Författaren Virginia Woolf (1882-1941) föddes och växte upp i London, en stad hon älskade och som hon också använde som scen i sina romaner.
Virginias första adress i London var föräldrahemmet på Hyde Park Gate 22 i Kensington. När fadern dog flyttade familjen till stadsdelen Bloomsbury, där Virginia kom att bo på några olika adresser innan hon tillsammans med sin make Leonard år 1915 bosatte sig i förorten Richmond för en period på nio år. I mitten av 1920-talet återvände paret Woolf till Bloomsbury där de bodde till augusti 1940.
Under årens lopp bodde paret Woolf också i olika perioder i Monk’s House i byn Rodmell i Sussex – efter att tyskarna bombat sönder Londonhemmet på Mecklenburg Square flyttade paret för gott till Monk’s House. Det var också här, i floden Ouse, som Virginia Woolf dränkte sig den 28 mars 1941.
”Ingen har väl någonsin längtat som besatt efter en blyertspenna. Men det finns omständigheter då det kan kännas ytterst önskvärt att ha en penna, ögonblick då vi till varje pris måste hitta på ett skäl, en ursäkt för att promenera genom halva London mellan tedags och middagen. Precis som den som jagar räv gör det för att bevara rävstammen och golfaren spelar golf för att de öppna markerna skall bevaras från byggherrar, så duger det med en blyertspenna som förevändning när man plötsligt får lust att driva omkring på gatorna, och när man reser sig upp från stolen säger man: ’Ja, jag måste verkligen köpa en penna’, som om man med denna ursäkt som förevändning tryggt kunde unna sug stadslivets största nöje vintertid – att strosa omkring på Londons gator.”
Citatet taget ur Virginia Woolfs essä ”Att strosa omkring på gatorna. Ett Londonäventyr” (Street Haunting) som ingick i den amerikanska tidskriften ”The Yale Review” i oktober 1927 – här översatt till svenska av Gun R Bengtsson och ingår i samlingsvolymen London (ellerströms förlag, 2009).
Promenadens roll och symbolik
Lisbeth Larsson är professor i litteraturvetenskap med genusvetenskaplig inriktning vid Göteborgs Universitet, och i höst är hon aktuell med Promenader i Virginia Woolfs London – en diger bok där Larsson dyker ner i Woolfs texter för att se hur personerna i romanerna rör sig i den konkreta staden.
Virginia Woolf promenerade själv runtomkring i London – helst flera timmar per dag, antingen ensam eller tillsammans med andra, ofta tillsammans med sin man Leonard. Promenaderna gjorde henne glad och upprymd och gav henne energi och material till pågående skrivarbeten.
På samma sätt har promenaderna en katalysatorisk effekt på Woolfs romanfigurer: enligt Larsson innebär förflyttningen i rum också en förflyttning i känsla och tanke, personerna blir till i gåendet och ”i dialog med de gator de går på, de parker de passerar, de bänkar de sitter på, de statyer de ser, de människor de stöter samman med.”
Personerna i Woolfs romaner promenerar också påfallande mycket och ofta i kvarteren i de centrala delarna av London i området kring tidningsgatan Fleet Street, affärsgatan The Strand och det nybyggda Victoria Embankment.
Denna del av London stod för en utopi, en dröm om frigörelse och förnyelse, en dröm om ett samhälle där kvinnor och män kan umgås på lika villkor och där kvinnor också kan röra sig ensamma.
Enligt Lisbeth Larsson signalerar och betyder de enskilda promenaderna olika saker, och för Woolf det är synnerligen viktigt vem som rör sig var, när och hur.
Promenaderna och mötena signalerar och problematiserar frågor kring kön och klass – de flesta av huvudpersonerna i Woolfs verk bor och rör sig i de västra, burgna delarna av London, om någon förirrar sig ut i de fattigare östra delarna av London eller söder om floden Themsen signalerar författaren att personen ifråga hamnat där av nödtvång eller av barmhärtighet: ”När hon inte anger exakta adresser handlar det genomgående om oklara framtidsdrömmar, traumatiska händelser och social misär. Det gör att det av kvinnor drömda liksom det för dem hotfulla får en ospecifik och allmängiltig karaktär” konstaterar Lisbeth Larsson i Promenader i Virginia Woolfs London.
Från eufori till ångest
London var Virginia Woolfs stora kärlek och i hennes romaner fram till 1930-talet hyllas staden för dess storslagenhet och dess livskänsla, men under 1930-talet växer Virginias ambivalens inför staden: i den postumt utgivna romanen Mellanspel framställs London som ett svart hål och en skådeplats för patriarkal terror, en plats där kriget ständigt gör sig påmint.
Enligt Susan Merrill Squier, som också skrivit en bok om Virginia Woolf och London, medförde förlusten av London att Virginia förlorade tron på den utopiska staden där kvinnor skulle kunna vara fria från mäns aggressivitet.
Lisbeth Larsson konstaterar att London under senare år för Virginia Woolf kom att stå för ”manlig aggressivitet, pengar, girighet och makt”, och att det är som om kartan över stadens centrum vänts ut och in och nu bara visar baksidan av staden.
Litterära promenader på Google Maps
Virginia Woolf var oerhört noga med att få det konkreta London rätt i sina verk – hon gjorde anteckningar om platser och tider, adresser och rutter för att få allt att stämma.
Lisbeth Larsson har för sin del vandrat i de fiktiva personernas fotspår, gata upp och gata ner, för att känna in och känna av stadens puls och livsnerv, för att försöka förstå vilken betydelse en viss promenad har i en persons liv, eller hur det kommer sig att en romanfigur tar av till vänster istället för höger, eller varför någon hoppar i en taxi vid en viss plats.
I boken Promenader i Virginia Woolfs London har Lisbeth Larsson läst av staden London via Virginia Woolfs verk och tecknat in alla promenader och rutter som romanfigurerna företar sig i ett stort antal kartor som finns tryckta i boken och man kan också ta del av dem på förlagets webbplats.
Läs också Malin Kiveläs resereportage från Monk's House.
I Bokmagasinet söndagen 23.11 kl. 16.20 med repris tisdagen 25.11 kl. 23.03 reser vi i Virginia Woolfs fotspår till London och Monk's House samt firar 100-årsminnet av den walesiska poeten Dylan Thomas.