Någon gång under sent nittiotal fick jag och ett par kompisar den goda idén att för första gången på länge gå och se en teaterpjäs. Det blev Hammars uf och pjäsen Bäddat för sex. Förväxlingar som heter duga och dörrsmällar som ringer i öronen på ett hotell. Efter det dröjde det många år innan jag såg följande pjäs.
Min hustru är en inbiten teaterapa. Hon har spelat teater i så gott som hela sitt liv. Givetvis gick det på sedvanligt vis, jag drogs med i teatervirvelvinden och stannade där i många år. Ända tills jag blev småbarnsfar hann jag spela allt från diabolisk pirat på Åland med Hitler-mustasch till ängslig judisk skräddare med Jesus-skägg.
Intresset för teater växte alltså fram rätt sent hos mig. Visst har jag ju spelat troll i Tolkis lågstadium, både på scenen under julfesten och i klassrummet och jag hade faktiskt en liten roll i pjäsen Huset i Montevideo på Hammars uf. Men i övrigt kom man nu i kontakt med scenkonsten de ytterst få gånger skolklassen åkte iväg till Svenskis i Helsingfors för att se någon pjäs. Annars fick det stanna vid Lurens sommarteater.
Nu måste det genast påpekas att jag på inga vis förringar det otroligt viktiga och stora kulturdåd Lurens, Postbacken och i dagens läge också Pellinge och Hindersby gör. För att inte tala om den finskspråkiga Porvoon Teatteris årliga strävan att föra in Borgåborna i kulturens högborg. Jag har verkligen heller inte glömt bort den oerhört fina satsningen Borgå stads ungdomsväsende gjorde under många år då unga mänskor på två språk ställde sig upp på scenerna i staden för att köra både egna pjäser och klassiska stormusikaler.
Ett kungarike för ett teaterhus
Men är det faktiskt så, att en stad i Borgås storlek med omnejd faktiskt inte förmår att förse sina invånare med ett riktigt teaterhus, drivet av riktiga professionella skådespelare? Jag vet att vår lilla pittoreska stad under årens lopp har lockat till sig just av den varan, alltså riktiga professionella skådespelare. Jag har intervjuat många av dem. Alla säger samma sak: Oj vad det skulle vara roligt att spela här. Så var klämmer skon då?
I samtal med stadens kulturledning kommer alltid den ekonomiska aspekten fram. Likt greker i urgamla tragedier tas säcken och askan fram och så gråts det trestämmigt över hur usel situationen är. Okej, det är svindyrt att bygga upp en föreställning, det vet jag. Men om alla dessa småteatrar på amatörnivå lyckas, varför skulle då inte proffs göra det? Med lite stöd från kommunen och mycket stöd från fonderna är jag rätt säker på att det ska gå att åtminstone komma igång.
Ett annat argument mot att grunda en teater i Östnyland är att det inte finns lokaliteter för ett stadigvarande teaterhus. Nå, hur är det till exempel med sidosalen i Konstfabriken? Där uppträder visserligen band då och då, men musik kan spelas på andra ställen också. Hur många av stadens gamla ungdomsföreningshus står tomma i dagens läge? Eller åtminstone nästan tomma? Kunde man kanske bygga upp en stadigvarande teater där? På två språk? En säsong finska och en säsong svenska?
Bästa professionella skådespelare och kulturledning i Borgå stad! Stäm ett möte. Grunda ett teaterhus. Jag lovar att komma och se alla pjäser ni sätter upp. I synnerhet den fina farsen Bäddat för sex.