Clik here to view.
Frida Lindholm från Hon som inte rodnar och Stiftelsen i Radio X3M och Michael Cronström, redaktör för Kors och ters och Vega Rock i Radio Vega, bekantade sig med varandras musiksmak. Vad anser Michael om Taylor Swift? Och Chris Robinson Brotherhood, är det kanske Fridas nya favoritband?
Chris Robinson Brotherhood - Phosphorescent Harvest
Michael Cronström: Phosphorescent Harvest är Chris Robinson Brotherhoods tredje album. Chris är ju känd som sångaren i den framgångsrika gruppen Black Crowes vilket betyder att han kan ta ut svängarna med sitt sidoprojekt utan att tänka alltför mycket på de ekonomiska konsekvenserna. Efter 25 år och dryga 30 miljoner sålda Black Crowes-album torde det finnas så mycket pengar på kontot att Chris kan göra mer eller mindre vad han vill musikaliskt när Crowes tar paus, vilket de ju har gjort ganska ofta under de senare åren.
Phosphorescent Harvest öppnar sig inte lika snabbt och lätt som föregångaren Behind The Magic Door. Första gången jag lyssnade blev jag litet besviken, men sakta och säkert har albumet börja låta bättre. Och det är ju ofta så att man lätt tröttnar snabbare på sådant som genast låter bra. Här är ett album som säkert kommer att höra till mina favoriter långt in i framtiden.
Chris Robinson har tillsammans med låtskrivarpartnern och gitarristen Neal Casal (känd bl.a. från Ryan Adams kompgrupp) skapat en platta som låter självsäker, lugn och fylld av skaparglädje. En salig blandning av rock, americana och psykedeliska tongångar. Jag tycker i synnerhet om Chris Robinsons avspända och melodiska sång. Phosphorescent Harvest funkar som albumhelhet, man kommer in i en groove och vaknar till 65 minuter senare förvånad över att det redan är slut. Sällsynt i dessa dagar.
Så här bra kan det låta när mänskor som kan sin sak får göra vad de vill utan att skivbolagsfigurerna* står i studion och pekar menande på klockan och gnäller om avsaknaden av potentiella hitsinglar. Synd att inte alla har möjligheten att göra musik på det här sättet.
*Chris Robinson Brotherhoods skivor ges ut på bolaget Silver Arrow som delvis ägs av Chris själv. Han är alltså sin egen skivbolagschef.
Favoritlåt: Badlands Here We Come
Skolvitsord: 9
Kuriosa: CRB skulle ursprungligen bara vara ett lokalt LA-band med Kalifornien som verksamhetsområde. Nu turnerar de flitigt överallt i USA. Jag skulle gärna se dem live i Europa. Få se….
Frida Lindholm: En vinter hyrde vi bil i Kanada med några vänner. Med en gammal Chrysler åkte vi genom Klippiga Bergen. Nu och då såg vi en skylt där det stod 200 km till nästa bensinstation. Just på den resan skulle Chris Robinson Brotherhood passa perfekt.
En morgon på väg till jobbet lade jag på Phosphorescent Harvest av Chris Robinson Brotherhood. Skivan höll mig vaken, men jag kände mig irriterad och trött när jag kom fram. Klockan nio på morgonen när min kropp vill piggna till, skratta och ladda upp ny energi fungerar det inte att byta ut morgonradio mot Chris och hans brotherhood.
Schysst som jag är ger jag skivan en chans till. En sen natt nästan ensam på motorvägen mellan Helsingfors och Borgå lyssnar jag igen och då känns rytmen en annan. De sex minuter långa låtarna är tillräckligt långa. Melodierna lugnar min körstil och det trygga soundet passar ihop med asfaltens färg.
Jag har fått höra att du aldrig skall jämföra en artist med en annan, en regel jag alltid bryter mot. Jag kan inte låta bli att tänka på Eagles. Släkt? Fans? Bröder? Grannar? Ludikusiner? Och så tänker jag på Johnny Cash. Fast det är nog främst vildmark och amerikansk brytning.
För mig känns Chris Robinson Brotherhood som ett band som spelar lite för långa låtar och lite tråkigare versioner av Eagles hittar. Musiken lämnar mig ifred och låter min hjärna tänka helt egna tankar, men den ger mig inget nytt. Men, för att försvara bandet: Trots att Phosphorescent Harvest inte lyckas hålla i mig betyder det inte att den ensamma lastbilschauffören, honom man ser i tv-serien Ice Road Truckers på väg till Alaska på en isig och mörk väg, inte spelar Chris på repeat.
Vitsord: 6
Favoritlåt: Badlands Here We Come
Här kan ni se Badlands Here We Come med Chris Robinson Brotherhood.
Taylor Swift - 1989
Bry dig inte om vad folk säger. Skaka av dig det, sjunger hon i Shake It Off. Det är ett fantastiskt budskap, speciellt då det är så lätt att vara anonym och säga vad som helst åt vem som helst på nätet. Samma gäller ju i verkliga livet också, låt inte någon trycka ner dig
Frida Lindholm: Jag lyssnar ofta på musiker jag tycker är häftiga på något sätt (fast det gör väl alla). För mig är utstrålningen det viktigaste, den skall höras i låtarna. Taylors megahit Shake It Off är en sån. Den föll just ner till plats nummer tre på amerikanska Billboardlistan. Nummer ett är Taylors nya singel Blank Space. Hon är den första kvinnan någonsin att peta ner sin egen hit från plats nummer ett.
Taylors kamp mot streamingsajters utnyttjande av artister är modig (trots att jag själv blev irriterad då jag insåg att jag inte kunde lyssna på skivan via Spotify utan var tvungen att hitta ett fysiskt exemplar någonstans). I varje fall, smart gjort att kräva rätt lön för rätt mängd arbete. Det verkar ju ha fungerat eftersom hon med sin skivförsäljning också toppar Billboards albumlista just nu.
Vad gäller själva skivan 1989 är den inte lika superb som helhet. Den blir ganska snabbt tråkig och många av låtarna påminner om varandra. Men som Michael säger, man plockar några låtar här och där och lyssnar en lite dos varje dag.
"I stay out too late, got nothing in my brain, that's what people say... Cause the players gonna play, play, play, play, play, And the haters gonna hate, hate, hate, hate, hate. Baby, I'm just gonna shake, shake, shake, shake, shake. I shake it off, I shake it off". Bry dig inte om vad folk säger. Skaka av dig det, sjunger hon i Shake It Off. Det är ett fantastiskt budskap, speciellt då det är så lätt att vara anonym och säga vad som helst åt vem som helst på nätet. Samma gäller ju i verkliga livet också, låt inte någon trycka ner dig. Så när jag ber någon lyssna på Taylor är det för att jag tycker att hon är sjukt cool och har en skön attityd.
Vitsord: 8
Favoritlåt: Shake It Off
Michael Cronström: 1989 är Taylor Swifts femte studioalbum. För två år sedan kunde man se henne stå på scen spelande banjo men nu låter det helt annorlunda. 1989 (vilket är hennes födelseår) är ett försök att göra modern pop tillsammans med de svenska hitmakarna och producenterna Max Martin och Shellback. Gitarrerna (och banjon) får samla damm i sina fodral medan syntarna och trummaskinerna tar deras plats.
Det är ju ganska modigt att förändra sound och stil till den här graden då man är en så kommersiellt framgångsrik artist som Swift. Rädd och ängslig är hon ju inte annars heller med tanke på att hon mera eller mindre ensam har gett sig in på en konflikt med streamingtjänsten Spotify som en protest mot hur litet de betalar artister och låtskrivare.
Friskt vågat, hälften vunnet. Men tyvärr bara hälften vunnet. Taylor Swift är inte tillräckligt bra som sångerska för att man skall kunna koncentrera sig på hennes röst och låta de ofta ganska klumpiga arrangemangen hållas i bakgrunden. Nu blir åtminstone jag ofta irriterad på diverse trummaskinsound och liknande. Många av sångmelodierna låter rytmiskt onaturliga, ungefär som. om. man. skulle. skriva. så. här. Svängen och grooven fattas. Det känns inte helt äkta eller naturligt.
Taylor har själv sagt att hon har tittat tillbaka på år 1989 och många av tidens artister som hon nämner som inspirationskällor, bl.a. Annie Lennox och Madonna. Tyvärr låter det här inte alls som någondera av dem.
I likhet med Frida lyssnade jag på det här albumet i bilen på vägen till jobbet på morgonen. Och i likhet med Frida kände jag mig också stressad och irriterad när jag kom fram. I andra situationer fungerade det bättre, men det här kommer knappast att bli ett av mina favoritalbum. Av de tretton låtarna på albumet finns tre fyra som låter ganska bra, resten är ganska irriterande. Vill jag lyssna på den här sortens musik finns det andra som gör det bättre.
Två till tre låtar åt gången är OK, att lyssna på hela albumet i ett sträck är ganska ansträngande.
Favoritlåt: I Know Places
Skolvitsord: 6,5
Kuriosa: Den internationella Deluxe-versionen av 1989 innehåller förutom tre vanliga bonusspår också tre spår där Taylor Swift spelar upp snuttar av tidiga låtskrivardemon bandade med telefonen och där hon berättar om skrivarprocessen.