Clik here to view.
På Universum i Helsingfors bjuds publiken på en verklig klassiker inom den jiddischspråkiga dramalitteraturen. I föreningen Idishe vorts uppsättning av Dibbuk – mellan två världar möter det västerländska kärleksdramat den judiska berättartraditionen och resultatet är en suggestiv melodram med ockulta inslag. Mikaela Hasán står för regin, Markus Fagerudd har skrivit helt ny musik till uppsättningen och på scenen står över tjugo medverkande, inklusive en kör ledd av Ruut Kiiski.
I Dibbuk färdas vi ett hundratal år tillbaka i tiden, till en småstad i västra Ukraina. Ungdomarna Khonen och Lea har förälskat sig i varandra redan vid det första ögonkastet och det borde egentligen inte vara något problem. Deras fäder har avtalat om giftermål redan innan ungdomarna föddes. Men när de äntligen möts är löftet redan glömt. Leas far låtsas att han inte ens inser vem den fattiga yngling han utspisar vid sitt bord är. Han vill gifta bort sin dotter ståndsmässigt.
Upptakten är alltså en klassisk berättelse om brutna löften och kärlek med förhinder men författaren och folkloristen S. An-sky förankrar samtidigt sin berättelse i en judisk berättartradition med inslag av både folktro och mysticism. När Khonen inser att hans utvalda ska giftas bort med en annan man tillkallar han mörkrets makter. Hans kropp faller död ner men hans själ bosätter sig som en osalig ande, en dibbuk, i Leas kropp för att slutföra sitt uppdrag.
Resultatet är en berättelse som appellerar över kultur- och språkgränser. Så är också den etthundra år gamla pjäsen översatt till många språk och nya adaptioner föds ständigt. Jag förmodar att dagens unga fantasygeneration t.ex. med lätthet kan känna sig hemmastadd i upplägget.
Och Idishe vorts uppsättning är verkligen också en uppsättning för alla sinnen.
Suggestiva stämningar
Anna Sinkkonen, Mari Agge och Paula Lehtonen har tillsammans kreerat ett scenrum där mystiken väcks till liv med ljuseffekter och videoprojektioner och lika suggestiv är Markus Fagerudds musik-och ljudvärld.
Inget kommer från band. Ljudvärlden skapas i sin helhet av kören och en musiker på scenen, Daniel Schaul på cimbalom. Att kören dessutom har en självständig, kommenterande roll som det samhälle och den församling Dibbuk utspelar sig i ger uppsättningen både stadga och volym samtidigt som Hasáns regi stramt håller ihop hela bygget.
Att pjäsen framförs på originalspråket jiddisch har naturligtvis varit den största utmaningen och visst kan man ibland förnimma hur kugghjulen formligen rasslar i huvudet på skådespelarna inför längre textsjok. Men trots att bara en del av de medverkande har en bakgrund som professionella artister fyller alla sina roller väl, i vissa fall rent sagolikt bra.
Jag tänker framförallt på Judith Regwan i den centrala rollen som Lea. Hon gestaltar en utvecklingslinje som går hela vägen från blyg ungflicksförälskelse till besatthet och raseri för att slutligen utmynna i den vuxna kvinnans beslutsamhet och mod att ta sitt öde i egna händer.
Teater i teatern
De övriga rollerna är mera statiska till sin karaktär men skådespelarna fångar essensen i dem träffsäkert och tar verkligen vara på de där enskilda momenten där de antingen belyser någon del av sina karaktärer eller det samhälle och den tankevärld de är rotade i.
När Kaj Takolander i rollen som den undergörande rabbinen Azriel utvecklar sin liknelse mellan vikten av själslig styrka och lindansarens färd över ett bråddjup t.ex. växer sekvensen till ett fascinerande moment av teater i teatern. Medan vi ser honom gestalta den darriga balansakten som fingerteater förvandlas vi alla till andäktiga lärjungar med ögon och öron på helspänn.
Dibbuk är en resa mellan två världar i många bemärkelser. Och dessutom kompletteras uppsättningen av årets bästa programblad: ett digert informationspaket där arbetsgruppens medlemmar också delar med sig av den forskning de själva gjort i samband med projektet.