För 75 år sedan fylls vägar, gator och tåg inte bara av unga män på väg mot fronten – utan också av hästar. Under den stora reservövningen hösten 1939, som de facto är en regelrätt mobilisering, genomförs också en omfattande utskrivning av civila hästar. Försvaret själv har 5000 hästar. När vinterkriget bryter ut är antalet över 70 000.
Utskrivningar
Sammanlagt avstår civilbefolkningen 130 000 hästar till vinter- och fortsättningskrigen. Så långt det är möjligt lämnar man ingen gård hästlös. Ödesgemenskapen med mänskorna är snarlik; de unga, de gamla, de sjuka och de dräktiga får bli kvar och axla ansvaret för att livet skall kunna fortgå också vid hemmafronten.
På uppsamlingsplatser runt om i landet samlas hundratals hästar inför ett okänt öde, spända framför kärran med sina bästa seldon, lastade med havre och hö för tre dagar, en filt, en grimma och ett dricksämbar. Med djupt allvar förberedde pappa Kiltti för resan. Hängde ännu ett ämbar om dens hals. Den dricker inte ur något annat, hade han sagt då han lämnade över sin käraste ägodel i Villmanstrand.
Jag var tvungen att föra vår häst Lintu till kriget, till Järvenpää station här hemifrån Pusula. Det var en sträcka på sådär 90 kilometer. Vi körde efter varandra, startade på kvällen, i skymningen. En sådan kolonn med hela socknens hästar blev till en kedja på flere hundra hästar. Alla hade stuvat sin kärra med så mycket hö och täcken för sin häst som möjligt, det var ju redan höst, och ingen visste hur hästarna skulle resa vidare. Förstås hade man tårar i ögonen vid avfärden. Så länge vi körde genom bekanta trakter försökte Lintu vända av där den var van att vända. Den undrade över mängd av hästar som följde med på vägen, men uppförde sig lugnt och fint. (Salme Ahola f 1920)
I en tid då hästarna är högt skattade arbetskamrater och familjemedlemmar är avskedet svårt. De flesta hästar är egna uppfödningar, med långt större betydelse för ägarna än enbart som arbetsredskap. En körkarl fick order om att välja sig en häst från uppsamlingsplatsen. Han valde ut en pigg häst och satte sig på kärran. Men ägaren släppte inte taget. Då hästkarlen undrade om det var något fel på hästen, brast den gamla mannen i gråt. Han ville inte låta sin häst gå.
Hästkunskap
Vid krigsutbrottet 1939 lever 70 % av befolkningen på jord- och skogsbruk. Det finns 53 000 bilar och 350 000 hästar i landet. En verklighet som borgar för att de flesta soldater som utses till häst- och körkarlar vet hur man handskas med hästar, och förstår att ta väl hand om dem.
Jag har brev som vi fick av Jallus körkarl. Han tackar för att vi gett en så bra, frisk och ung häst till staten. Här ett utdrag ur ett av breven;
Första mötet. Jag sa; ”nå ja Jallu, kom hit”. Ingen respons. Hästen stod i givakt, huvudet högt, såg på mig länge, orörlig. Jag insåg att här godkänns jag - eller förkastas. Samma sak upprepades första gången jag skulle leda in den i korsun. Hästen tittade ömsom på mig, ömsom på korsuns öppning. Samma givakt. Den långa, allvarliga blicken. Jag förstod att om jag inte lyckas vinna den hästens förtroende, finns det inget som får den att hållas i mina händer. I början av striderna, när mullret var riktigt helvetiskt, var vi rädda båda två. Men Jallu har med tiden utvecklat ett alldeles enastående lugn. Den är som tanken. Ett lätt tag i tömmen och den förstår; nu måste vi gå som om vår sista stund var kommen. Och så gick vi. På ett ställe lärde sig Jallu gå 3 km på egen hand för att dricka. Man väntade och undrade att kommer den tillbaka. Men där kom den alltid, som en blixt.” (Helvi Viljanen f 1920)
Vapenbroder
Och någonstans blir hästen också avgörande för bibehållen mänsklighet mitt i krigets helvete. Bland minnesbilderna från kriget finns de om soldater som vandrar runt med hästarna under kalla nätter så att de inte skall frysa, som med fara för sitt eget liv skaffar dem hö och foder från tomma lador i ingenmansland , som stjäl täcken och mantlar att lägga på hästarna i kylan, som delar sin egen brödranson med hästen och skalar potatisen möjligast tjockt så att hästen skall få mer att äta. Det finns berättelser om män som inte nänns lämna hästen för att åka på permission, om dem som skriver långa brev till hemgårdarna och berättar om hur deras häst mår, om dem som sörjer en stupad häst mer än en stupad kamrat.
Jag borde ha fått stryk och inte medalj, för jag var envis och lydde inte alltid. Jag följde mitt eget förnuft, förde inte hästarna till sådana ställen där hästar inte kan vara. Någon major sade, då han såg mig med kanonen, att kör dit bara i linjen. Jag svarade att du ser ju själv att där hålls man inte ens till fots, hur tror du att man kan ta sig dit i kulregnet med två hästar? Jag slängde tömmarna på marken och sa att kör själv om du vill ta livet av oskyldiga djur. Han tittade långt en stund och sa sen; jaha, hit tar vi motoriserade kanoner, hästarna får dra sig bakåt. ( Kalevi Taipale f 1924 )
Hästarnas sinnen är långt mer utvecklade än våra. Det räddar många människoliv. Hästen varnar dem som kan läsa dem rätt med rest huvud, spelande öron, spänd hållning. Till och med en döv häst kunde känna av då ett anfall hotade.
Pruuni hade plötsligt stannat och vägrade ta ett endast steg framåt. Snart slog en granat ner exakt där körkarlen och hästen hade varit, ifall den inte stannat. Hästen visste också bakom vilken buske fienden gömde sig, och en häst räddade sin körkarl genom att sätta av i full galopp utom räckhåll för fiendens gevärseld.
Veikko var stark, envis, skämtsam, frihetsälskande, lugn, trogen, arbetsam, född ledare och min vän. En gång då tre av oss beslöt att ridande hälsa på dem som då var i tur att svara för våra eldledningsgplatser Norto och Hiekka, samt stödbatterikommandeplatsen Hatsa, tog vi de tre hästarna Junno, Seppo och Veikko. Vi hade med oss post, några paket och ett och annat som man bett oss taga med. Vi red ca 8 km, band hästarna i buskar i en sandgrop några tiotal meter bakom korsun. Då vi sedan hade lämnat Hatsa och gick mot löpgraven hörde vi hur ryssarna sköt med granatkastare. Efter att ha hälsat på i de båda eldledningskorsuna gick vi småningom tillbaks för att uppsöka hästarna. I sandgropen stod endast en häst, Veikko, med avrivna tömmar, tittande på löpgraven. Glatt kom den emot oss. De två andra var försvunna. Granaterna från ryssarnas beskjutning hade fallit nära intill, kastat upp sand och stenar och detta, tillsammans med explosionsljudet, hade skrämt hästarna. Det behövs nog extra sisu hos en häst för att bli stående kvar, då andra hästar rusar iväg. Tack, Veikko. ( Jarl Engbom f 1920)
Hemkomst
Över 20 000 hästar stupade eller försvann i krigen. De som överlevde hemförlovades – där det fanns ett hem. När hästarna skrevs ut fick de ett nummer inklippt i hårremmen och inbränd i hoven, ett nummer som berättade vem de tillhörde. Hästkarlarna gjorde sitt bästa för att hålla numren synliga. Alltid lyckades det inte. De hästar man inte längre kunde identifiera såldes på auktion. Några tog sig hem på egen hand, hundratals kilometer genom för dem okänd terräng.
Lintu och Jallu hörde till de hästar som klarade sig.
De ringde från Borgå station och sa att er häst Jallu är här. I bättre skick har ingen häst varit. Kom och hämta hem den.
Jallu traskade i allsköns ro vägen hem från Borgå till Pukkila med sin avhämtare på ryggen. De kom till Pukkila kyrka. Då lyfte den på huvudet – och så tog den en rivstart och satte iväg så att ryttaren knappt hölls på ryggen. Jallu hade insett att här är vi ju på väg hem! Bekanta trakter. Och ännu knappa 10 kilometer kvar. Hemma var husfolket emot när Jallu sprängde in på gårdsplanen. Vi var tacksamma. En av oss hade återvänt hem. Jallu vandrade rätt in i sin egen spilta. Sedan gjorde den några ärevarv runt gården, inpekterade hembacken, kom och ställde sig andfådd med oss, sade nästan ; det här trodde ni inte, va ?
Vi var lyckliga. Ett stort tack tillhör också de män som var med Jallu där vid fronten. Breven berättade om ett samarbete mellan häst och man utan vilket vi inte hade klarat oss ur kriget. (Helvi Viljanen f 1920)
Min syster Sanelma hämtade Lintu från Hyvinge. I Karkkila började den känna igen sig och då kunde inget längre hålla den. Den sprang så hårt den kunde hemåt. Fast den hade allvarlig kvarka sprang den omkring som ett föl på hemgården. Kriget hade gjort Lintu lite skygg. Den var rädd för åskan och kastade sig ner till marken var gång det mullrade. (Salme Ahola f 1920)
Hjältar
Herbert af Forselles ( f 1921 ): Jag finner inte ord med vilka jag kunde tacka hästen i Finlands krig. Det är nästan övermäktigt att uttrycka den tacksamheten. Hela mitt hjärta var med hästarna under kriget. De utförde underverk. Kort sagt; utan hästar och lottor hade Finlands armé varit förlorad.
Redaktör: Marianne Zilliacus
Källor: Kiitos suomen hevoselle ( Ulla-Maija Aaltonen, 1991)
Hevosen ja ihmisen kumppanuus sota-aikana (Riitta-Marja Leinonen)
Statistikcentralen