Under 20 år kunde Vasabladets läsare, och senare också Västra Nylands och Åbo Underrättelsers läsare, låta sig roas av den dagspolitiska serien Folkets Dagblad. Nu när det snart gått tre år sedan upphovsmannen Leif Sjöströms bortgång går serien in i ett nytt skede.
Karikatyrerna Ole Norrback, Ulla-Maj Wideroos, Stefan Wallin och Håkan Malm samlas på Wasa Teaters scen för att än en gång fundera på hur det ska gå för kustsvenskarna. På premiärkvällen sitter förlagorna till seriefigurerna i publiken och det hela liknar närmast en SFP-partidag.
Tankesmedjan Stigma bjuder in
I pjäsen Folkets Dagblad på Wasa Teater råder som alltid bekymmersamma tider i Finland. Så ramen för pjäsen blir ett framtidsseminarium som tankesmedjan Stigma ordnar i det Sjöströmska Sidjärv.
Här samlas både gamla riksbekanta politikerrävar och nyare, lokala politikerförmågor för att fundera på hur framtiden ska tas emot. Sidjärvs befolkning deltar också, och den består av ett förnuftigt – och ibland – förvånat folk, som Leif Sjöström använde sig av för att belysa olika fenomen i samhället.
Ofta var Sidjärvbon ett barn, som med nappen i mungipan kom med klarsynta sanningar. Så ock i pjäsen.
Det blev en revy
När dagspolitisk satir med slagkraftiga repliker sätts upp på teaterscenen blir det oundvikligen revy av det hela. Det blir också ganska ojämnt och en del strykningar i manus hade inte varit fel.
Det krävs också att publiken var med när det begav sig. Att manusförfattarna Ann-Luise Bertell och Patrik Back och regissören Joakim Groth delvis försökt ta serien Folket Dagblad ur dagbladets samtid och överfört det till nutid är en fördel.
Pjäsen lyckas också på ett bra sätt lyfta in pensionerade politiker som Ole Norrback i dagens kontext. Skämt som man hörde första gången på 90-talet har däremot inte samma effekt idag.
De flesta svenskösterbottningar som har några år på nacken och en aning teaterintresse kommer antagligen att ha en åsikt om huruvida Folkets Dagblad platsar som årets storsatsning på Wasa Teater. Det här är ytterligare en pärla att trä på halsbandet. Vi har haft Pleppo och vi har haft Humorgruppen Kaj.
Kring Svenska Teatern pågår en liknande diskussion, ska vi ha Kristinor och Mamma Mior på scenen? En aspekt vi får väga in är vad underhållning kan ha för betydelse i sänkta trösklar. Det ska vara måtta med allt, hade kanske en Sidjärvbo sagt.
Smårutiga skjortor och paranta dräkter
När det gäller revy bygger mycket på att likheten med originalet finns där. Ensemblen har jobbat mycket med kläder, peruker och hållning för att få fram likheterna.
Nina Silfverberg står för kostymen och hon har sett mycket på hur våra politiker klär sig. Ylva Ekblad, som Ulla-Maj Wideroos, är klädd i en rejäl dräkt. Markus Lytts, som Malaxpolitikern Mikko Ollikainen, ser vi i välbekant smårutig skjorta osv. Till det kommer Fia Derghokasians peruker och masker – och skådespelarnas hållning, som gör mycket för det första intrycket.
Mycket SFP
Dialekten kommer till heders på teaterscenen än en gång och det gäller att skärpa örat om man inte själv har en dialekt att falla tillbaka på.
Via Stefan Linbloms nyskrivna musik kommer ett nytt element in i seriens värld. Orkestern sitter med i bakgrunden på scenen och det är bredd i det musikaliska materialet. Vi hör rollfiguren Max Jansson joika och att få njuta av en Ole Norrback som lirar gitarr är fint. När Susanne Marins som Ann-Sofi Backgren rockar loss i slutet av andra akten är stämningen hög.
Folkets Dagblad var på Leif Sjöströms tid en ganska snäll serie. Men den var rapp samt klar i tanke och budskap. I Wasa Teaters tappning förblir det relativt snällt – även om jag i något fall tvivlar jag på att originalet är riktigt tillfreds med hur hen framställs.
Och det är väldigt mycket SFP. Låt vara att det är SPF som långt styr politiken bland kustsvenskarna, som vi kallas i Folkets dagblad, men i Leif Sjöströms serier hade nog också mycket annat, och andra politiker och partier sin plats. Skulle det här ha varit ett beställningsarbete av SFP så hade det knappast lyckats lyfta fram partiet mer än i Wasa Teaters version.
Har ett politiskt budskap
Pjäsen är lite spretig och första akten fungerar inte riktigt, men andra akten bygger på längre sjok och mera nyskrivet material, och här får figurerna eget liv.
Det hela utformar sig närmast till en hyllning av en godhjärtad Ole Norrback i Håkan Omars sympatiska gestaltning – även om Ole tar ett snedsteg och börjar ropa om pakkoruotsi och hurrit. Det här efter att han hypnotiseras av den isländska völvan, som kallats in som framtidsexpert till Stigmas seminarium. Till sist får Ole ändå, som vikarierat presidenten i fyra timmar under sina aktiva politikerår, en egen staty – helt i Folkets Dagblads tappning.
Pjäsen innehåller också ett för teatern ovanligt tydligt politisk budskap från pjäsens bebis, åldring och kvinnliga Sidjärvbo: låt bli att spara på vård och omsorg, satsa på unga, åldringar och underbetalda. Så tydligt budskap kan väl ingen politiker missa?
Var är Leifs anda?
Mot slutet av föreställningen inser jag att jag här, inför kulisserna med Leifs välkända husknutar och fåglar, mellan bekanta repliker och nya skratt, trots allt saknar Leifs anda i föreställningen. Hans figurer har kommit till liv och tagit makten över sig själva. Kanske är det så det ska vara när man tar något till en ny nivå.
Men den sista sången känns som om Stefan Lindblom skrivit den med tanke på Leif. Det var antagligen den avslutningen som fick oss att ge pjäsen stående ovationer.