever vid sina stafflin. En enda man, resten är kvinnor mellan 25 och 55 år kanske. Efter pausen ska Elina Vettenranta ligga i samma position hela timmen ut och läraren tejpar märken kring hennes kropp så hon ska kunna ta paus och sedan återgå till samma ställning.
Kaija Kontulainen är skulptör, utbildad på Bildkonstakademin och här. Som det råkar sig var hon elev på Nordiska konstskolan samtidigt som jag jobbade här som modell. Hon är kritisk till att man inte just alls använder människokroppen längre i grundutbildningen.
– Jag skulle inte ha blivit konstnär utan modellen, säger Kontulainen.
Lyssna! Berättelser: Mitt år som konstnärsmodell av Charlotte Sundström. Radio Vega 7.1 kl.11.48 & 19.22 och på Arenan.
Här kan man också lyssna på Charlotte Sundströms reportag från Nordiska konstskolan.