För tv-serien The Norden flög vi poliskapten Peter Whittingham över från Los Angeles till Vasa där han fick berätta litet om sin vardag i miljonstaden och jämföra polisjobbet med de lokala Vasapolisernas. Sedan fortsatte vi till Sverige och Norge.
Peter har haft en lång karriär och han är ännu i aktiv tjänst. 1974 började han sin bana inom polisen på Jamaica innan han 1983 flyttade till USA. Men han är också kräsen med allt möjligt. Han synar varje efterrätt på restaurangen i fogarna och nöjer sig bara med en viss sorts kokosströssel på chokladen när vi betraktar karamellhyllan på bensinstationen. Om hissen är litet trång är han missnöjd med hotellet.
När han köpt en halsduk i en butik kastar han utan att tveka plastpåsen på golvet. Jag förklarar att vi nordbor normalt kastar skräp i sopkorgen som står precis bredvid. Åtminstone när vi är nyktra. Peter dricker inte själv, men han lyfter skamset upp sitt skräp och kastar det i soporna.
Det märks att han kommer från ett land och en stad där allt är större och verkligheten är en helt annan än här i lilla kalla norden. Snö har han inte just sett heller.
Ett av Peters tidigare specialområden var gäng i LA En bra polis kan tyda både graffiti, tatueringar och handtecknen för att ha koll på vad som sker inom gängvärlden.
The Norden
Upplägget är med andra ord precis som vi vill ha det då vi filmar tv-serien ”The Norden” där vi flyger in människor från en helt annorlunda kultur än vår och låter dem kommentera sitt eget expertisområde i Finland, Sverige, Danmark och Norge.
Det blir litet som Village People: en polis, en präst, en fängelsedirektör, en siciliansk singelkille och en hårt arbetande japan. Och en rysk kvinna med klar uppfattning om mäns och kvinnors roller i samhället. (Vid närmare tanke, glöm Village People.)
Vad vi och andra nordbor försöker förklara för Peter Whittingham är att mannen på gatan kanske tycker det känns konstigt att föra en diskussion om vädret med en polis som bär sitt laddade vapen synligt och vill bli tilltalad ”sir”. Och bär svarta solglasögon.
Plånboksexperiment i Vasa
Vi gör ett litet experiment i Vasa: Vi ber polispatrullen köra oss till stans farligaste område. Det blir då studentbyn där de har flest utryckningar. Fylleri, fester som stör grannarna och droger. Kanske någon som pissat i en postlåda.
Här mitt på gatan ber vi Peter att ”tappa” sin plånbok som innehåller 50€ i kontant (jag fick låna honom pengar) samt hans kontaktuppgifter. Vad är chansen att han skulle få den tillbaka i farligaste området i Los Angeles? Ni kan säkert gissa svaret på den frågan. Vi återkommer till hur det gick i experimentet alldeles strax.
Att stanna en bil
Vi vill jämföra hur amerikanska poliser bemöter människor och hur finska poliser gör det. Till exempel då man stannar en bil. Jag sätter mig bakom ratten och fantiserar mig in i en Hollywood-film. Sirener. Blåljus i backspegeln. I sidospegeln ser jag hur en tvättäkta ”officer” närmar sig. Jag vevar ner rutan och stammar fram en hälsning. ”What seems to be the officer, problem?”, liksom.
Med ficklampan bländar Peter mig och frågar om jag har druckit. Jag svarar snällt att nej tack, men inuti blir jag provocerad av beteendet och skulle helst pissa på hans polisbil när han inte märker det. ”Ta bort den jävla lampan ur mina ögon”, tänker jag. Peter beordrar mig att hålla händerna på ratten.
Därefter är det de finska polisernas tur. Ingen lampa rakt i ögonen, inga solglasögon och aningen mänskligare tilltal. Inte mjäkig, men en saklig ton. Med en ficklampa rakt i ögonen ter sig allting mer aggressivt och hotfullt. Inte tryggare alls.
Polisparanoia
De finska poliserna frågar efteråt av Peter varför han allra först nuddade vid min bils baklucka med handen? Nå givetvis för att se till att den är låst ifall det gömmer sig någon i bakluckan, färdig att attackera.
Ficklampan och ordern att hålla händerna på ratten samt att bara veva ner sidorutan har alla att göra med polisens egen säkerhet. Att hålla koll på den andre och inte bli skjuten själv först. Finska polisen ber chauffören öppna dörren så att de ser in i bilen och kan smälla dörren på chauffören om han försöker någonting.
Det blir sällsynt klart under filmningsveckan att en amerikansk polis konstant, varje dag, utsätter sig själv för livsfara och att varje arbetsdag kan bli hans sista. Det intrycket vill Peter åtminstone ge när han försvarar bruket av tjänstevapen. Liksom vikten av att raka sig ordentligt och lysa folk i ögonen.
Både den finska och den amerikanska metoden ter sig lika dumma eller förnuftiga för mig. Alla är överens om att poliserna skall vara två och den andres uppgift är att närma sig bilen från passagerarsidan.
Fråga först, skjut sedan
Riktigt upprörd blir Peter när vi kör till naturfagra Mo i Rana i Norge och nedanför fjällen börjar diskutera resurser och befogenheter med konstapel Remi Anbakk som knallar omkring utan tjänstevapen. En knivman tog livet av Remis kollega för några år sedan och denna tragedi hade enligt Peter kunnat undvikas om polisen varit beväpnad. Remi instämmer. Det känns otryggt att veta att du har ditt vapen inlåst i en låda i polisbilen och för att få ta ut den måste du ringa chefen och be om lov. Sådan är lagstiftningen i Norge. Som tur finns det snö i Mo i Rana så man kan kasta snöbollar på skurkarna.
Peter skakar på huvudet och tycker den norska lagstiftningen är alldeles huvudlös. Som pricken på ”i” har den avlägset belägna polisstationen pansarglas i dörrar och fönster. Både Peter och Remi skrattar trött åt de underliga prioriteringarna.
En prydlig polis är tryggare
Peters viktigaste budskap är att en synlig närvaro av poliser inger trygghet hos befolkningen. De skall också vara beväpnade. Helst hårt beväpnade. Och de skall tala med folk. ”Hur är läget med frun ikväll? Nice weather.”
Poliserna skall inte heller ha långt hår, skägg, örhängen , ärmlös skjorta eller senapsfläckar på kravatten. Som polisaspiranterna i Sverige. Peter brottas med Manda Lundmark i Umeå på polishögskolans träningsmatta och berömmer henne. Peter tycker hon är gjord av rätt virke för att bli en polis. Men han blir smått förfärad när han ser studerandenas klädsel. I USA är det ”boot camp” som gäller. Polisutbildningen fungerar som militären. En kortsnaggad frisyr, inga synliga tatueringar samt skägglös haka är en ”säkerhetsfråga”. På något vis, som han inte exakt kan förklara. Tryggt, snyggt och heterosexuellt.
Hur gick det med plånboken?
Tillbaka till vårt experiment. Vi bad Peter ”tappa” sin plånbok i värsta området av Vasa.
Se här hur det gick när vi testade Peter:
