Men vad är det? Svaret är enkelt: Det här är ett konstverk. Och när det är ett konstverk visar det inte verkligheten utan avbildar verkligheten, ger ett sken av verkligheten. Därför är det du ser inte en naken kvinna.
Förhållandet mellan avbild och verkligheten aktualiserades för konstens del redan år 1929 när den franska konstnären René Magritte målade sin tavla La trahison des images (Bildernas förräderi). Bilden verkar vara en motsägelse, men det är en sanning. Målningen är ingen pipa. Det är bilden av en pipa.
Den holländska konstnären Dries Verhoeven relaterade förstås till Magritte när han lät uppföra sitt verk Ceci n’est pas i centrala Helsingfors som en del av teaterfestivalen Baltic Circle. Under en hel vecka spelade han upp olika tablåer i en glasbox som stod bakom Glaspalatset. Det var en och annan eftermiddagsflanör som fick sitt kaffe i vrångstrupen när hen promenerade förbi konstverket.
Dries Verhoeven: Ceci n'est pas...
Syftet med Dries Verhoevens verk var att provocera. Medan vi gick förbi eller stannade upp skulle vi ompröva vårt sätt att se på saker och ting: Är det här verkligen en far som läser för sin dotter? Är det här verkligen en svart man i sina bojor? Är det här verkligen en naken kvinna?
Men hallå, det var ju ingen naken kvinna i glasburen! Där satt ju en kvinna i underkläder! 
Men det var meningen att det skulle sitta en naken kvinna i boxen. Tyvärr förbjöd Helsingforspolisen det ursprungliga verket. Polisen tyckte att scenen skulle uppfylla kriterierna för offentlig kränkning av sedligheten.
Det här är förstås ingenting mindre än en skandal. Inte nödvändigtvis att polisen ingrep, utan att polisen ingrep innan någon hade känt sig kränkt. Det är ju inte polisen som bestämmer kriterierna för vad offentlig kränkning är. Tänk er om poliskåren med sina värderingar får bestämma kriterierna för vad som är ett brott. Jag får tacka.
Såklart var konstnären och de ansvariga för teaterfestivalen upprörda och protesterade mot tillslaget i ett välformulerat pressmeddelande. Aktionen visade med all tydlighet att Finland fortfarande är ett förmyndarsamhälle där myndigheter vill bestämma över sina undersåtar. Ett sådant agerande hade man kunnat förvänta sig i Ryssland, Kina eller Iran. Men inte i Finland i nådens år 2014. Jag skäms för det här.
P.S. Kulturprogrammet Kollektivet besökte konstverket den 12 november när det satt en pojke i buren som putsade en pistol. Inslaget hittar du i programmet som går ut den 21 november på Yle Fem (repris den 22 november).
Det här är inte framtiden (Ceci n'est pas le futur)
