”All intellektuell och konstnärlig verksamhet, till och med skämt, ironier och parodier, upptas bättre av mängden om den någonstans bakom det stora verket eller det stora skämtet kan skönjas en kuk och ett par pungkulor.”
Så inleder den norsk-amerikanska författaren Siri Hustvedt sin senaste roman Den Lysande Världen. Det är en fiktiv biografi om konstnären Harriet Burden, som genom tre manliga alter egon försöker blottlägga konstvärldens könsmaktsordning.
- Harriet upptäcker sidor av sin egen maskulinitet via de manliga masker hon använder för att få uppskattning för sin konst, säger Siri Hustvedt då jag träffar henne under ett besök i Helsingfors.
Hon menar att vi alla har både feminina och maskulina sidor, men påpekar att det redan i sig är ett ställningstagande att använda dessa begrepp eftersom de är kulturellt betingade.
Romanfiguren Harriet försöker på sätt och vis erövra den makt hon känner att hon aldrig fått på grund av sitt kön.
Ser du Harry som ett subjekt, eller som ett objekt som agerar subjekt? 
- Jag tror att både män och kvinnor har aspekter av aktivitet och passivitet i sig. Men i kulturen är det kodat så att män i allmänhet tillskrivs mer aktivitet medan kvinnor ses som mer passiva. Jag hoppas att Harriet spränger en del av dessa könsbarriärer, eftersom hon är en stark fysisk och psykisk karaktär.
Harriet, eller Harry som hon kallas, trotsar alltså det sätt på vilket kvinnor fortfarande oftast porträtteras. Det ”kvinnliga” kopplas i vår kultur ihop med kropp och passion, medan Harriet är passion och intellekt på samma gång.
- Avsiktligt gav jag henne mycket stora bröst och en kurvig kropp, så att den aspekten inte heller kan förbises, berättar Hustvedt.
”Jag har varit Penelope men nu är jag Odysseus” är en av Harriet Burdens repliker mot slutet av boken. Hon har suttit hemma och väntat tillräckligt länge. Hela berättelsen är en upptäcktsfärd i hur det som kvinna går att bli sitt eget livs Odysseus.
Jag frågar om en scen i romanen där Harriet och en av de manliga konstnärerna, Rune, tar på sig fysiska masker, för ett slags rollspel.
- Jag är glad att du tar upp den här scenen, eftersom de flesta verkar ha förträngt den totalt, säger Hustvedt. Den är mycket fundamental för berättelsen.
I scenen spelar Harriet en manlig och Rune en feminin roll. De gestaltar sina karaktärer som absoluta stereotypier. Det är ett masochistiskt spel med sexuella undertoner som ändå inte får utlopp.
- Det intressanta är att Harry plötsligt upptäcker obehagliga sidor av sig själv i den kulturellt maskulina rollen, med starka paralleller till sadism, säger Hustvedt.
Du är själv erkänd både som skönlitterär författare och som vetenskapsskribent. Vilka är skillnaderna mellan de här två världarna?
- Konsten är generellt feminint kodad, medan vetenskapen ses som maskulin. En kvinna som sysslar med vetenskap maskuliniseras automatiskt, medan en kvinna som gör konst blir dubbelt förkvinnligad. Manliga konstnärer maskuliniserar det som redan ses som en feminin handling, konsten – den är mjuk och gullig, i kontrast till den hårda och logiska vetenskapen. Den dubbla feminiseringen är en belastning för kvinnor inom konstvärlden.
Berättelsens Harriet Burden är änka efter den framstående konsthandlared Felix Lord - hur mycket självbiografiska drag har boken?
(Hustvedt är gift med en av USA:s mest framgångsrika författare Paul Auster.)
- Jag är inte Harry. Jag har haft tur på ett sätt som Harry inte hade under sin livstid, hon fick inte det konstnärliga erkännande hon önskade. Men samtidigt har hon ju inte uppstått ur ett tomrum. Jag njöt verkligen av att få vara så arg medan jag skrev!
Kultur- och samhällsprogrammet Lasso har den här veckan temat Den nya kvinnligheten. Onsdagen den 3.12.2014 på Yle Fem, samt på Yle Arenan.