Många drömmer om att påverka situationen i världen. Få gör mer än att betala en slant för att döva samvetet. Men det finns de som åstadkommer något konkret. Till dessa hör ett gäng unga män från Finland.
Det började som en dröm om att kunna göra något för utsatta kvinnor och barn i Nepal. En vilja att återgälda något av den trygghet man själv kunnat ta för given. Ett behov av att komma åt en orättvis världsordning.
Och naturligtvis en stor dos idealistisk övertygelse om att det är ens plikt att göra vad man kan för att påverka.
När drömmen väl slagit rot hos Juho Leppänen beslöt han sig för att med bil ta sig från Finland till Nepal i hopp om att sponsorer, facebook-gillare och pressen skulle uppmärksamma det udda projektet. Allt för att samla in så mycket pengar som möjligt.
Med på noterna var snart både Mikael Hautala och Rico Pircklén – unga killar med framåtanda och en beredskap att ta ut svängarna. Det är nämligen inte någon semesterresa som väntar när man kör fjorton timmar om dygnet samtidigt som man ständigt filmar, editerar och uppdaterar en videoblogg.
Det som började som en videoblogg har nu i Timo Peltokangas regi blivit en dokumentär redo för biografdistribution. En roadmovie som tar oss över ryska stäpper, genom kinesiska småstäder och via översvämmade vägar i Pakistan till en slutdestination som bjuder på känslosamma överraskningar.
Det är verkligen skäl att understryka att dokumentären är sprungen ur en videoblogg - annars är det möjligt att man förväntar sig alltför mycket av den dramaturgiska bågen, strukturen och estetiken.
Tempot är hetsigt och såväl logiska transportsträckor som intervjuer med ortsbor saknas helt. Här är det istället ”direkt till kameran”-kommentarer och bilder av förbiilande landskap som dominerar.
Detta är med andra ord en film som fokuserar på själva resan, på dessa tre män i en bil. Men även om resan är poängen med filmen så framgår det tydligt att det är målet som räknas när det gäller själva syftet med den.
Känslosam resa
Innan trion når slutdestinationen har den mått illa både fysiskt och psykiskt. Man har gråtit, längtat hem, varit utmattad, sjuk och rädd. Och man har inte ryggat för att visa allt detta för publiken. De tårfyllda scenerna är resultatet av att man tidigt fattade beslutet att aldrig tala om upplevelser och känslor innan någon hunnit få fram kameran.
Öppenheten har naturligtvis också att göra med ett stort förtroende de unga männen emellan. Eller för att citera Juho: "den här produktionen avviker från andra i och med att den skildrar en resa vänner emellan".
Det är befriande att inse att ”Autolla Nepaliin” helt enkelt visar upp en ny och underbart fräsch bild av den finske mannen – en man som inte är rädd för att vare sig drömma eller visa sina känslor.
En man fjärran från den stereotypa och påtagligt föråldrade bild som inhemska spelfilmer under decennier envisats med att odla.
Den ifrågasatta godheten
Drivkraften bakom projektet må ha varit att uträtta något gott för sämre lottade medmänniskor, men säg den godhet som inte ifrågasätts? Redan i ett tidigt skede fanns det de som var övertygade om att det hela var ett sätt att finansiera en snärtig resa för tre äventyrslystna killar.
Mikael och Juho säger att de var beredda på kritiken och att de därmed varit måna om att kunna redogöra för varje cent. ”Sist och slutligen svarar var och en inför sig själv när det gäller att redovisa för sina intentioner” konstaterar Juho.
I detta nu går även biljettintäkterna till verksamheten i Nepal och de smycken som killarna importerar drar också in pengar. Filmen visar dock att projektet fått ringarna att sprida sig även på det lokala planet - en ny skola byggdes för de kastlösa barnen i en av de byar de besökte och killarna har all anledning att vara stolta över det de fått till stånd.
Men visst är det intressant att det är så svårt att tro att någon faktiskt är beredd att göra något gott av pur vilja att göra något gott.
Det kristna hotet
Om det är fascinerande att det är så svårt att tro på den goda viljan hos folk så är det minst lika fascinerande att inse att killarna valt att inte tala högt om att de delar en religiös övertygelse.
Frånsett det faktum att Mikael i dokumentären bär ett kors runt halsen och att det förekommer en förstulen replik om att han bett för Juho när denne blev sjuk väljer de att tiga om det kristna perspektivet. Detta eftersom det uppenbarligen finns få saker som är så tabubelagda som att medge att man tror på Gud.
"Hade vi dragit för mycket på den kristna tråden finns det många som helt hade vägrat lyssna på vad vi hade att säga" konstaterar Mikael. Och på tal om repliken om bönen och tillfrisknandet har Juho inget annat att tillägga än ett roat: "Om det innebär att Gud var en del av den här resan, så är det väl så".
Nu spelar visserligen den religiösa biten ingen roll för vare sig dokumentärens utformning eller syftet med den, men det oaktat är det intressant att temat är så eldfängt. Handlar det om en ovilja att höra människor använda begrepp som "Gud" eller om misstanken att någon form av missionsiver legat och lurat i bakgrunden?
Om det är det sistnämnda som oroar så tar filmen effektivt udden av dylika tankegångar - "Autolla Nepaliin" ger inte utrymme för så mycket annat än insikten om att detta varit en strapatsrik resa för ett gäng unga killar på jakt efter en mening med tillvaron. En resa som inneburit en inre tillfredsställelse för dem själva och konkret nytta för en mängd nepalesiska kvinnor och barn.
Räcker inte det?