I boken Blod i salongerna. Om sex, primitivism och längtan efter det naturliga skriver konstvetaren och författaren Ingela Lind om hur vi gång på gång lockas av det primitiva och tron på att en ny människa ska födas genom sex, primitivism och konst.
”Primitivismen är kanske förutsättningen för 1900-talets alla drömmar och katastrofer. Jordmånen för våldsromantisk nationalism, fascism och nazism men också för de avarter av kommunism och avantgardism som bäddade för både första och andra världskriget” konstaterar Ingela Lind som också visar hur primitivismen dras till det irrationella.
Under hela 1900-talet kan man se hur olika alternativa rörelser skapar sina egna samhällen där de konkretiserar en idé och försöker realisera sina utopiska tankar i verkligheten – med varierande resultat.
Ingela Lind lyfter fram några intressanta exempel på människor som skapat sina egna sammanhang i hopp om att skapa en ny, vitalare och helare människa eller ett nytt samhälle i opposition mot den unkna borgerligheten.
Drömmen om en ny värld
I början av 1920-talet reste societetsdamen, kosmopoliten och konstsamlaren Mabel Dodge Luhan till New Mexiko för att söka sig tillbaka till en mer äkta och naturlig tillvaro.
Mabel Dodge Luhan var en av förgrundsgestalterna i den amerikanska modernismen, nära vän till Gertrude Stein och älskarinna till bl.a. revolutionären John Reed. Hon rörde sig bland vänsterpolitiska aktivister och konstnärer, och före Första världskrigets utbrott drev hon en radikal politisk salong i Greenwich Village.
Under Första världskriget förlorar hon sina illusioner om en ny och bättre värld, och år 1922 slog hon sig ner i Taos där hon äntligen känner sig hel och hemma. Hon faller för såväl det karga och klippiga landskapet som för den indianska kulturen, och framför allt för indianen Tony Luhan som hon gifter sig med.
I Taos grundar Mabel Dodge Luhan en koloni med avsikt att bereda arbetsrum och -ro för likasinnade konstnärer som sökte sig till s.k. hedniska, ursprungliga och primitiva kulturer i jakt på en stegrad livskänsla och mystik, konstnärer som ville besjälas av platsens ande, landskapets magi och orörda skönhet.
Under årens lopp bodde och arbetade ett flertal författare och konstnärer i konstnärskollektivet, bland dem författaren D H Lawrence, konstnären Georgia O’Keefe, fotografen Ansel Adams, dansaren och koreografen Martha Graham, psykiatern, psykologen och mystikern Carl Jung, samt konstnären Aksel Gallen-Kallela.
Gallen-Kallela i Taos
Hösten 1923 reste den då 58-åriga Aksel Gallen-Kallela till Chicago för att medverka på en utställning med hans verk. I USA drabbades Gallen-Kallela av en kulturchock och hemlängtan, men trots det kom han att stanna i USA i sammanlagt 2 ½ år – dels på grund av en del privata arbetsuppdrag som han fick under sin vistelse, dels tack vare den arbetsro han upplevde att han fick i USA.
Sommaren 1924 skriver Gallen-Kallela hem till sin hustru Mary att han när planer på att resa till New Mexiko för att bekanta sig med indianernas gamla kultur och folkdiktning.
Konstnärkolleger som Ernest L Blumenschein, Bert G Phillips, Walter Ufer och Victor Higgins hade talat sig vara för livet i Mabel Dodge Luhans konstnärskoloni i Taos.
Gallen-Kallela gjorde en kort resa till New Mexiko i augusti, och besökte då som hastigast Taos.
När Mary och parets dotter Kirsti anlände till USA i oktober 1924 reste hela familjen tillbaka till Taos, där man kom att bo fram till april 1925. Familjen Gallen-Kallela hyrde ett hus på 4 rum och kök och hyran betalades med ett träsnitt, skriver Kaari Raivio (barnbarn till Aksel Gallen-Kallela) i boken Akseli Amerikassa.
I Taos målade Gallen-Kallela ett flertal tavlor, han skrev och gjorde skisser och illustrationer till det kommande ”Suur-Kalevala”-eposet.
På konstmuseet Ateneums webbplats kan man se en del tavlor som Gallen-Kallela målat i Taos.
Utopins baksida
I början av 1970-talet grundade den österrikiska konstnären Otto Muehl (1925-2013) ett konstnärskollektiv, Aktionsanalytisk organisation (AAO) även känt som AA-kollektiv, Muehl-kollektiv, Friedrichshofgrupper eller Friedrichshof-kollektivet.
Under de tjugo år kollektivet verkade gav sjuhundra medlemmar från hela Europa upp sin integritet och gick in för att driva och förverkliga idén om extas, skapande och kollektiv sexualitet – målet var att skapa en ny människa och ett nytt samhälle grundat på gemensamt ägande, utlevda drifter och fritt sex. Ideolog var den amerikanska psykiatern, psykoanalytikern, sexologen och sociologen Wilhelm Reich.
Muehl var starkt influerad av amerikansk action-painting och i sina verk och i sitt leverne sökte han efter en urkraft bortom moralen. I sina konstverk använde han sig av människan och hennes avfall som material i stället för färg på duk. Målet var att åstadkomma en social och politisk totalförändring:
”Jag beskriver mig själv som polymorf pervers. Min konstnärliga vokabulär består av skit, urin, sperma, sexualitet, sodomi. Jag använder allt detta för att attackera moraliska tabun. Jag vill göra mig av med allt som beskär sexualiteten. (---) Jag söker det mest direkta uttrycket. Mina målningar uppväcker omedelbara känslor.”
Otto Muehl dog 87 år gammal år 2013 i Portugal där han grundat en ny koloni sedan han suttit 6 år i fängelse straffad för pedofili.
Dagens alternativa samhällen
Vår längtan efter det primitiva är en längtan efter det naturliga och det ursprungliga, det rena och det oförstörda – en längtan som kan tolkas och användas på olika sätt för olika syften.
Idag dyker än en gång alternativa samhällen och levnadssätt upp – framför allt i västvärlden.
Ofta när man en önskan om att skapa en perfekt värld, och dessa samhällen bildas av olika slags idealister som kristna, kväkare, politiska vänsteraktivister, eskapister, anarkister, konstnärer, ekologister osv.
På 2000-talet har man också kunnat se högerkolonier ta form – samhällen där man förespråkar den starkares naturliga rätt, elitism, rasism och våld.
”En primitiv darwinism som är fundamentalismens credo”, såsom Ingela Lind skriver i boken Blod i salongerna. Om sex, primitivism och längtan efter det naturliga.
I Bokmagasinet söndagen den 30.11 kl. 16.20 med repris tisdagen 2.12 kl. 23.03 är ett tema vårt behov av det primitiva - då träffar vi Ingela Lind och läser Karl Ove Knausgårds essäer i samlingen Själens Amerika.