Clik here to view.
Han småföraktade sig själv och tyckte att han var småborgerlig. Successivt insåg den svenske ledarskribenten och författaren Erik Helmerson att han inte hade någon orsak att skämmas.
Medelklassen i litteraturen och konsten i Sverige målas upp som någonting klandervärt i sig. Det är fult och skambelagt att vara medelklass. Medelklassmannens självförakt har kallats en folkrörelse. I romaner som Människor helt utan betydelse och Vi i villa, i teveserier som Solsidan och Våra vänners liv och på teaterscen i Ljust och fräscht beskrivs medelklassmannen som en tönt, som klandervärd.
Kom till en vändpunkt
Erik Helmerson har kommit till att medelklassen på många sätt är en väldigt sympatisk klass. Den är inte bättre än någon annan klass, men den är verkligen inte heller sämre, säger han. Den utmärks av folk som går till arbetet, betalar skatt, begår ganska litet brott och bär upp kultursektorn. Dessutom är medelklassen ganska bekymrad över klimatavtrycket och försöker klimatkompensera. Det är frågan om ganska mycket bra saker, säger Helmerson, som tillägger:
- Vi får inte fastna i pajkastning, någon slags schablontrams om att medelklassen skulle vara fullständigt föraktlig och att man inte kan erkänna att man är medelklass.
Kulturjournalisten och författaren Therese Bohman kommer från vad hon brukar kalla ordningssam arbetarklass, eftersom arbetarklassen alltid beskrivs som så eländig. Hennes föräldrar har inte studerat. Hon påpekar att hennes mor har ”gått folkskola bara.” Föräldrarna tog inte del av speciellt mycket kultur när hon växte upp. Familjen reste aldrig någonstans. Var aldrig ute och åt. Alltså allt sådant som Bohman förknippar med medelklasstillvaron och som hon har tyckt att verkar bra och sympatiskt.
Av den här orsaken har Therese Bohman alltid känt sig provocerad av dem som inte verkar värdesätta medelklassvärden. Bohman har blivit provocerad till den grad att hon har gjort en undersökning av den svenska romanen. Förutom de skamfulla känslorna i litteraturen har hon kommit till att det i Sverige är ont om romaner som berättar historier som inte är upptagna vid själva klasstillhörigheten, oftast då just medelklassen. Det var i det här sammanhanget som hon fann att Erik Helmersons roman skilde sig från de andra, för den ältade inte bara.
Längtan till någonting annat
Litteraturkritikern och författaren Pia Ingström upplever för egen del att det inte är något hemskt problematiskt att vara medelklass. Hon tycker att det alltid är bra att diskutera vad det är som påverkar vår känsla av vårt eget värde. Hon ser klassdiskussionen som en fråga om utbildningens och inkomsternas rättvisa. Klart att det ska diskuteras vad det konkret ger för utslag i folks liv. Det är också ett litterärt ämne så gott som något, säger Ingström. Hon poängterar att vi kan läsa nya finlandssvenska romaner mera klassensitivt, utan att ändå ta på oss ensidiga klassglasögon. Vi kan fråga oss:
-Vad är taget för givet? Var syns de här sprickorna och problemen?
Den finlandssvenska romanen har anklagats för att vara ganska medelklassig. Man har saknat arbetarklasskildringar. Enligt Ingström hittar vi ganska mycket klasstema hos till exempel Monica Fagerholm, Lars Sund och Kjell Westö. Hos Robert Åsbacka finns ett lite annorlunda arbetarklassperspektiv i och med att Åsbacka undersöker konstens betydelse i arbetarklassmiljö.
För inte så länge sedan läste Ingström på nytt Monica Fagerholms romaner Underbara kvinnor vid vatten och Diva. Klasstemat finns redan i dem, säger hon. Underbara kvinnor vid vatten är en klassmässigt jättespännande bok där olika slags tillhörigheter och identiteter möts på det här evinnerliga ”lande”, där de här skillnaderna jämnas ut, men bara på låtsas, säger Ingström. Genom fina signaler förstår vi precis vilka de här personerna är och var de hör hemma. Fagerholm fortsätter med detta i Diva där hon skriver in till exempel förorten i litteraturen på ett väldigt fint och intressant sätt. Ingström känner igen Divas förort. Det är Botby, konstaterar hon.
- Jag har ju gått i den där skolan och jag vet de där ökenfälten och det där nya landskapet och den där fräschören.
Även Susanne Ringell har med klasstemat i sin nya bok Guiden. Hon skriver biografiskt och Guiden handlar de facto väldigt mycket om klass. Det överraskade Ingström eftersom hon inte vid tidigare läsningar av Ringell har tänkt på klass. Men plötsligt insåg hon hur nära Ringell är henne klassmässigt och hur deras vägar har varit väldigt likartade från centrum österut och sedan centrum igen. Ingström har själv gått i den samma skolan i Botby.
Även debuterande Jolin Slottes roman Fråga aldrig varför, tvivla aldrig mer, ser Ingström som en berättelse med ett tydligt klassinnehåll. Den unga kvinnan Siljas tågfärd till hemtrakterna i Österbotten är utgångspunkten för Slottes skildring av fem generationers liv, från Siljas mormors mormor, som förlamad av sorg har följt fyra barn till graven, till Silja själv, som har förlorat sin mor i cancer. Släktled efter släktled tvinnar sig skam och skuldkänslor med känslorna av förlust.
Den klassutjämnande grundskolan
Sverige är ett klassamhälle på ett annat sätt än Finland, säger Ingström. Det finns en djupare medvetenhet om klass där. I Finland hade vi ett välsignat, demokratiserande skede när studielånen kom och där också första generationens akademiker kunde känna sig rätt så oproblematiskt okey, uppfattar hon. Samtidigt fanns här förstås jättelika, hemska klasstrauman att bearbeta från inbördeskrig och dylikt. Och nu kommer fattigdomen på nytt som en realitet och nästan oberoende av någon slags börd kan man bli medellös. En av de saker vi nu borde hitta tillbaka till och värna om är vår klassutjämnande fina grundskola, säger Pia Ingström
I Dokumenterat den 4.1.2015, kl. 09.03 med repris den 7.1, kl. 11.03 medverkar Therese Bohman, Pia Ingström och Erik Helmerson.